Sy-Bella

Skagerack, 20090713

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Mon, 13 Jul 2009 16:19:00 +0000

-Ohh, vilken underbar doft av fuktigt gräs och nyslaget hö som kommer från land! Två landsvultna seglare bestämde sig genast för att hit skulle vi lätt kunna flytta. Så gott som det luktar från den här ön!

Vi seglade i lä av Fajals sydkust. Mörkret hade precis fallit, det var årets längsta dag den 21 juni och vi hade seglat i 23 dygn från Florida Keys. En sträcka på drygt 3000 dm med 5.5 knop i snitthastighet. Bra gjort av vår fina OE32:a.
När vi passerat sista udden på sydsidan av Fajal rundade vi upp mot staden Horta med sin legendariska hamn. Här samlas alla Atlantseglare och tar en välbehövlig paus innan de fortsätter sina vidare färder över haven.

I mörkret såg vi att hela hamnen var full av ankrade båtar. Antalet besökare har enligt guideböckerna ökat kraftigt de senaste åren och vi blev lite oroliga att det inte skulle finnas plats för oss, vare sig för ankar eller i marinan. Men det bekymret fick vänta tills dagen efter. Vi lade till vid hamnkontoret, utanpå en engelsk och en fransk båt som också kommit in sent på kvällen och gick en kort promenad på kajen som kändes märkligt stel och orörlig under våra gungande ben. Snart därefter låg vi gott och sov i båten.

Nästa morgon visade det sig att hamnen visserligen i stort sätt var full men att det ändå gick att knö in en liten OE 32:a utanpå tre andra båtar en bit in i marinan. Gott med kajplats, tyckte vi. Vi var inte så sugna på att plocka upp ankarkättingen från sin atlantstuvplats under durken framför masten och inte heller sugna på att plocka upp gummibåten och pumpa upp den.

Horta visade sig vara en mycket mysig och vacker stad som vi genast gillade. Fina traditionella hus, inga nya "beachcondos" längs strandpromenaden. Mycket grönt, massor av blommor och i bakgrunden mot öster reser sig den spektakulära vulkantoppen på grannön Pico, 2400 meter hög. Lokalbefolkningen är mycket vänlig och hjälper gärna till och de flesta pratar bra engelska.

Också roligt med alla seglare från all världens hörn. Runt 200 båtar låg i hamnen och överallt i staden stöter man på solbrända typer med vildvuxna frisyrer i slitna seglarjackor och shorts. Mycket finns att prata om seglare emellan och det görs flera glada återseenden från tidigare möten på andra platser.

Alla fria betongytor i hela hamnen är täckta av målningar som tidigare besättningar gjort och överallt pågår målandet av nya signaturer från nuvarande besättningar i hamnen. Det innebär desutom otur att lämna Hortas hamn utan att ha målat något på kajen så det är inget man vill riskera.

På kvällen satte vi oss på legendariska Peter Cafe Sport och åt de gudomligt goda hängande grillspetten som vår vän Björn Runmalm så lockande hade skickat oss bilder på när vi var mitt ute på Atlanten. Peter Cafe Sport har funnits sedan 1930 talet när Hortas valfångare var stamgäster. Alla atlantseglare besöker stället och här har många goda historier berättats.

En dag besökte vi museet i anläggningen där man förr tog om hand valarna som fångades runt öarna. Byggnaderna ligger vackert invid Hortas sandstrand och de var i bruk fram till mitten av 1980-talet när valfångandet upphörde. Sättet som valarna fångades på är med våra mått på arbetsplatssäkerhet helt galet.

Det gick till såhär:
En valspanare gick varje dag upp till sin koja högt upp på berget. Han satt och spanade i sin kikare hela dagen och när han såg en val ute till havs ringde han ner till Horta. En raket sköts upp som signal till alla valfångare att nu var det dags att springande lämna sina ordinarie jobb som hamnarbetare, kontorist eller vad det nu kunde vara. Männen hoppade i sin långa smala valfångarkanot iklädda sina vanliga kläder och blev sedan bogserade ut av en liten motorbåt mot platsen där valen siktats. Motorbåten gav sig av en bit bort och valfångarkanoten satte ett enkel sprisegel och seglade mot valen.

När man kommit ända fram kastades, för hand, en harpun som förhoppningsvis fastnade i valen. Harpunen var fästad i ett många hundra meter långt ganska tunnt hamparep som låg väl coilat i kanoten. Valen började naturligtvis simma iväg allt vad den kunde och dök ibland även långt under ytan allt medan valfångarkanoten bogserades efter. En film som visades på museet, där en val, vilt simmande, bogserad en liten kanot i full planing med en handfull män iklädda jeans och t-shirt i, gjorde starkt intryck på oss. De gubbarna var inga "mjölgylfar".

När tillslut valen var trött, ibland efter flera timmars vild färd över havet så återstod det farligaste moment. Man halade sakta in valen mot kanoten (eller snarare kanoten mot valen) och när man var helt nära kastades ytterligare en harpun på valen. Harpunen var fästad med en lina till kastaren och harpunen drogs tillbaka igen och kastades gång på gång tills man träffade valens hjärta eller tills valen förblödde av alla sår den fått. I valens försök att undkomma sina plågoandar kunde den bli ganska vild och kasta med kroppen hit och dit och svepa med sin stora stjärtfena. Ibland hände det att den svepte till kanoten med stjärtfenan och hela gänget gick i havet.

Tillslut när valen var död kom den lilla motorbåten och bogserade in valen och kanoten till land. Valen drogs upp för en ramp och in på en gård där slakten påbörjades. Sedan vidare in i processanläggningen där späck, kött och benmjöl utvanns i olika kokare och malande maskiner.

Fajal är en fantastiskt vacker ö. Massor av grönska och blommor. Smala slingrande vägar som kantas av hela häckar av blåa Hortensior. Nästan alla hus är kvar i gammal stil med vitkalkade väggar och röda tegeltak.

Med bil besökte vi Ponta dos Capelinhos där en ny halvö tillkom i slutet på 1950-talet. Under ett års tid sprutades 140 miljoner kubikmeter aska och lava ut och skapade en 160 meter hög topp och Fajals yta ökades med 2.5 km2. Minst 300 hus förstördes, all boskap på Fajal evakuerades till grannön Pico och 15000 människor, hälften av Fajals befolkningn, emigrerade från ön, många till USA. Vid Ponta dos Capelinhos finns ett mycket trevligt museum med bla 3:D film om jordens tillkomst och mycket fakta om vulkanisk aktivitet världen runt.
Fram till slutet av 1970-talet fortsatte aktiviteten med ångmoln som sprutade ut i området men sedan dess har ingen aktivitet synts till vid Ponta dos Capelinhos. Däremot hade Fajal så sent som 1998 en jordbävning som jämnade tre byar med marken och gjorde 3000 människor hemlösa. Gränsen mellan de euroasiatiska och afrikanska jordplattorna går som en linje rakt igenom Fajal och i denna gräns är det alltid risk för vulkanisk aktivitet.

Dagen vi hyrde bil firades helgonet St John och alla Fajalbor var lediga. Hela vägen upp mot vulkankratern Cabeco Gordo (1043 m) såg vi glada Fajalbor som hade dukat upp sina picknickar i det grönskande landskapet. Vi gick den 8 km långa turen runt kanten på vulkankratern och också här var det fullt med folk som satt och åt på färgglada filtar. En familj bjöd oss på vin och mat när vi passerade. Tyvärr pratade inte de äldre medlemmarna i familjen annat än portugisiska och de yngre medlemmarna som kunde engelska var för blyga för att prata. Men trevligt var det iallafall.

Vi for vidare ner till en liten by där det var full fart med parader i traditionella Fajal kläder. Gamla folkvisor spelades och sjöngs och alla sorters folkdanser dansades. Inte något av detta var gjort för turister vilket gjorde det extra roligt att vara med om för oss.

Dagen efter bilturen anlände bror Tomas för att vara med den sista sträckan Azorerna-Göteborg. Han hade med sig ett nytt spirbomsrör som åkt Bussgods med ilfart från Göteborg till Uppsala för att komma med Tomas på flyget. Första delen av resan gick bra men bommen kom inte längre än till Sao Miguel, den ön som Tomas landade på först av Azorerna. 3 meter aluminiumrör var totalt omöjligt att få med på flyg mellan öarna, fast de tidigare sagt i telefon att det var OK.
Nu var vi tvungna att segla "neråt" i OSO riktning till Sao Miguel för att hämta bommen. Ett litet avbräck i tidplanen men det fick vara OK.

Efter att ha målat vår signatur på kajen seglade vi nästa dag iväg längs Picos sydkust. Mycket vackert, fina små byar ligger idylliskt på gröna slänter ned mot havet, det luktade gott av nyslaget gräs från land och Picos 2400 meter topp dominerar hela bilden. På vintern är det snö däruppe på toppen.

Två whalespoting gummibåtar med vinkande turister i regnponcos körde förbi, kanske kunde vi få syn på en val i deras kölvatten? Ytterligare tre gummibåtar dök upp. Med ojämna mellanrum drog de iväg åt olika håll för att sedan dyka upp nära oss igen. De har säkert någon slags sonar ombord som ledde dem mot ljudet av valar i närheten.
-Där borta, det var en val som blåste! Genom att köra i lite krumbukter efter gummibåtarna med vår båt kom vi till att se flera valar, sprutade ut sin andedräkt efter att varit nere och dykt till flera tusen meters djup. Vi såg också flera fenor och ett huvud med stora kölar på. Vi ville inte köra ända inpå valarna, det verkade inte populärt hos kaptenerna på gummibåtarna. Ett par hundra meter var vi som närmast.

Efter valmötet seglade vi vidare en natt mot Sao Miguel, ca 150 dm i ganska mycket vind, mycket stänk, lite duggregn och kallt.

Staden Ponta Delgada på San Miguel var inte lika charmig som Horta. Längs strandpromenaden hade byggts nya fula lägenhetshotell och man fick gå in bakom denna fasad för att uppleva lite genuin stadsmiljö. Trafiken var också mycket tätare än i Horta.
Tomas tog taxi och hämtade den förlorade spirbommsbiten på flygplatsen och strax var bommen tillbaka i skick som ny.

Vi träffade flera trevliga seglare i Ponta Delgada. B.la Mick, den långtidsensamseglande irländaren vi träffade i Finisterre och på Islas Cies för snart ett år sedan. Han hade övervintrat på Algarve kusten och skulle göra det nästa vinter också. Sedan kanske mot Västindien / Cuba.
Även Nils-Göran och AnnCatrine på på väg ut mot äventyret i sin välutrustade OE32:a S/Y Kairos.

Inga större utflyckter hans med på Sao Miguel. Dagen efter lämnade vi Ponta Delgada och började resan mot Hinsholmskilen. Vi på båten gissade på hur många dagar det skall ta att ta sig de 2000 dm hem till Hinsholmskilen. Enligt World Crusing Routes skulle färden mot norr från Azorerna iallafall till en början bestå av mycket segling med hårdskotade segel så John och Stefan gissade konservativt på 21 dagar inräknat något stopp för att eventuellt reparera något eller bara gå iland och vila lite. Tomas gissade lite mer optimistiskt på 18 dagar.

Till en början hade vi väldigt lite vind längs Sao Miguels sydkust och sedan norrut. Prognosen var svaga vindar från SV i 5-7 dagar. Lungt och skönt men inte så snabbt. Vi guppade fram. Ibland, oftast med motorn på i sakta mak. I flera dagar låg vi precis under / utanför ett lågtryck norr om oss och fick inte riktigt fatt i de starka vindarna utan fick nöja oss med 3-5 m/s. Sedan följde en vecka med V-NV 7-10 m/s och vi gjorde god fart på halvvind-slör. Ganska ordentliga vågor med mycket spray på vakthavande besättning.
Med denna vind kom vi halvägs in i Engelska kanalen. Nu gick det riktigt bra!

Genoabommen gick dock nästan omgående av på precis samma ställe som den förra, precis i skarven mellan de tjocka och det tunna röret på teleskopbommen. Efter tre timmars mekande fick vi ihop bommen igen men nu drygt metern kortare. (Nästa gång blir det en fast spirbom i en eller två storlekar större än Seldens rekomendations tabeller.)
Medan vi mekade med bommen och drejade bi och gungade så gick också vindrodret sönder i länkarmarna och vitala delar trillade i vattnet. Som tur var hade Stefan dessa delar i reserv och vi fick det att fungera igen efter ännu ett jobbigt reparerande hängande bakpå vindrodret och igen ständigt doppad i 3 meters vågorna.

Temperaturen var cirka 18 grader. I vinden blev det kallt och vi hade oftast fleecetröja, långkalsong, sjöställ och mössa på, utom ibland mitt på dagen om solen tittade fram. På ett sätt ganska friskt och skönt. Alla sov iallafall betydligt bättre på nätterna nu när det var kallare.
Nattvakterna kunde vara ganska sköna. Båten seglar fram i full fart över de stora vågorna. Ibland ganska ljust fast det är natt för man har en jättestor gul fullmåne som lyser över havet. Klart väder men ibland rusar det några små moln förbi månen. Det ser lite mystiskt ut och är mycket vackert.
Två sköldpaddor såg vi på färden men de verkade ligga alldeles stilla i vattnet utan att simma. En hade ryggen full av tång och sjötulpaner. Kanske hade de kommit för långt norrut och gillar inte det kalla vattnet som var här. Som vanligt hade vi ofta också besök av hoppande och skojande delfiner.

De första veckan såg vi inte många båtar på havet men en natt såg vi plötsligt fem fiskebåtar. De låg och fiskade precis på kontinentalsockeln där havet går ifrån att vara flera tusen meter djupt till bara några hundra meter. Sedan blev det allt fler båtar i takt med att vi kom in genom Engelska kanalen.

Väl genom Engelska kanalen valde vi att följa Englands kust förbi Dover och en bit längs fartygsleden norrut, förbi Themsens mynning för att sedan korsa över fartygslederna en bit upp.
Precis innan skymningen när vi skulle tända lanternorna utanför Dover så gick säkringen och inga lanternor fungerade. Stefan tänkte att det är nog omöjligt att försöka leta efter kortslutning i elsystemet i skymningen och var redo att gå in i Dover och sova och försöka laga nästa dag. Men han gjorde iallafall ett försök och hittade då turligt en totalt kortsluten lanterna som han lagade med mycket stress i kroppen medan skymmningen föll och båten närmade sig Dover. Fick tillslut byta hela "armaturen " inne i lanternan framme på peket. Precis när det blev kolmörkt fick vi igång det hela igen. Puh!

Vattnet utanför Dover är världens mest trafikerade farvatten och det märktes tydligt. Vi hade massor av stora båtar runt och nära inpå oss hela tiden. Vi var två man på vakterna den natten.

Efter Themsens mynning stampade vi fram med hårdskotade segel i 10 m/s i ett dygn. Vi blev förvånade över hur stora vågorna var. Väderprognosen från gribfilerna hade uppgett att det skulle bli tre och en halv meters vågor men det trodde vi inte på eftersom vi nu kaxigt tyckte att Nordsjön var ett litet innanhav i lä av England. Men det stämde bra.

Vinden minskade något och efter ett dygn seglade vi på natten rakt igenom det jättestora fält med gasutvinningsplattformar som ligger rakt väst om Hollands nordspets. Ser ut om Star Wars stridsrymdskepp på sina smala ben och med massor av ljus från strålkastare och röda och gröna blinkande lampor. De lyste på oss med en strålkastare från en av plattformarna men när de såg att vi inte tänkte attackera så lät de oss segla igenom.

Ett per dygn till och vi kunde runda Hanstholm och fick då hårdkryss i små elaka vågor ut över Jammerbugt på väg mot Hirtshals. Båten stampade och ingen sov speciellt gott denna sista natt på båten.

Vinden vände och Skagen rundades i solsken och svag medvind . Den sista biten mot Sverige går motorn på lite högre varv än vi vad brukar ha som marchfart. Alla är sugna på att återse nära och kära.

Om knappt två timmar, klockan 2000 kommer vi att angöra vår bryggplats U56 i Hinsholmskilens småbåtshamn. Det tog "bara" 14 dagar att segla från Azorerna till Göteborg. Betydligt snabbare än någon av oss gissat på!

En fantastisk resa är slut. Bellabåten har seglat 14000 sjömil under de senaste 13 månaderna och minnesbanken är påfylld med massor av spännande platser, fina människomöten, en del vedermödor men framförallt väldigt många glädjestunder.

Tack så mycket, alla ni som följt vår resa på denna blog. Speciellt tack till alla kommenterer och uppmuntrande mejl som vi fått.

Hälsningar från Bellabåten
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav
John & Tomas

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:29:00 +0000

Toppen på grannön Pico (2300 m) syns överallt från Fajal.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:28:00 +0000

Fajals kust är brant och vacker.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:25:00 +0000

1958 dök det upp en ny del av Fajal ur havet. Vulkanutbrottet varade i ett halvår och en nu 160 meter hög halvö bildades.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:20:00 +0000

Vägarna på Fajal är smala och vackra.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:16:00 +0000

Calderan (kratern) i mitten av Fajal är 1490 meter hög och 8 km i omkrets. Vi gick runt längs kanten och hade spektakulär utsikt över hela Fajals kuststräcka.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:13:00 +0000

Folkdansfestival vid firarande av helgonet Sant Johns.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:11:00 +0000

Tomas anländer för att vara med på sista sträckan hem till Hinsholmskilen.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:10:00 +0000

Bella ligger redo för avfärd mot Sao Miguel.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Fri, 26 Jun 2009 21:05:00 +0000

Hej då Horta.
Vi lämnade såklart vår signatur på kajen. Annars är det risk att man får otur på seglingen hem.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 12:16:00 +0000

Gustav är redo att utforska Key West.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 12:10:00 +0000

Ekonomisk kris i USA...
Kilometerlång gata i Key West med nybyggda hus i gammal stil. Alla hölls i perfekt skick men vi såg inte ett enda som verkade sålt och bebott.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 12:07:00 +0000

I Bahia Honda kan man ankra innanför den nedlaggda järnvägen mellan Miami och Key West. En sektion i järnvägsbron är borttagen så masten skall kunna passera.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 12:01:00 +0000

Boot Key Harbour, Marathon, Florida Keys.
Här finns 225 bojar att förtöja vid. I stort sett orkansäkert, hyffsat billigt och alla faciliteter på nära håll. Många blir "långliggare" och blir kvar ett år eller två och tar jollen in till jobbet i stan på morgonen.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:58:00 +0000

Frisbee on the Ball Field in Marathon.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:56:00 +0000

På väg mot Orlando och Disney World.
Det är någor speciellt med molnen i Florida.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:54:00 +0000

Hotellsängen på Disney Worldhotellet var ju rättså mysig.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:54:00 +0000

Okej, Nu kör vi.....

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:52:00 +0000

Klart att man måste hälsa på Kalle Anka när han dyker upp livs levande.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:34:00 +0000

USA, en nation på väg att bli riktigt sjuk...
Otroligt många, på grund av fettma rullstolsbundna vuxna, körde omkring på Disney World.
"Återväxten" säkras genom att i stort sett inget barn under 10 år använde sina ben till att gå med. Det flesta skyddades effektivt från "obehaglig" motion genom att deras föräldrar körde dem runt i stroller mellan attraktionerna! !?

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:31:00 +0000

Dinosaurieskelett.
Gustav funderar på om palentologi är en framtida karriär för honom.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:30:00 +0000

-Det är helt okej på Disney World, tycker Elinore.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:27:00 +0000

Imponerande hemmabyggt berg.
Ett liknande, fast lite större, borde vi kunna bygga i Göteborg så vi kan få lite skidåkning på vintern.......

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:23:00 +0000

Fruktätande fladdermöss.

noreply@blogger.com (Besättningen på Sy-Bella) — Thu, 25 Jun 2009 11:22:00 +0000

Parad!