Sy-Bella

Skagerack, 20090713

2009-07-13T18:19:00.000+02:00

-Ohh, vilken underbar doft av fuktigt gräs och nyslaget hö som kommer från land! Två landsvultna seglare bestämde sig genast för att hit skulle vi lätt kunna flytta. Så gott som det luktar från den här ön!

Vi seglade i lä av Fajals sydkust. Mörkret hade precis fallit, det var årets längsta dag den 21 juni och vi hade seglat i 23 dygn från Florida Keys. En sträcka på drygt 3000 dm med 5.5 knop i snitthastighet. Bra gjort av vår fina OE32:a.
När vi passerat sista udden på sydsidan av Fajal rundade vi upp mot staden Horta med sin legendariska hamn. Här samlas alla Atlantseglare och tar en välbehövlig paus innan de fortsätter sina vidare färder över haven.

I mörkret såg vi att hela hamnen var full av ankrade båtar. Antalet besökare har enligt guideböckerna ökat kraftigt de senaste åren och vi blev lite oroliga att det inte skulle finnas plats för oss, vare sig för ankar eller i marinan. Men det bekymret fick vänta tills dagen efter. Vi lade till vid hamnkontoret, utanpå en engelsk och en fransk båt som också kommit in sent på kvällen och gick en kort promenad på kajen som kändes märkligt stel och orörlig under våra gungande ben. Snart därefter låg vi gott och sov i båten.

Nästa morgon visade det sig att hamnen visserligen i stort sätt var full men att det ändå gick att knö in en liten OE 32:a utanpå tre andra båtar en bit in i marinan. Gott med kajplats, tyckte vi. Vi var inte så sugna på att plocka upp ankarkättingen från sin atlantstuvplats under durken framför masten och inte heller sugna på att plocka upp gummibåten och pumpa upp den.

Horta visade sig vara en mycket mysig och vacker stad som vi genast gillade. Fina traditionella hus, inga nya "beachcondos" längs strandpromenaden. Mycket grönt, massor av blommor och i bakgrunden mot öster reser sig den spektakulära vulkantoppen på grannön Pico, 2400 meter hög. Lokalbefolkningen är mycket vänlig och hjälper gärna till och de flesta pratar bra engelska.

Också roligt med alla seglare från all världens hörn. Runt 200 båtar låg i hamnen och överallt i staden stöter man på solbrända typer med vildvuxna frisyrer i slitna seglarjackor och shorts. Mycket finns att prata om seglare emellan och det görs flera glada återseenden från tidigare möten på andra platser.

Alla fria betongytor i hela hamnen är täckta av målningar som tidigare besättningar gjort och överallt pågår målandet av nya signaturer från nuvarande besättningar i hamnen. Det innebär desutom otur att lämna Hortas hamn utan att ha målat något på kajen så det är inget man vill riskera.

På kvällen satte vi oss på legendariska Peter Cafe Sport och åt de gudomligt goda hängande grillspetten som vår vän Björn Runmalm så lockande hade skickat oss bilder på när vi var mitt ute på Atlanten. Peter Cafe Sport har funnits sedan 1930 talet när Hortas valfångare var stamgäster. Alla atlantseglare besöker stället och här har många goda historier berättats.

En dag besökte vi museet i anläggningen där man förr tog om hand valarna som fångades runt öarna. Byggnaderna ligger vackert invid Hortas sandstrand och de var i bruk fram till mitten av 1980-talet när valfångandet upphörde. Sättet som valarna fångades på är med våra mått på arbetsplatssäkerhet helt galet.

Det gick till såhär:
En valspanare gick varje dag upp till sin koja högt upp på berget. Han satt och spanade i sin kikare hela dagen och när han såg en val ute till havs ringde han ner till Horta. En raket sköts upp som signal till alla valfångare att nu var det dags att springande lämna sina ordinarie jobb som hamnarbetare, kontorist eller vad det nu kunde vara. Männen hoppade i sin långa smala valfångarkanot iklädda sina vanliga kläder och blev sedan bogserade ut av en liten motorbåt mot platsen där valen siktats. Motorbåten gav sig av en bit bort och valfångarkanoten satte ett enkel sprisegel och seglade mot valen.

När man kommit ända fram kastades, för hand, en harpun som förhoppningsvis fastnade i valen. Harpunen var fästad i ett många hundra meter långt ganska tunnt hamparep som låg väl coilat i kanoten. Valen började naturligtvis simma iväg allt vad den kunde och dök ibland även långt under ytan allt medan valfångarkanoten bogserades efter. En film som visades på museet, där en val, vilt simmande, bogserad en liten kanot i full planing med en handfull män iklädda jeans och t-shirt i, gjorde starkt intryck på oss. De gubbarna var inga "mjölgylfar".

När tillslut valen var trött, ibland efter flera timmars vild färd över havet så återstod det farligaste moment. Man halade sakta in valen mot kanoten (eller snarare kanoten mot valen) och när man var helt nära kastades ytterligare en harpun på valen. Harpunen var fästad med en lina till kastaren och harpunen drogs tillbaka igen och kastades gång på gång tills man träffade valens hjärta eller tills valen förblödde av alla sår den fått. I valens försök att undkomma sina plågoandar kunde den bli ganska vild och kasta med kroppen hit och dit och svepa med sin stora stjärtfena. Ibland hände det att den svepte till kanoten med stjärtfenan och hela gänget gick i havet.

Tillslut när valen var död kom den lilla motorbåten och bogserade in valen och kanoten till land. Valen drogs upp för en ramp och in på en gård där slakten påbörjades. Sedan vidare in i processanläggningen där späck, kött och benmjöl utvanns i olika kokare och malande maskiner.

Fajal är en fantastiskt vacker ö. Massor av grönska och blommor. Smala slingrande vägar som kantas av hela häckar av blåa Hortensior. Nästan alla hus är kvar i gammal stil med vitkalkade väggar och röda tegeltak.

Med bil besökte vi Ponta dos Capelinhos där en ny halvö tillkom i slutet på 1950-talet. Under ett års tid sprutades 140 miljoner kubikmeter aska och lava ut och skapade en 160 meter hög topp och Fajals yta ökades med 2.5 km2. Minst 300 hus förstördes, all boskap på Fajal evakuerades till grannön Pico och 15000 människor, hälften av Fajals befolkningn, emigrerade från ön, många till USA. Vid Ponta dos Capelinhos finns ett mycket trevligt museum med bla 3:D film om jordens tillkomst och mycket fakta om vulkanisk aktivitet världen runt.
Fram till slutet av 1970-talet fortsatte aktiviteten med ångmoln som sprutade ut i området men sedan dess har ingen aktivitet synts till vid Ponta dos Capelinhos. Däremot hade Fajal så sent som 1998 en jordbävning som jämnade tre byar med marken och gjorde 3000 människor hemlösa. Gränsen mellan de euroasiatiska och afrikanska jordplattorna går som en linje rakt igenom Fajal och i denna gräns är det alltid risk för vulkanisk aktivitet.

Dagen vi hyrde bil firades helgonet St John och alla Fajalbor var lediga. Hela vägen upp mot vulkankratern Cabeco Gordo (1043 m) såg vi glada Fajalbor som hade dukat upp sina picknickar i det grönskande landskapet. Vi gick den 8 km långa turen runt kanten på vulkankratern och också här var det fullt med folk som satt och åt på färgglada filtar. En familj bjöd oss på vin och mat när vi passerade. Tyvärr pratade inte de äldre medlemmarna i familjen annat än portugisiska och de yngre medlemmarna som kunde engelska var för blyga för att prata. Men trevligt var det iallafall.

Vi for vidare ner till en liten by där det var full fart med parader i traditionella Fajal kläder. Gamla folkvisor spelades och sjöngs och alla sorters folkdanser dansades. Inte något av detta var gjort för turister vilket gjorde det extra roligt att vara med om för oss.

Dagen efter bilturen anlände bror Tomas för att vara med den sista sträckan Azorerna-Göteborg. Han hade med sig ett nytt spirbomsrör som åkt Bussgods med ilfart från Göteborg till Uppsala för att komma med Tomas på flyget. Första delen av resan gick bra men bommen kom inte längre än till Sao Miguel, den ön som Tomas landade på först av Azorerna. 3 meter aluminiumrör var totalt omöjligt att få med på flyg mellan öarna, fast de tidigare sagt i telefon att det var OK.
Nu var vi tvungna att segla "neråt" i OSO riktning till Sao Miguel för att hämta bommen. Ett litet avbräck i tidplanen men det fick vara OK.

Efter att ha målat vår signatur på kajen seglade vi nästa dag iväg längs Picos sydkust. Mycket vackert, fina små byar ligger idylliskt på gröna slänter ned mot havet, det luktade gott av nyslaget gräs från land och Picos 2400 meter topp dominerar hela bilden. På vintern är det snö däruppe på toppen.

Två whalespoting gummibåtar med vinkande turister i regnponcos körde förbi, kanske kunde vi få syn på en val i deras kölvatten? Ytterligare tre gummibåtar dök upp. Med ojämna mellanrum drog de iväg åt olika håll för att sedan dyka upp nära oss igen. De har säkert någon slags sonar ombord som ledde dem mot ljudet av valar i närheten.
-Där borta, det var en val som blåste! Genom att köra i lite krumbukter efter gummibåtarna med vår båt kom vi till att se flera valar, sprutade ut sin andedräkt efter att varit nere och dykt till flera tusen meters djup. Vi såg också flera fenor och ett huvud med stora kölar på. Vi ville inte köra ända inpå valarna, det verkade inte populärt hos kaptenerna på gummibåtarna. Ett par hundra meter var vi som närmast.

Efter valmötet seglade vi vidare en natt mot Sao Miguel, ca 150 dm i ganska mycket vind, mycket stänk, lite duggregn och kallt.

Staden Ponta Delgada på San Miguel var inte lika charmig som Horta. Längs strandpromenaden hade byggts nya fula lägenhetshotell och man fick gå in bakom denna fasad för att uppleva lite genuin stadsmiljö. Trafiken var också mycket tätare än i Horta.
Tomas tog taxi och hämtade den förlorade spirbommsbiten på flygplatsen och strax var bommen tillbaka i skick som ny.

Vi träffade flera trevliga seglare i Ponta Delgada. B.la Mick, den långtidsensamseglande irländaren vi träffade i Finisterre och på Islas Cies för snart ett år sedan. Han hade övervintrat på Algarve kusten och skulle göra det nästa vinter också. Sedan kanske mot Västindien / Cuba.
Även Nils-Göran och AnnCatrine på på väg ut mot äventyret i sin välutrustade OE32:a S/Y Kairos.

Inga större utflyckter hans med på Sao Miguel. Dagen efter lämnade vi Ponta Delgada och började resan mot Hinsholmskilen. Vi på båten gissade på hur många dagar det skall ta att ta sig de 2000 dm hem till Hinsholmskilen. Enligt World Crusing Routes skulle färden mot norr från Azorerna iallafall till en början bestå av mycket segling med hårdskotade segel så John och Stefan gissade konservativt på 21 dagar inräknat något stopp för att eventuellt reparera något eller bara gå iland och vila lite. Tomas gissade lite mer optimistiskt på 18 dagar.

Till en början hade vi väldigt lite vind längs Sao Miguels sydkust och sedan norrut. Prognosen var svaga vindar från SV i 5-7 dagar. Lungt och skönt men inte så snabbt. Vi guppade fram. Ibland, oftast med motorn på i sakta mak. I flera dagar låg vi precis under / utanför ett lågtryck norr om oss och fick inte riktigt fatt i de starka vindarna utan fick nöja oss med 3-5 m/s. Sedan följde en vecka med V-NV 7-10 m/s och vi gjorde god fart på halvvind-slör. Ganska ordentliga vågor med mycket spray på vakthavande besättning.
Med denna vind kom vi halvägs in i Engelska kanalen. Nu gick det riktigt bra!

Genoabommen gick dock nästan omgående av på precis samma ställe som den förra, precis i skarven mellan de tjocka och det tunna röret på teleskopbommen. Efter tre timmars mekande fick vi ihop bommen igen men nu drygt metern kortare. (Nästa gång blir det en fast spirbom i en eller två storlekar större än Seldens rekomendations tabeller.)
Medan vi mekade med bommen och drejade bi och gungade så gick också vindrodret sönder i länkarmarna och vitala delar trillade i vattnet. Som tur var hade Stefan dessa delar i reserv och vi fick det att fungera igen efter ännu ett jobbigt reparerande hängande bakpå vindrodret och igen ständigt doppad i 3 meters vågorna.

Temperaturen var cirka 18 grader. I vinden blev det kallt och vi hade oftast fleecetröja, långkalsong, sjöställ och mössa på, utom ibland mitt på dagen om solen tittade fram. På ett sätt ganska friskt och skönt. Alla sov iallafall betydligt bättre på nätterna nu när det var kallare.
Nattvakterna kunde vara ganska sköna. Båten seglar fram i full fart över de stora vågorna. Ibland ganska ljust fast det är natt för man har en jättestor gul fullmåne som lyser över havet. Klart väder men ibland rusar det några små moln förbi månen. Det ser lite mystiskt ut och är mycket vackert.
Två sköldpaddor såg vi på färden men de verkade ligga alldeles stilla i vattnet utan att simma. En hade ryggen full av tång och sjötulpaner. Kanske hade de kommit för långt norrut och gillar inte det kalla vattnet som var här. Som vanligt hade vi ofta också besök av hoppande och skojande delfiner.

De första veckan såg vi inte många båtar på havet men en natt såg vi plötsligt fem fiskebåtar. De låg och fiskade precis på kontinentalsockeln där havet går ifrån att vara flera tusen meter djupt till bara några hundra meter. Sedan blev det allt fler båtar i takt med att vi kom in genom Engelska kanalen.

Väl genom Engelska kanalen valde vi att följa Englands kust förbi Dover och en bit längs fartygsleden norrut, förbi Themsens mynning för att sedan korsa över fartygslederna en bit upp.
Precis innan skymningen när vi skulle tända lanternorna utanför Dover så gick säkringen och inga lanternor fungerade. Stefan tänkte att det är nog omöjligt att försöka leta efter kortslutning i elsystemet i skymningen och var redo att gå in i Dover och sova och försöka laga nästa dag. Men han gjorde iallafall ett försök och hittade då turligt en totalt kortsluten lanterna som han lagade med mycket stress i kroppen medan skymmningen föll och båten närmade sig Dover. Fick tillslut byta hela "armaturen " inne i lanternan framme på peket. Precis när det blev kolmörkt fick vi igång det hela igen. Puh!

Vattnet utanför Dover är världens mest trafikerade farvatten och det märktes tydligt. Vi hade massor av stora båtar runt och nära inpå oss hela tiden. Vi var två man på vakterna den natten.

Efter Themsens mynning stampade vi fram med hårdskotade segel i 10 m/s i ett dygn. Vi blev förvånade över hur stora vågorna var. Väderprognosen från gribfilerna hade uppgett att det skulle bli tre och en halv meters vågor men det trodde vi inte på eftersom vi nu kaxigt tyckte att Nordsjön var ett litet innanhav i lä av England. Men det stämde bra.

Vinden minskade något och efter ett dygn seglade vi på natten rakt igenom det jättestora fält med gasutvinningsplattformar som ligger rakt väst om Hollands nordspets. Ser ut om Star Wars stridsrymdskepp på sina smala ben och med massor av ljus från strålkastare och röda och gröna blinkande lampor. De lyste på oss med en strålkastare från en av plattformarna men när de såg att vi inte tänkte attackera så lät de oss segla igenom.

Ett per dygn till och vi kunde runda Hanstholm och fick då hårdkryss i små elaka vågor ut över Jammerbugt på väg mot Hirtshals. Båten stampade och ingen sov speciellt gott denna sista natt på båten.

Vinden vände och Skagen rundades i solsken och svag medvind . Den sista biten mot Sverige går motorn på lite högre varv än vi vad brukar ha som marchfart. Alla är sugna på att återse nära och kära.

Om knappt två timmar, klockan 2000 kommer vi att angöra vår bryggplats U56 i Hinsholmskilens småbåtshamn. Det tog "bara" 14 dagar att segla från Azorerna till Göteborg. Betydligt snabbare än någon av oss gissat på!

En fantastisk resa är slut. Bellabåten har seglat 14000 sjömil under de senaste 13 månaderna och minnesbanken är påfylld med massor av spännande platser, fina människomöten, en del vedermödor men framförallt väldigt många glädjestunder.

Tack så mycket, alla ni som följt vår resa på denna blog. Speciellt tack till alla kommenterer och uppmuntrande mejl som vi fått.

Hälsningar från Bellabåten
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav
John & Tomas

2009-06-26T23:29:00.000+02:00

Toppen på grannön Pico (2300 m) syns överallt från Fajal.

2009-06-26T23:28:00.000+02:00

Fajals kust är brant och vacker.

2009-06-26T23:25:00.001+02:00

1958 dök det upp en ny del av Fajal ur havet. Vulkanutbrottet varade i ett halvår och en nu 160 meter hög halvö bildades.

2009-06-26T23:20:00.001+02:00

Vägarna på Fajal är smala och vackra.

2009-06-26T23:16:00.002+02:00

Calderan (kratern) i mitten av Fajal är 1490 meter hög och 8 km i omkrets. Vi gick runt längs kanten och hade spektakulär utsikt över hela Fajals kuststräcka.

2009-06-26T23:13:00.001+02:00

Folkdansfestival vid firarande av helgonet Sant Johns.

2009-06-26T23:11:00.000+02:00

Tomas anländer för att vara med på sista sträckan hem till Hinsholmskilen.

2009-06-26T23:10:00.000+02:00

Bella ligger redo för avfärd mot Sao Miguel.

2009-06-26T23:05:00.001+02:00

Hej då Horta.
Vi lämnade såklart vår signatur på kajen. Annars är det risk att man får otur på seglingen hem.

2009-06-25T14:16:00.000+02:00

Gustav är redo att utforska Key West.

2009-06-25T14:10:00.002+02:00

Ekonomisk kris i USA...
Kilometerlång gata i Key West med nybyggda hus i gammal stil. Alla hölls i perfekt skick men vi såg inte ett enda som verkade sålt och bebott.

2009-06-25T14:07:00.002+02:00

I Bahia Honda kan man ankra innanför den nedlaggda järnvägen mellan Miami och Key West. En sektion i järnvägsbron är borttagen så masten skall kunna passera.

2009-06-25T14:01:00.002+02:00

Boot Key Harbour, Marathon, Florida Keys.
Här finns 225 bojar att förtöja vid. I stort sett orkansäkert, hyffsat billigt och alla faciliteter på nära håll. Många blir "långliggare" och blir kvar ett år eller två och tar jollen in till jobbet i stan på morgonen.

2009-06-25T13:58:00.001+02:00

Frisbee on the Ball Field in Marathon.

2009-06-25T13:56:00.000+02:00

På väg mot Orlando och Disney World.
Det är någor speciellt med molnen i Florida.

2009-06-25T13:54:00.003+02:00

Hotellsängen på Disney Worldhotellet var ju rättså mysig.

2009-06-25T13:54:00.001+02:00

Okej, Nu kör vi.....

2009-06-25T13:52:00.001+02:00

Klart att man måste hälsa på Kalle Anka när han dyker upp livs levande.

2009-06-25T13:34:00.002+02:00

USA, en nation på väg att bli riktigt sjuk...
Otroligt många, på grund av fettma rullstolsbundna vuxna, körde omkring på Disney World.
"Återväxten" säkras genom att i stort sett inget barn under 10 år använde sina ben till att gå med. Det flesta skyddades effektivt från "obehaglig" motion genom att deras föräldrar körde dem runt i stroller mellan attraktionerna! !?

2009-06-25T13:31:00.001+02:00

Dinosaurieskelett.
Gustav funderar på om palentologi är en framtida karriär för honom.

2009-06-25T13:30:00.000+02:00

-Det är helt okej på Disney World, tycker Elinore.

2009-06-25T13:27:00.002+02:00

Imponerande hemmabyggt berg.
Ett liknande, fast lite större, borde vi kunna bygga i Göteborg så vi kan få lite skidåkning på vintern.......

2009-06-25T13:23:00.001+02:00

Fruktätande fladdermöss.

2009-06-25T13:22:00.000+02:00

Parad!

2009-06-25T13:16:00.002+02:00

Safariparken i Animal Kingdom var imponerande. Man kom mycket nära djuren och parken var stor och väldigt "Afrikalik".

2009-06-25T13:14:00.002+02:00

Typiska hus med egen båtplats Marathon.

2009-06-25T13:00:00.003+02:00

Strand och "State Park" utanför Boot Key Harbour. Skönt ställe där vi spenderade flera dagar.

Denna underbara mexikan bjöd hela vår familj på nygrillat kött, grillade majskolvar och iskall dricka. Han jobbade året om, varje dag på hummerfiskebåt men varje fredag tog han sin familj till The Park och lagade middag till dem.

2009-06-25T12:54:00.003+02:00

Stefans födelsedag :)

Men samtidigt sista dagen tillsammans på länge.Om ett par timmar vinkar vi hej då på Miami International Airport :(

2009-06-23T23:46:00.003+02:00

Kort sammanfattning av seglats från Florida Keys till Azorerna. (3000 dm)
"Båten seglade medan vi läste böcker och glassade"

2009-06-23T23:43:00.005+02:00

Trötta men glada. Framme efter 23 dygn till havs.

Cool utsikt över Pico från båten.

Rysk monsterbåt. Byggd för att slå rekordet i jordenruntsegling för enskrovsbåter med enmansbesättning.

Hej Ronja :)

2009-06-23T23:39:00.001+02:00

Horta es nice:)

2009-06-23T23:37:00.002+02:00

En liten "Fun Run" runt Horta.

2009-06-23T23:31:00.000+02:00

Grillspetten på Peters Sports Cafe! Hur nöjd kan man va....

Atlanten 18:e Juni 2009

2009-06-18T19:17:00.001+02:00

Efter sex dygn i Golfströmmen var vi uppe vid Cape Hatteras och planen var nu att fortsätta följa strömmen ut i Atlanten i NO riktning och ta oss upp mot 40:e breddgraden så snabbt som möjligt. Där skulle vi ta nytta av de sydvästliga vindarna som lågtrycken, som levereras på löpande band från USA:s fastland, skulle ge oss. Samtidigt skulle vi ha Golfströmmen med oss ett par dygn till.

Verkligheten blev att vi stannade kvar på 35:e breddgraden i fem dagar till. Lågtrycken som levererades det första dygnen var synnerligen kraftiga och prognoserna lovade 17 m/s och 5 meter vågor uppe på 40:e breddgraden. Genom att ligga kvar på 35:e lyckades vi ducka för de värsta vindarna och vågorna men vi hade många dagar med mellan 8 och 14 m/s och som mest upp till 4 meter vågor. Har nog aldrig sett ett så mäktigt och upprört hav med stora vågor som skymmde en bra bit ovanför horisonten och som inte så sällan levererade en hel del vatten i sittbrunnen.

Efter detta hade vi flera dagar med svagare vindar från NV. Blandad motorgång eller långsam segling. Hjälpen från Golfströmmen missade vi i och med att vi inte fortsatte direkt upp mot 40:e breddgraden från Cape Hatteras. Vi tror att vi till och med vid ett par tilllfällen råkade ut för bakvirvlar från strömmen vilket märktes genom att båten gick oförklarligt sakta "över grund". Provade vid ett tillfälle att med bibehållet varvtal på motorn (ingen vind) köra på kontrakurs och kunde då beräkna motströmmen till runt 0.7 knop.

Sedan följde tre-fyra dagar med medioker framfart mot mål. Vind från OSO 3-8 m/s, riktning nästan rakt ifrån Azorerna. Vi kryssade, ibland med motorhjälp, med hårdskotade segel mot vind och vågor med en kurs på mellan 50 och 75 grader. Frustrerande i en överlastad OE32 som inte har som specialitet att hålla hög höjd och fart på kryss under sådana (några) förhållanden.
Kryssandet avslutades med ett och ett halvt dygn med mycket tuff segling med ösregn, 12 m/s, hårdkryss i höga, branta och stökiga vågor. Vi satte stormfock och tre rev i storen och hade en fart runt 2.5 knop.
Båten föll ner från vågtopparna och slog i så vi undrade när något skulle lossna i inredningen eller skrovet spricka :(

Under dessa tröttsamma dagar förflyttade vi oss från 35:e till 38:e breddgraden och hamnade ganska exakt i "North Route" på väg till Azorerna. (I överseglingssjökortet finns det utmärkt "North Route", "Middle Route" och "Southern Route".) Mer vind längre norrut och lugnare men mer motorgång söderut, allt enligt statestiken.

Skrovet och inredningen höll. (Bra med kraftigt byggd båt med tjock plast i skrovet!) och nu kunde vi äntligen slacka på skoten. Vinden vred mot SV och vi satte upp den 6 meter långa spirbommen till genoan för att få bra gång i båten på slören. Efter 10 minuters segling med utspirad genoa knäcktes bommen på mitten. 7 m/s och ingen extra stor belastning vid tillfället men troligen var bommen (Seldens kraftigaste teleskopbom) utmattad efter många sjömil.
Vi lyckades reparera spirbommen hjälpligt men den är dock en bit kortare nu och kanske inte helt pålitlig. Att såga, borra, skruva och kolla om allt är rakt med däcket, på en segelbåt som rör sig med 7 knops hastighet, som arbetsbänk och med ständiga vågor som slår upp över en är något som bör upplevas av varje seglare :)
Stefan kontaktade MAYS (Mid Atlantic Yacht Service) i Horta och de verkade vana vid att båtarna från Västindien / USA anländer till Azorerna med brutna bommar, både spir- och storsegel-bommar. De hade inte vår dimension av spirbomsrör i lager men hade stor vana vid att förstärka och svetsa ihop det mesta i bomväg. Men nu tar bror Tomas, som mönstrar på i Horta med sig en ny fin bit spinnbomrör på flyget från Sverige, så vi skall nog få ordning på bommen igen.

Vinden har nu de senaste 6 dygnen, hållt sig mellan syd-väst och senare syd, 7-11 m/s vilket har gett en fantastisk segling på slör & halvvind. Lagom dyning, aldrig över 3 meter, har puttat på snett bakifrån och vi har hållt en fart på 6-7 knop dygnet runt, utan mycket gung. Oftast är både genoan och stormfocken satta för att få bra spalt-effekt och driv. Genoan på peket och stormfocken på inre förstag, 2.5 meter bakom genoan. Ibland¸ när lä-relingen vill doppa för ofta, tar vi ett rev i storen.

Har haft en del andra problem med grejer som går sönder. Vindrodret har krånglat tre gånger med ruskiga reparationer, hängandes bak på vindrodret i två timmar i kolmörker och ständigt doppad i de höga vågorna som följd. Allt medan båten drejar bi och "backar" 4 distansminuter.

Autopiloten har också gett upp igen trots att vi varit försiktiga och bara använt den vid motorgång och ibland vid lätta vindar. Förra gången var det elmotorn och nu är det skruvväxeln som pajat. Kulorna rullade ur den när Stefan öppnade för att försöka laga. Har nu riggat upp ett litet fäste för den lilla extra autopiloten, "cykelpumpen", så att den kan styra Monitor servopendelvindrodret utan att använda någon kraft. Fungerar mycket bra men lite krångligt vid snabba byten mellan vindroder och autopilot.

Vädret får vi in via kortvågsradion. Två gånger om dagen beställer vi och tar emot en "gribfil" med datorberäknade vindar och vågor de närmaste 6 dygnen, textväder för Nordatlanten de närmaste 2 dygnen och väderfaxar för 2 och 4 dygn framöver.

Vi har också mycket nytta och trevlig kontakt via mail på korttvågsradion med JRSK seglaren Björn Runmalm i Göteborg. Han förser oss med personliga väderprognoser för dagarna framöver och hejar på oss med uppmuntrande ord på vägen. (Bilden på grillspetten på Peters Sport Cafe i Horta är en riktig morot för att segla på extra snabbt de sista dygnen).
Någon nytta av de olika vädernätverken, Herb Hillenbergs "Nort Atlantic Net" och olika skandinaviska nätverk mellan båtar på väg över Atlanten, har vi inte.
Det tar för mycket tid att sitta och lyssna och vi har inte haft tillräckligt bra mottagning hittills. Vi hör att dom pratar men inte mycket mer.

Väldigt få andra båtar syns på havet.
Passerade en fartygsled för en vecka sedan och hade tre båtar nära på kort tid men annars inga sedan vi lämnade USA:s kust. Fram tills inatt då vi kom obehagligt nära ett fartyg i kolmörkret! (Ingen måne och igenmulet.) Först hade vi kurs rakt mot varandra. Sedan väjde vi båda åt samma håll och hade kurs rakt mot igen när vi var mycket nära. Stefan fick kasta om rodret åt andra hållet det sista för att inte fronta fartyget mitt på. Läskigt. Var lite darrig i benen efteråt. Det gäller verkligen att inte slappna av med utkiken, vilket är lätt gjort när man inte sett någon annan båt på en vecka.

Vi äter bra. Olika röror som byggs på med lite nya ingredienser varje dag är populärt. Mycket bra med den grillade skinkan. Vi köpte tre stycken i Florida och dom håller sig bra och är jättegoda. Potatis, lök, vitkål och rotselleri har vi kvar av och de används flitigt i olika "konstellationer".
Fiska vågar vi inte göra mer efter att ha fått den jättestora guldmakrillen sist vi slängde ut reven :P

Temperaturen är ca 20 grader på natten och 25 på dagen vilket oftast betyder fullt sjöställ på natten och allt mellan shorts och sjöställ på dagen beroende på om solen lyser eller om det regnar. Vattnet håller 21 grader.

Vi sover gott och har mycket tid över till att läsa, vila och kolla på havet. Såg just en sköldpadda simma förbi och delfinerna kommer på besök med jämna mellanrum. Lika roligt varje gång.

Just nu rusar vi fram med 6.8 knop med vinden lite för om tvärs. Vinden skall hålla sig så här i ytterliggare lite drygt ett dygn för att sedan vrida motsols och minska. Då har vi ca 240 dm kvar till Horta på Faial. Vi har lagt oss på kurs lite norr om Azorerna för att slippa motvridet så länge som möjligt. Sedan följer vi med norrut i vridet och förhoppningsvis kan vi göra ett slag ner mot Horta efter ett halvt dygn när vinden vridit ytterliggare mot NO.

ETA (Estimated Time of Arrival) Horta = 3.5 dygn.

Nu skall vi ta och plocka lite med fendrarna för att kolla att de är pumpade, polerade och i ordning!

Hälsningar från Bellabåten
Stefan & John

Atlanten 1:a juni

2009-06-01T15:02:00.000+02:00

Atlanten 1:a Juni 2009

Den 27:e maj tog Elinore och barnen flyget hem från Miami Int. Airport till Göteborg. Det var sorgligt att vinka hej då. Vi har ju bott tillsammans på båten hela det senaste året förutom vid jul när Elinore och barnen var hemma ett tag. När John dök upp en stund efter kändes det bättre. Han flög till Miami med samma flygplan som Elinore och barnen flög hem med.

Stefan och John tog nästa dag bil till Key West för att klarera ut från USA och göra en kort sightseening längs Florida Keys. Alla färskvaror inköptes på vägen hem till båten. Ett kilo grytkött och ett kilo kyckling, grillkorvar av kycklingkött och 2 kg rökt skinka. Mer än så kan man inte köpa när det gäller färska "köttvaror". De håller sig inte tillräckligt länge och går heller inte ned mer i kylen. Grönsaker, frukt, långhållbar mjölk, extra doritochips till John och lite annat gott stuvades in och dan därefter den 29:e maj klockan 14:30 släppte vi loss föröjningarna från bojen i Boot Key Harbour, Marathon i Florida Keys. Vi har nu runt 3000 dm seglats till Azorerna och sedan 2000 dm till innan vi kan angöra i Hinsholmskilen.

20 dm segling ut från Marathon var vi ute i Golfströmmens mittflöde. Då hade vi redan hunnit med att sätta spirbommen och haft bra fart med fulla segel på slör, seglat runt ett stort åskväder och sedan rullat in seglena och köra med motor i svag vind rätt i nosen. Golfströmmen var hela tiden mycket stark och de första två dygnen rusade vi fram med 8 knop över grund och nästan inga vågor. Vinden oftast slör från land. Ända haken var åskvädrena som jagade oss hit och dit. Florida är ju kännt för sina gigantiska åskväder och vi har läst att dom speciellt gillar att hålla till ovanför Golfströmmen. Än så länge har vi lyckats styra så att vi inte har hamnat i centrum av något men de är luriga de där åskvädrena för de gör ibland snabba kursändringar och ibland dyker de upp från ingenstans. Vid ett tillfälle åkte vi i flera timmar med ett åskväder jagande oss bakifrån men vi hissade mer segel och lyckades att köra ifrån det. Fick en gång en rejäl åskvindby med minst 25 m/s på oss och trots att vi då inte hade mer än en liten lapp uppe av storseglet och hade rullat in alla försegel så lutade båten så mycket att spirbommen till genoan som vi dumt nog låtit sitta kvar drog långt ner i vattnet och hotade att knäckas.
Nu när vi ligger i höjd med Georgia verkar Golfstömmen mattas trots att vi försöker ligga mitt i strömfåran som finns inritad på sjökortet. Vinden är också matt för tillfället och vi porlar fram på slör i knappt fyra knop.
Enligt Grib-filerna kommer vi att ha svaga vindar till och med onsdag sedan ökar det och från och med torsdag när vi har passerat Cape Hatteras och styr upp mot 40:e breddgraden räknar vi med 8-12 m/s från SW.

Just nu känns det som en riktigt lyxig tillvaro på båten. Allt fungerar och vi har mycket tid över till att bara sitta och kolla på havet, läsa eller prata. Vi kör med två tretimmars vakter per man på natten och det verkar ge tillräckligt med sömn.
Köttgrytan är tillagad och uppäten. Vi har stekt upp kycklingen och är nu inne på kycklingkorvarna.
Fick en gigantisk guldmakrill på kroken för en timme sedan. Den vägde säkert dubbelt så mycket som de fiskar vi har fått hittils. När den skulle halas ombord lyckades den knäcka av själva kroken som den hängde i och kom loss. Rätt skönt tyckte nog vi som när vi fick napp just skulle börja äta middagen på kycklingkorvarna som John stekt upp.

Nu skall vi titta på Batman 2 på DVD och sedan skall John lägga sig och Stefan ta första nattvakten.

God natt från Bellabåten
Stefan & John

2009-05-26T14:14:00.001+02:00

Marathon 090518

Nu fortsätter vårt resbrev från atollen Lighthouse Reef, Belize.

Efter kaffet tog vi dingen och kryssade fram mellan korallhuvudena ut till fartygsvraket på revkanten. Här var det spännande att gå runt och upptäcka. Vraket hade på bilder vi sett varit ganska intakt men den senaste orkanen i november hade brutit isär skrovet och nu var fören loss och man kunde se rakt in i maskinrummet med motorn ute i det fria. Man kunde se var kättingboxen funnits för där låg en kompakt massa av ihoprostade kättingöglor. En del ställen undvek vi. Bland annat lövtunn genomrostad plåt med risk att falla ner igenom som i en isvak. Vid vraket hittade vi också fina levande snäckor som Gabriela lät krypa på händerna. Krabbor och sjöborrar fanns också i massor. Efter en god stund vid vraket tog vi dingen in till Halfmoon Cay för att springa runt lite på stranden.

På väg tillbaka till vår båt såg vi en katamaran, White Admiral, med norsk flagg. Vi körde dit med vår dinge för att säga hej. De bjöd oss genast in till sin båt och vi blev kvar under ett par timmar hos det norska paret som hette Stein och Diana. De hade många intressanta och spännande historier att berätta.

De berättade för oss att de med en annan båt, Red Admiral, på sjuttiotalet, seglat jorden runt med sina tre barn under en period av fem år. De har också liftat med tankbåtar till den avlägsna ön Pitcairn i Stilla Havet med hela familjen och sedan arbetade föräldrarna där i ett år.

Stein hade rott ensam över Atlanten två gånger och är sugen på en tredje gång. Deras dotter som satsade på att bli den första kvinna som rodde ensam över Atlanten blev räddad efter skeppsbrott någon vecka ut på Atlanten. Vad gör en typisk mamma då? Ja, för mamma Diana var det naturliga att ta och ro ensam över Atlanten året efter. Det tog tre månader! Rodbåtarna de använde var specialbyggda, utrustade med handdrivna watermakers och de kostar en bra bit över 100 000 Skr att bygga.

Paret Stein och Diana är våra absoluta ”heroes” när det gäller familjeäventyr.

En av sönerna, nu vuxen, med sina två barn och sin flickvän var med på katamaranen när vi kom förbi. Barnen var ungefär i Gabriela och Carls ålder och dagen därpå kom Stein förbi och frågade om våra barn ville följa med till stranden och leka med deras barnbarn. Gabriela och Carl hängde med i Steins dinge och de puttrade iväg i den gropiga sjön in mot land. Efter ett par timmar kom Stefan, Elinore och Gustav också till stranden.

Efter en strandlunch så gick vi iväg till den östra udden på Halfmoon Cay. Där fanns en strand där barnen kunde leka och ett rev vilket vi turades om att ge oss ut till för att snorkla. Gabriela har kommit igång riktigt bra med snorklingen. Ibland simmade hon själv och ibland låg hon som en pilotfisk ovanför Elinore eller Stefan och med armarna runt halsen för att ta igen sig. När Elinore var ute själv kom hon in i ett stort fiskstim. Fiskarna fanns överallt runt henne. Rätt som det var simmade en sköldpadda förbi. Den var ungefär 30 cm lång och simmade blixtsnabbt.

Stefan simmade långt ut till ett fantastiskt undervattenslandskap med djupa raviner mellan höga korallberg. I botten på ravinerna var sanden bländande vit och sikten var kristallklar. Undervattenslivet var överväldigande här ute och det kändes som att flyga över detta underbara landskap. Plötsligt dök en riktigt stor spoted eagle ray upp. Den var runt 2 meter mellan vingspetsarna och flög graciöst fram genom dalgångarna. Underbart vacker men också lite skräckinjagande med sin storlek. Ett oförglömligt möte för Stefan.

Vi fick en waypoint av Stein och Diana till en ankarplats längst norrut på Lighthouse Reef där det skulle finnas en liten ö med en nedlagd ”turist resort” . Dagen efter fick vi en fin segling norrut i hård vind men utan vågor i lä av revet. White Admiral seglade också dit, men innanför revet. Katamaranen har bara 1,2 meters djupgående och Stein och Diana passade på att besöka det välkända ”Blue Hole” på vägen. Vi hade haft problem på den rutten pga vår båts 1,5 meter djupa köl.

Vid den norra revön fann vi en öde turistanläggning. Tydligen hade anläggningen sålts för fyra år sedan men köparen och säljaren hade blivit oense om något vilket gjorde att anläggningen varit obrukad under de fyra år som tvisten pågått. Vi hade därmed en fin lång palmskuggad strand för oss själva. På ön fanns även en start- och landningsbana för flygplan. Den var blockerad med några bensinfat men det hindrade inte oss från att ta en promenad utmed den fina asfalterade banan. Solen stekte ned på oss och det var mycket varmt men havet låg ju nära. Barnen var ute och paddlade med Stein i deras fina upplåsbara kajak och vi hade en skön dag på stranden.

På kvällen var vi bjudna hem till Stein och Diana på middag. Diana bjöd på delikat gratäng på nyfångad barracuda. Vi hade med oss två kakmixkakor och en 3 liters burk med konserverade persikor och vi fick en mycket trevlig kväll tillsammans. Stein och Diana var nu på väg ner mot Rio Dulce, Guatemala, för att lämna båten där över orkansäsongen och sedan återvända i november för nya äventyr. När kvällen var över och respektive besättningar gått och lagt sig så stannade Stefan och Stein uppe i flera timmar och Stefan fick tillslut navigationsprogram, Com-ports-omvandlare, mm på Steins dator att fungera. Alltid trevligt att kunna hjälpa sina medseglare.

Efter två nätter för ankar så seglade vi vidare med sikte på San Pedro i norra Belize för att där klarera ut ur landet. San Pedro skyddas av ett rev med en liten öppning som man kan passera igenom och med ett rev precis innanför öppningen som man måste undvika med en tvär 90 graders sväng precis när man kommit genom revöppningen. Om vågorna är höga är passagen mycket farlig med brytande vågor rätt över inloppet och risken att surfa rätt upp på revet innanför är stor.

När vi seglat några timmar i den ostliga hårda vinden och passerat nordspetsen på Turneffe Island , som är den tredje stora atollen i Belize arkipelagen, kände vi att sjön var så grov att vi inte vågade chansa på att ta oss igenom den smala revöppningen utanför San Pedro. Vi valde i stället att tappa höjd och segla vidare i sydvästlig rikting. Här finns en bredare öppning i revet och vågorna var dessutom betydligt mindre här i och med våglä av Turneffe Island. Vi kom igenom revet säkert. Innanför var det två till tre meter djupt och vi fick en lugn passage norrut längs revet.

Vi ankrade framemot kvällen upp i Cay Caulker där vi landsteg och tog en vända i samhället. Gatorna var av sand och de enda bilar som kördes här var några golfbilar. Detta var slutet på påskhelgen, vilket gjorde att den charmiga lilla staden var full med Belizebor som firade semester. Det fanns många restauranger och små hotell. Hela atmosfären var trevlig och mysig. Vi kände att detta verkligen var en plats att trivas på. På vägen in mot ankarplatsen i Cay Caulker hade vi blivit omkörda i 20 knop av en liten trimaran med en man och en kvinna och ett litet barn ombord. Vi träffade dem senare på en skön strandrestaurang och hade en trevlig stund ihop. De hade seglat från Belize City över dagen. Mannen var från Hong Kong och kvinnan från Skottland men de bodde nu i Belize. Barnen sprang runt och busade på restaurangen medan hög musik spelade och vi fick höra lite om hur det var att driva en musselodling i Belize.

Trots trevnaden i Cay Caulker så drog vi upp ankaret redan nästa morgon för att ta oss några sjömil norrut till San Pedro. Dagen efter tågade vi in till immigration och tull för att klarera ut ur landet. Den mesta delen av den halvdag utklareringen tog bestod i att köa utanför de olika myndigheternas dörrar. Det var lite tröttsamt i värmen men det var bra också eftersom vi fick massor med bra information av de andra ”yachtisarna” i kön. Vårt nästa land att besöka var Mexico och vi hade läst i vår guidebok och fått tips från seglare vi mött att man lämpligen klarerar in i gränsstaden Xclac. I utklareringskön fick vi reda på att inklareringen i Xclac helt nyligen bommat igen. Xclac skyddas av ett liknande rev som San Pedro, med mycket liten öppning men med ännu värre brytande sjöar och här ligger flera vrak av båtar som inte klarat infarten genom revet. Risken fanns också att man möjligen kunde ta sig in med stort besvär men att vi sedan skulle bli liggande tills vädret skulle lugna sig. Det skulle vara väldigt frustrerande att ligga innanför revet och vänta på att komma ut och allt utan att ens lyckas klarera in där. Vi beslöt alltså att i stället ta oss längre norrut i Mexico, kanske en tvådygnssegling till Puerto Morelos på fastlandet innanför Isla Cozumel?

San Pedro visade sig också vara en fantastiskt skön stad. Många trevliga människor och mysiga platser. Lugnt och nästan inga bilar. Absolut ett ställe att besöka i Belize. Vi handlade lite mat i en butik. Vi visste att det skulle finnas bra proviantering i Mexico så vi fyllde inte på förråden trots att de börjat bli lite tomma. Undantaget var frukostflingor som vi köpt på oss ett enormt förråd av i Honduras. I skrivande stund (6 veckor senare) har vi fortfarande 8 kg Corn Flakes från Honduras kvar!

Medan vi låg ankrade i San Pedro hade vi lite oroligt kollat med kikare ut mot öppningen i revet för att se om det skulle kunna gå att ta sig ut den vägen vi hade valt att inte gå in igenom några dagar innan. Den första dagen såg det inte trevligt ut, hela öppningen var ett enda stort brytande inferno. Gubbarna på stranden sa att när det ser ut så därute så är det inte möjligt att ta sig igenom och vi var glada att vi inte försökt gå in den vägen.

Under dagen vi klarerade ut i San Pedro mojnade vinden något och fram på eftermiddagen kunde man i kikaren se att vågbrotten i revöppningen inte bildade en enda obruten vit vägg som tidigare varit fallet. Vi beslöt att göra ett försök och hade som plan att gå ut och titta så långt vi vågade och sedan vända om det var för läskigt.

Det blev en mycket spännande passage. Stefan vid rokulten och Elinore stod på peket för att spana. För att ge stabilitet och extra driv hade vi satt storseglet med ett rev. Barnen var fastkopplade med livlinor i sittbrunnen. Grundområdet där man skulle göra 90-graderssvängen precis innanför huvudöppningen i revet gick bra att identifiera och det blev tydligt hur vi skulle ta oss ut när vi väl kom nära. De brytande vågorna i öppningen började rulla in och Elinore åkte hiss framme på peket. Vi beslöt att satsa på att komma ut, Stefan gav full gas och vi pressade oss rakt ut genom vågbrotten. Efter en kort stund i berg och dalbana var vi igenom och vi kunde svänga norrut. Puh, det gick ju bra!

Efter några timmar kom bra vind och vi kunde sätta mer segel och stänga av motorn. Vi märkte att vinden vridit fördelaktigt för oss vilket gjorde att vi nu kunde hålla en nordostlig kurs. Vi hade också en nordgående ström som puttade oss fram lite snabbare. På natten, vid ett vaktbyte, fattade vi beslutet att inte segla till Mexico utan att hålla direkt mot Cuba. Segling direkt till Cuba skulle ta 2 ½ dygn.

CUBA

Vi fick en härlig segling och höll god hastighet i medströmmen. Efter tre nätter till havs siktade vi på morgonen Cabo de San Antonio, Cubas västligaste spets. De sista timmarna fick vi starta motorn för vinden dog ut och vi fick motström precis söder om udden. Trötta men nöjda angjorde vi Cuba.

Eftersom vi egentligen planerat för att segla till Mexico fick vi förbereda inklareringen till Cuba istället under seglingen. Vi läste vår guidebok och förstod att det skulle bli administrativt tungt att klarera in. Vi skrev ut olika listor om båt och besättning på spanska och gjorde ett flertal kopior att ha redo.

På insidan av Cabo de San Antonio har man byggt en liten ”marina” vid Los Morros, mitt ute i ödemarken. Ingen by och inga hus finns här. Förtöjningsplatserna i marinan bestod av en enda ganska kort betongpir som samtidigt utgjorde den enda vågbrytaren för den förhärskande ostliga passadvinden. Mot de kraftiga nordliga vindarna som följer med kallfrontspassagerna från Mexikanska Golfen fanns inget skydd. Det fanns förtöjningspollare på båda sidor om vågbrytaren och vi blev hänvisade till en plats på utsidan men den sidan var naturligtvis helt obrukbar så fort det blåste lite. Vågorna tryckte på i sidan och vi insåg snabbt att vi inte kunde ligga där även om vädret just då på morgonen var ganska stilla. Båten slog mot kajkanten och vi hade problem att komma av för att båten hävde och gungade så.

Det låg en motorbåt med fiskeutrustning och tre segelbåtar långsides på insidan av kajen. Segelbåtarna var obebodda och ägarna var hemma på besök i Europa. Efter det så tog piren slut. Fler båtar kunde inte ligga långsides där. Motorbåten gav sig iväg efter en liten stund och vi tog dess plats på insidan efter att ha frågat marinapersonal om det var ok. Nu blåste det ordentligt som det ofta gör på eftermiddagarna på denna kust och utsidan av piren var ett totalt omöjligt alternativ med ordentliga vågor som slog emot och stänkte upp på piren. Motorbåten återkom efter en halv dag ute till havs och båtägaren visade sig vara en tjeckisk man med ilsket humör. Han var mycket förargad över att vi tagit ”hans” plats. Han vrålade, för att överrösta sina båtmotorer, och han viftade med en stor kniv för att tydliggöra hur han skulle skära loss våra förtöjningar om vi inte genast flyttade oss. Efter en del diskussioner kastade vi loss igen. Marinapersonalen pekade åter på utsidan av piren men vi la oss trots deras protester på läsidan utanför en av de andra segelbåtarna. Men detta var enligt marinapersonalen helt otillåtet. Det var utsidan som gällde. Man fick nämligen absolut inte gå på någon annans båts däck. Man kunde störa de andra båtägarna då. Vi var naturligtvis tvungna att kliva på den inre båten så situationen blev därmed knepig. Vi låg först utanför en bländvit katamaran men flyttade oss sedan en båt in, utanför en ”mindre bländvit” franskflaggad aluminiumbåt. Vi tänkte att en fransk båtägare säkert accepterar att en mindre båt ligger förtöjd utanför. Marinapersonalen var mycket orolig och flera olika personer och hela delegationer kom och sa att vi måste flytta på oss snarast. Vilken dag som helst skulle den franska kaptenen komma tillbaka och då skulle det bli ”mucho problemas”. Vi vägrade dock att flytta på oss från denna plats och cubanerna gav tillslut upp. När fransmannen väl dök upp var det naturligtvis inget problem. Han var en trevlig ensamseglare som berättade sjöhistorier för oss. En historia, som var sann, var att ett av bladen på hans KISS vindgenerator hade lossnat och klippt att rejält hack i hans stortå. Vi kunde beskåda både hans tå och det avbrutna bladet.

Det verkar som om KISS vindgeneratorer på Trinidad har haft en svacka i produktionskvaliteten på bladen vid något tillfälle för vi har nu träffat flera seglare som kan berätta om blad som har brutits av och flugit iväg. Bladen på vår generator verkar något lite grövre om man jämför och de har som tur är hållit i de sju år vi haft vår generator.

Inklareringen gick bra. Ett flertal personer kom ombord och de var alla mycket vänliga. En man från jordbruksdepartementet inspekterade båten med hänsyn till medhavd mat. Vi fick redogöra för var vi köpt våra olika konserver, mat som fanns i kylskåpet och i alla andra förråd. Sedan fick vi ett intyg att inspektionen skett och att allt varit i sin ordning. En kvinnlig läkare kollade att vi var friska. En man kollade passen. En annan skrev in oss i landet. Ett tag var det riktigt trångt i båten. Efter några timmar var vi inklarerade i Cuba och kunde slappna av.

Redan första dagen i Cuba blev vi på ett mycket obehagligt sätt bekanta med cubanska starkströmsinstallationer. Mitt på piren stod ett elskåp för att försörja de fyra båtarna med nätström. Ur skåpet kom det diverse sladdar men vi tittade inte så noga på detta förrän Gustav plötsligt gav till ett skrik och sedan grät hejdlöst i flera minuter. Stefan gick fram för att titta vad som hänt och fick se att på kajen ligger en starkströmssladd med två helt bara han-stift rakt ut i det fria! På något sätt hade man kopplat om så att detta var möjligt och Gustav hade tagit med handen på ett av de fria strömförande stiften och fått 110 Volt växelström i sig. Det som troligen räddade Gustav från att få kraftiga skador eller att avlida var att han hade sina Hondurasinköpta Crocskopior på sig och naturligtvis att han bara tog i att av stiften. Det visade sig att det var tjecken i motorbåten som hade tjuvkopplat i strömskåpet och Stefan skällde ut honom ordentligt. Marinapersonalen tillkallades och den häpnadsväckande åtgärden från personalen blev att lägga upp sladden, fortvarande med sina strömförande stift , på båten bredvid bara så att Gustav inte skulle komma åt den! Stefan var inte nöjd med detta utan drog ur sladden och han kollade sedan över installationen i strömskåpet med sin voltmeter och hittade ett tiotal ställen i lagom Gustavshöjd där man kunde komma åt 110 volt med bara händerna. Ingen lucka fanns över installationerna. Kabelisoleringen var avskavd på flera ställen och ihoptvinnade kablar var lite sporadiskt övertejpade med fullt synlig kopparkabel under. Marinapersonalen tillkallades igen men reaktionen blev inte särskilt stor. Vi lärde oss efterhand att alla starkströmsinstallationer på Cuba ser ut så här. I hemmen sticker strömförande sladdar ut ur ljusströmbrytare utan lock och i stort sett alla kopplingar sker genom att tvinna ihop kablarna. Har man lite tape sätter man på det men oftast låter man det vara bart. Ingen tape fanns att tillgå på marinan så Stefan gav bort en rulle eltape som tejpades på hjälpligt på de strömförande kablarna i elskåpet. Marinamannen fick själv en rejäl stöt under jobbet och gav till ett kvävt skrik. Sedan sattes en stor sop påse över skåpet och den tejpades fast ordentligt i nederkant. Nu kunde vi släppa ut Gustav på piren igen.

I marinan fick vi möjlighet att tvätta. Elinore tvättade i hinkar i badrummet med vatten som fiskades upp med spann ur en vattencistern. Den följande dagen fanns det rinnande vatten och vi kunde tvätta upp resten i sköljbadkar på baksidan av dykklubbens stuga. Det var kul för karen var så stora att all tvätt och alla våra tre barn fick plats samtidigt. Elinore stod i ena karet och tvättade medan barnen simmade runt bland den tvättade tvätten i sköljvatten. Varje gång vi tappade upp nytt sköljvatten så flyttade barnen över till det nya vattnet. Vi tyckte alla att det var kul fast till slut fick barnen avbryta badandet. Vattnet var rättså kallt (inget varmvatten) och deras läppar började anta en blåaktig ton. Rena och nöjda följde de motvilligt med pappa Stefan till båten medan Elinore avslutade tvättningen ensam.

Efter tre dagar i marinan började vi så vår segling österut utmed Cubas nordkust. Färden från Cabo de San Antonio till Havanna visade sig bli den kämpigaste seglingsperioden under vår resa. Vi hade ständig motvind, motsjö och motström nära land. Ett kraftigt högtryck låg öster om Florida vilket skapade extra starka ostliga vindar. Vi gjorde i huvudsak dagseglingar och vilade ut mellan etapperna. Flera stopp var bakom obebodda rev- och mangroveöar som gav gott skydd för båten. Vi mötte inte någon annan segelbåt på havet under vår resa längs Cubas nordkust.

Vi kom till fiskesamhället Los Arroyos där vi ankrade upp och lät Guarda Frontiera göra sitt jobb. I varje bemannad hamn så måste man åter klarera in och ut. Alla är dock väldigt vänliga så det känns inte speciellt betungande. Vi tog sedan en eftermiddagspromenad in till byn. Det var många människor i rörelse. Efter ett litet stycke kom vi in på huvudgatan som var lång och spikrak. På båda sidor om vägen låg små hus. Varje hus hade utomhusstolar där det satt människor. Vanligt i Cuba är att tre generationer bor i samma hus. Alla ville prata och vi bjöds på mango vid ett flertal hus . Det var säsong för mango och det stod stora mangoträd i stort sett i varenda trädgård. Vi hade till slut tre stora kassar med fina mangofrukter med oss till båten. Hur ofta kan man äta hur många ljuvliga mangos som helst? Begreppet ”mangofrossa” blev i alla fall här en realitet för oss.

Vi passerade en fest och Stefan blev bjuden på en mugg rom, lite kyckling och en stark salsa därtill. Sedan blev vi inbjudna av en man till hans hus. Han bodde där med sin gamla mamma och de ville prata lite. Längre ner längs en sidogata stod en man med en liten söt hund i famnen. Han gav den i Gabrielas famn och sedan blev vi inbjudna till hans familj. Mannen hette Chico och bodde i ett nybyggt hus tillsammans med sin fru, deras dotter, fruns son och Chicos föräldrar. De var oerhört vänliga och glada. De gav oss mango, en stor nyfångad fisk, tomater, kondenserad mjölk till våra barn, soyayoughurt, mm. . Gabriela blev tillfrågad om hon tyckte den lilla hunden var söt. -Jo, hunden är jättesöt, tyckte Gabriela. -Jamen då kan du få hunden av oss, blev svaret ,men den gåvan kunde vi ju inte ta emot!

Vi fick lära oss att hus, el, sjukvård och skola är i stort sett gratis för cubanska medborgare. Men mat och kläder måste de själva ordna med. En normal månadslön ligger på motsvarande 70-200 svenska kronor. Detta innebär att människorna inte har råd med mycket. När maten är betald kan de i stort sett inte köpa något mer, för pengarna är då slut. De insisterade på att vi skulle komma dit igen den följande dagen för att äta och dansa tillsammans med dem. Vi gick hem den kvällen, helt överväldigade av den visade gästfriheten. Vi letade också presenter i vår båt. Vi samlade ihop lite av varje. Kaffe, lite barnkläder, pennor, skrivböcker, ett par jeans, en damtop, godis (vi skrapade ihop det sista från den godisladdning vi köpt när vi löpte amok i Guanaha i Honduras) och Elinore gjorde en laddning hembakat bröd. Allt bröd vi sett i Cuba var vitt så vi tänkte att de kanske skulle tycka det var kul att få prova grovt bröd.

Vi återvände den följande dagen med våra presenter och med en känsla av nyfikenhet och förväntan. Skulle det bli någon slags frukostdans eller vad? Vi hade blivit ombedda att komma redan på morgonen. Först fick vi alla mjölkchoklad och bröd. Sedan försvann Carl och Gabriela med Chicos dotter och några kamrater till henne. De var borta på en lång runda i byn och besökte andra familjer och lekplatser. Trafik var inget att bekymra sig för här för vi såg inte en enda bil som körde. Endast ett par lastbilar och inga personbilar hade passerat huvudvägen under dagen innan.

Stefan, Elinore och Gustav stannade kvar i huset. Chico och hans fru var där och sedan dök det upp flera andra personer. Bl a den man som vi köpt bröd av dagen innan i ett bageri. Han hade på sig stora svarta gummistövlar och ett par trekvartslånga jeans, men bar överkropp. Chico satte på regeton musik på en dvd spelare som han lånat in från en granne. Regeton är grymt bra musik som cubaner kan dansa fantastiskt rytmiskt och sensuellt till. Alla dansade. De drogs i Stefan och Elinore för att vi också skulle vara med. Efter ett tag var det bara Stefan och bagaren som orkade dansa. De dansade så svetten rann. Bagaren ville aldrig sluta och Stefan hade kraftig träningsvärk i alla möjliga muskler dagen efter. Efter ett tag bjöds det på god lunch. En man med mula och kärra körde förbi och tog barnen som nu var tillbaka, på en åktur runt kvarteret. De flesta lokaltransporter här sker med häst och vagn eller oxkärra.

Till slut hade klockan blivit sen eftermiddag och vi och barnen började känna oss trötta. Chico med familj och de andra gästerna tyckte att festen bara börjat och ville bjuda på middag och mer dans men vi kände oss tvungna att börja krama hejdå. Vid dörren fick Chico syn på att Stefans shorts hade en reva i ett av byxbenen. Som avskedsgest böjde sig Chico ned, rev av det trasiga byxbenet och när han ändå var nere vid markplanet passade han på att bita Stefan i pektån så att blodvite uppstod. Allt med mycket vänligt uppsåt. Efter detta samlade vi ihop våra barn och promenerade tillbaka till hamnen. Väl i båten fick Stefan, som hade ganska ont i sin tå, tvätta såret med sårsprit och lägga om med bandage.

Den följande dagen skulle vi segla vidare och vi hade lovat att komma förbi våra nyfunna vänners hus och ta farväl. När vi kom så ville Chico ge avskedspresenter. Han ville ge Stefan en flaska rom men Stefan protesterade för vi planerade ju att segla vidare till USA och i USA hotas man med fängelse om man för in något som man köpt på Cuba. Chico missuppfattade de hela och istället sprang han iväg och köpte en aftershave parfym till Stefan och en flaska med dessertvin till Elinore. Det kostade honom alldeles för mycket och vi kunde ju inte heller ta in dessa saker till USA. Men vi tog överväldigade emot presenterna och tog sedan farväl. Aldrig har vi mött sådan gästfrihet, spontan glädje och generositet. Hoppas att vi kan ge tillbaka något av detta till någon, någon gång.

Vi klarerade sedan ut och seglade en liten bit ut till en ankringsplats bakom Cayo Rapado Grande. Här tog vi dingen på en utflykt bland vindlande kanaler bland mangroveträden. Vi kom ut i en öde lagun mitt på ön och tog oss sedan på andra kanaler tillbaks till vår båt. Två fiskare bodde i en liten hydda på en brygga en bit bort från vår båt. Före solnedgången la de ut ett enkelt nät och i solluppgången såg vi att de var ute och samlade ihop fångsten.

Vi kryssade den följande dagen en längre sträcka med start i gryningen. Vinden var lite lugnare på natten och tidig morgon för att bli tröttsamt hård framåt elvatiden. Det blåste runt 15 m/s rakt i nosen, sjön var krabb och brant och hade en vågfrekvens som effektivt bromsade vår framfart. Vi motorkryssade med stormfock och två rev i storen mot vinden hela dagen. I vår guidebok hade vi hittat en liten ankarplats som skulle kunna fungera i rådande vindriktning. Den låg inne i en mangroveö i den större viken Ensenada de Cochino. När vi kom fram kunde vi inte hitta öppningen men när vi kom helt nära mangroveön såg vi ett litet hål in till en liten lagun. Där inne rådde stiltje och vattnet var helt slätt. Vilken oas efter en lång dag i vågor och vind!

Elinore tog fram pannkaksmixen från Honduras och gräddade pannkakor till vår lilla besättnings stora förtjusning. Även här såg vi två fiskare lägga nät i lagunen. De hade en liten roddbåt med två årplatser. Efter att de lagt ut näten från sin lilla båt så rodde de till den lugnaste delen av lagunen och väntade. De satt där i sin båt hela natten för att vid tidig morgon ta upp sina nät och ro iväg. Vi fick senare höra av en annan fiskare att det är ett vanligt sätt att fiska i Cuba.

Fiskeflottan på Cuba består mestadels dels av dessa mycket små roddbåtar och dels av lite större ferrocementbåtar av rysk härkomst, armerade med armeringsjärn som är så korroderade att båtarna inte ser ut att flyta länge till. Ingen av de mindre båtarna har utombordsmotorer. Man ror eller eventuellt seglar med en trasa till segel till fiskeplatserna. Man kunde ofta se de små roddbåtarna långt ute på fjärdarna med en eller två man som frenetiskt rodde mot den kraftiga vinden.

Vårt nästa stopp blev en stad som heter La Esperanza. Den var lite större än Los Arroyos och här såg vi också några andra turister. Återigen blev vi mycket vänligt bemötta av människor vi mötte. Barnen blev igen bjudna på en tur med häst och vagn längs gatorna och Gabriela fick till sin förtjusning styra själv på vägen tillbaka. En kvinna gav oss en bunt av sina fina gula lökar. Hela familjen kom ut och hälsade och när vi stod i hennes lilla trädgård kom grannkvinnan över för att hälsa på. Hon hade en liten söt flicka i Gustavs ålder. Gustav gillade tydligen denna lilla tjej för han greppade henne om axlarna och gav henne en ordentlig puss på munnen. Tjejen pussade sedan tillbaka flera gånger. De var mycket söta tillsammans.

Vi blev också inbjudna till en kvinna som heter Dora. Om henne hade vi läst i guideboken. Hon drev rumsuthyrning, en liten hemmarestaurang och bistod med allehanda saker som båtfolk och andra turister kan tänkas behöva. Av henne kunde vi få lite potatis och tomater, en bit bröd och lite matolja. När vi skulle betala var det inte så noga med det. Vi fick ge något om vi ville och det ville vi såklart. Dora satte på TV för våra barn att titta på och det var förutom barnprogram även cubansk musik på TV’n. Dora visade Gabriela hur man ska dansa i Cuba. Hon visste precis hur höfterna skulle röra sig och Gabriela försökte hänga med på bästa vis.

I Cuba finns två sorters valutor. En för de inhemska människorna och en för turisterna. Priserna för turister är högre än i svenska affärer. Till exempel kunde en burk sylt kosta motsvarande 80 svenska kronor! Dessutom var det svårt att hitta några affärer här på ”landet”. Det fanns en ”turistaffär” men utbudet där var högst begränsat. Där fanns sådant som en turist kunde tänkas behöva. Alltså godis, glass, rom, deodorant, cigarrer och lite frukostflingor. Det är ju inget som håller i längden och frukostflingor hade vi ju. Vi ville ha ost, grönsaker, kött, bröd och annat matnyttigt men det var svårare för oss att få tag på. Doras potatis och tomater kändes därför extra uppskattade.

Vi klarerade ut från La Esperanza den följande dagen och tog oss, fortvarande hårt kryssande mot 15 m/s, vidare österut till Cayo Levisa. Här ankrade vi upp på sydsidan och blev kvar i fyra dagar. På dagarna kom båtar med lite blandade turister till ön. Egentligen är Cayo Levisa bara för utländska turister och inga cubaner fick enligt guarda costa besöka denna ö men det var inte så noga med kontrollen så en del cubaner fanns med bland turisterna.

Det fanns en lång träbro genom mangroveträden till norra sidan av ön. Där fanns en restaurang, några cabanas och en lång vit strand. Vädret var fortfarande mycket blåsigt så den som vågade sig förbi restaurangen ut mot stranden fick vara beredd på att bli rejält sandblästrad av sidvinden längs strandlinjen. Vi vågade oss ut och barrikaderade oss bakom en mur av dubbla solstolar på högkant. Nere vid vattnet gick det bättre att vara och vi byggde ett jättestort slott av sanden som var perfekt att bygga i. Efter en dag på denna strand hade man massor av sand med sig hem till båten.

Vi försökte köpa lite något läskande i strandbaren men det var inte lätt eftersom de inte hade någon växel i kassan. Det var jämna pengar som gällde! Samma problem hade vi stött på i marinan på Cabo de San Antonio. Efter mycket strulande lyckades vi få växlat och kunde njuta av varsin Pina Colada till de stora och varsin Cola till de små.

Vi hade ankrat på relativt grunt vatten. En dag när vi var på stranden kom en man och ropade att vår båt hade draggat och var på väg upp på land. Vi trodde inte riktigt på detta och när vi kom ner till bryggan såg vi att vinden vridit något och båten hade svängt in över ännu grundare vatten närmare land. När tidvattnet sjönk så blev båten stående på botten med viss slagsida. Ankaret satt dock fast på samma ställe där vi lagt ner det. Vi gick tillbaka till stranden och fortsatte bygga sandslott. När vi kom tillbaka till båten framemot kvällen hade tidvattnet sjunkit än mer och båten lutade riktigt ordentligt. Stefan kunde stå på botten bredvid båten med vatten knappt ovan navelhöjd och vi fick sätta upp sjökojerna för att inte rulla ur bäddarna på natten. Enligt tidvattentabellen skulle högvatten inträffa på morgonen klockan 10.20. Vid niotiden lossnade båten från botten och vi passade på att ankra om lite längre ut från land.

Ungefär vid den här tiden hade det gått upp för oss att vi skulle behöva visum för att komma in med vår båt i USA som var nästa land efter Cuba. Om man som svensk kommer till USA med flyg så behövs ju inget visum nuförtiden men Stefan läste i en guidebok att visum krävs när man anländer till USA med egen farkost. Vi hade missat skillnaden och hade inga visum i våra pass. Vi kontaktade USA’s ambassad i Stockholm och fick beskedet att USA inte har någon ambassad i Havanna och att de inte kunde hjälpa oss varken på Cuba eller från Stockholm. Det var inte så goda nyheter för oss. Vi kontaktade USA’s ambassad på Bahamas och de kunde visst hjälpa oss. Haken var bara att det var tre månaders väntetid för att få ansöka om ett visum! Vårt enda alternativ då var att inte besöka USA alls med båten, segla till Bahamas, ligga i dyr marina där och sedan låta Elinore och barnen flyga därifrån till Miami där deras flyg hem skulle gå från. Inte så kul eftersom vi sett fram emot Burger King, Florida Keys och att få besöka Disney World med barnen.

Vid bryggan på Cayo Levisa låg en segelbåt som ägdes av en italiensk man, Alex. Han bodde numera i Havanna och var cubansk medborgare. Han berättade för oss att en amerikansk intresseorganisation fanns i Havanna och att man där kunde ansöka om visum och få det den följande dagen. Detta gav oss visst hopp och vi blev angelägna om att komma iväg till Havanna ifall det skulle ta lite längre tid än vad Alex förutspådde att få visumen godkända.

Vi hade inte tänkt stanna så länge som vi gjorde i Cayo Levisa men den kraftiga ostliga vinden höll oss kvar. Det rev som vi dittills kört inom slutar strax öster om Cayo Levisa så för att segla vidare till Havanna måste man segla utan skydd av något rev. Vindstyrkan ökade på förmiddagarna fortvarande till 15 m/s och höll sig så ända till solnedgången då det mojnade något. Vi beställde varje dag nya väderfiler på vår kortvågsradio och konstaterade att vinden skulle hålla i sig ytterligare fyra dagar till. Det där kraftiga högtrycket utanför Florida verkade aldrig vilja ge med sig.

Vi beslöt att sticka iväg ändå. Verkade det för tufft så hade vi en reträtt kvar i österled innanför revet. Vi gjorde vårt försök men gav upp efter cirka fem timmar på öppet hav. Vi kom ingen vart. Både vågor och vind stoppade oss bestämt. Vi höll en låg hastighet, höll hopplöst dåliga kryssvinklar och det var oerhört obekvämt . Vi hittade in till Cayo Morillo som var vår reträttankring och fick här gott skydd. Det verkade nästan omöjligt att komma till Havanna.

Vi beslöt att göra ett nytt försök den följande dagen. Nu var taktiken att åka precis så sent att vi kunde se revet för en säker passage ut och sedan dra nytta av nattens vindminskning. Vi beslöt också att göra riktigt stora kryss slag för att dra nytta av Golfströmmen som ger ostgående ström en bit ut i sundet mellan Cuba och USA. Vår strategi fungerade. Vinden var mer måttliga 8-10 m/s på natten och vågorna inte fullt så branta och varje gång vi kom riktigt långt ut från land så böjde kursen av mot öster när Golfströmmen tog tag i oss. Vi tog oss till Havanna och lade till vid inklareringskajen i Marina Hemingway vid tiotiden den följande dagen.

Ungefär en halvtimma efter att vi lagt till kom den vanliga vinden på 15+ m/s tillbaka igen, men då behövde vi inte bry oss; vi var redan framme.

Inklareringen i Havanna blev mycket omfattande. Återigen var alla mycket vänliga och glada men båten blev bl. a undersökt av tre olika hundar. En hund letade efter vapen och två letade efter droger. Dessutom ville de försegla och förvara alla våra nödraketer på ett kontor i land. De förseglade all bärbar elektronisk utrustning såsom gps:er, bärbar vhf och så ville de försegla vår satellittelefon. Då protesterade vi. Vi frågade varför vi inte fick lov att använda den. -För er egen säkerhet, blev svaret. Men vi gav oss inte, telefonen ville vi behålla, för vår egen säkerhet. Vi sade att vi behövde ha möjlighet att ringa till vår familj hemma i Sverige. Då fick vi lov att behålla telefonen men bara på båten. Telefonen fick på inga villkor bäras iland.

Naturligtvis ville de veta vilka länder vi besökt men när vi nämnde Honduras och Belize som senaste besökta länder var det inga problem. Vi fick senare höra att hade vi besökt Mexico innan Cuba så skulle vi inte ha blivit insläppta på Cuba. Svininfluensan som härjade i Mexico var inget som Cubanerna ville ha in. Senare såg vi också båtar som blev avvisade och inte fick komma in i marinan. De fick vackert hissa segel igen och fortsätt någon annanstans.

Inklareringen fortsatte och man försökte reda ut varför utklareraren i Cayo Levisa inte stämplat sitt utklareringspapper på rätt sätt och varför vi inte hade fått ett annat viktigt papper i marinan på Cabo de San Antonio. Det blev snurrigt efter ett tag med alla människorna och hundarna ombord så när alla gav sig av så glömde de att ta med våra nödraketer. Lika bra det tyckte vi och packade ned dem igen i den vattentäta tunna där vi normalt förvarar dem.

Vi fick sedan puttra in till anvisad kajplats i marinan. Marinan bestod av utgrävda kanaler i marken. Alla båtar låg förtöjda långsides. Stora ytor med gräsmattor och träd fanns mellan kanalerna. Ett ganska skönt ställe. Man kunde få el och vatten vid sin bryggplats. Vattnet fungerade för det mesta. En oerhörd lyx efter nästan fem månader utan sådana faciliteter. Elinstallationerna var som vanligt gjorda genom att tvinna ihop sladdarna med varandra men här hade man haft tillgång till tape så det såg inte lika livsfarligt ut som vi nu vant oss vid

Efter lite trixande med att få fram användbara Cuba Pesos så tog vi sikte på Havanna. Vi ville in till den amerikanska intresseorganisationen innan de stängde för helgen. Marinan låg några mil från Havanna och vi hade hört att cubanerna gärna kör svarttaxi så vi ställde oss vi vägkanten. Vi blev omedelbart upplockade i en enorm femtiotals amerikanare i vilken man monterat en bulgarisk diselmotor, egentligen avsedd för en traktor. Vi åkte längs breda boulevarder med mycket grönska och fina hus längs sidorna. Trafiken var inte speciellt kraftig och många cyklade. Vi gillade redan Havanna! Den gängse betalningen för denna resa motsvarade $10US. Inte mycket för oss men en hel månadslön för en cuban.

Så kom vi fram till USA’s intresseorganisation. Den höll till i en sten- och betongbyggnad, omgärdad med mycket högt staket och tjugotalet beväpnade vakter som inte ens lät människor gå på samma sida gatan som byggnaden låg på. De hade stängt för helgen en halvtimma innan vi kom dit vilket kändes förargligt. Egentligen var vi alldeles för trötta att sticka in till Havanna efter nattens tröttsamma segling och efter all inklarering men vi ville så gärna få besked om visumen. Det var inget att göra åt. Vi skulle få återkomma på måndagen igen, tre dagar senare i stället. Vi gick till en snabbmatsrestaurang och fick lite mat. Mycket trötta begav vi oss så hem igen till marinan i en taxi.

Under helgen som följde gjorde vi ytterligare ett besök i Havanna för att se oss om i staden. Vi fick se en stad som hade många vackra men också nedgångna hus i den gamla stadsdelen. Vi möttes av vänliga ansikten och kände oss väl till mods. I Havanna fanns det vakter överallt. På marinan fanns ständigt tiotalet vakter som var i tjänst, varenda fontän i staden hade en vakt, torgen hade vakter och universitetet hade säkert tio vakter vid trapporna till huvudentrén. De var alla mycket vänliga. Fontänvakterna var bekymrade över våra barns intresse för att ta i vattnet med händerna. De sade att vattnet var klorerat fast vi såg när en vakt själv tvättade sig i ansiktet med fontänvatten så det kanske inte var så farligt ändå.

Det blev så småningom måndag och vi tog oss åter in till intresseorganisationen. Vi kom in snabbt och fick oss en tjock bunt med ansökningshandlingar. Vi skulle även ordna med passfoto och 131 US$ per pass fast i cubanska pesos sedlar. Om vi ville få passen den följande dagen skulle vi återkomma med ifyllda handlingar, foto och pengar innan klockan ett samma dag. Vi hade då ungefär 2,5 timmar på oss att ordna med detta. Det blev en utmaning för oss. Vi lyckades hitta ett slags köpcentra i närheten där vi kunde bli fotograferade. Vi besökte ett växlingskontor men de tog skamligt mycket i växlingsavgift vilket gjorde att pengarna inte längre räckte. Stefan gick då till en bank. Köerna till allt detta var mycket långa och tidskrävande. Elinore började fylla i de tröttsamma frågeformulären. En av frågorna var att vi skulle redogöra för alla länder vi besökt under de senaste tio åren med datum för besöket! Gustav somnade som väl var i bärselen och Gabriela och Carl förstod att de behövde låta oss jobba med vårt och höll sig lugna. Klockan var ungefär tio över ett när vi kom tillbaka till intresseorganisationen. Vi hade tur och kunde då lämna in ansökan och bli intervjuade. Därefter var ansökningen klar och vi skulle komma tillbaka den följande dagen. Vi kände oss trötta efter vår stressiga förmiddag och gick till en mysig restaurang för att äta lunch. Vi fick våra pass med visum den följande dagen och kände oss nöjda och glada. Visumen kostade oss totalt 5x131 USD plus växlingsavgiften på 20%=786 USD=dyrt. En svensk man vi senare träffade i Florida Keys berättade att han anlänt till USA i egen båt utan visum och fått betala en straffavgift på 500 USD. Om vi anlänt till USA utan visum hade det alltså kostat 2500 USD=dyrare.

Sista dagen vi var inne i Havanna gick vi förbi en restaurang som hade levande musik. En kvinna sjöng klassisk cubansk musik och hon dansade otroligt bra därtill. Fyra män spelade basfiol och andra accompagnerande instrument. Det var fantastiskt att lyssna till. Vi blev stående länge och njöt. I en paus gick kvinnan, som var mycket attraktiv, ut till oss och bad om att få en puss på kinden av Carl. Han hade tittat mycket på henne och de andra i bandet med stort intresse när de spelat men han blev generad och vägrade kvinnan en puss. Stefan ville gärna få en puss men kunde inte med att fråga!

USA

Mellan Havanna och Key West är det cirka 90 sjömil vilket vi tyckte gjorde det lämpligt att segla över natten. Vi ville avgå och anlända i ljus eftersom det finns rev på båda sidor. Vi klarerade ut. Fortfarande omständigt men bara två hundar och tre utklarerade denna gång. Vi fick en fin segling upp till Key West. Vinden var nordostlig och först kunde vi inte hålla höjden men väl ute i golfströmmen som är ostgående cirka 2 knop så gick det bra. Vi njöt av att kunna segla med bara segel och slippa stötta med motorn.

I Key West ankrade vi upp på förmiddagen den följande dagen. Vi tog oss in med dingen och promenerade till inklareringskontoret. Vi var lite oroliga för att vi skulle bli tråkigt bemötta eftersom vi kom direkt från Cuba. Så blev inte fallet. De vi mötte på det amerikanska inklareringskontoret var mycket vänliga. Det hela gick snabbt och lätt. Eftersom USA bestraffar den som tar in varor från Cuba till USA med fängelse, förväntade vi oss en noggrann undersökning av båten. Vi förde inte in något speciellt från Cuba men var ändå oroliga. Mjölkpulver som vi kommit över i Havanna hade vi t ex packat om i anonyma plastpåsar. Men det blev inget myndighetsbesök i båten. Det enda tröttsamma var ett telefonsamtal som vi var tvungna att ringa, innan vi landsteg, där en nitisk tjänsteman ville veta exakt i vilka länder burkskinorna och den corned beef vi hade med oss i konservförrådet var tillverkade. Det blev ett dyrt samtal från vår satellittelefon.

Key West var en gullig stad men helt turistinriktad. Vi njöt förstås av att åter kunna handla mat och speciellt då färskvaror som frukt och grönsaker. Vattnet vid ankarplatsen var turkost och ljummet. Vi fick se en fantastisk solnedgång med ett stort orangebrinnande klot som sjönk ned i väst. Efter ett par dagar i Key West beslöt vi oss i alla fall att fortsätta vår segling österut utmed ökedjan.

Vi kom till Bahia Honda. Det går ju en bilväg från fastlandet ända ut till Key West. Det har också gått en järnväg ut men den används inte längre. I Bahia Honda var en sektion borttagen i järnvägsbron så att segelbåtar skulle kunna passera in. Mellan broarna fanns ett litet paradis där vi ankrade upp. Där fanns en fin liten strand och bredvid den en öppning till en marina för motorbåtar med begränsat djupgående. Vi blev kvar här under några dagar. Stefan påbörjade båtens förberedelser inför den stundande Atlantöverfarten. Elinore och barnen ”offrade sig” och gav Stefan svängrum genom att sticka in till stranden. Man kunde promenera runt lite och komma upp på den gamla järnvägsbron och få lite överblick. Det fanns en liten camping för husbilar och en stor parkeringsplats så de fanns lagom med andra människor vid stranden. Vi mötte bl. a en annan familj som var ute och reste. De kom från Nya Zeeland och hade två döttrar, en som var en dag äldre än vår Gustav och en dotter som var tre år gammal. Denna lilla familj skulle under en femveckorsperiod ta sig med en liten hyrbil över den Amerikanska kontinenten till västsidan och bo på motell under tiden. De hade varit ute i fem dagar när vi träffade dem. De led av jetlag och av att barnen hela tiden somnade i bilen och var uppe på nätterna. Föräldrarna fick alltså inte sova. De tyckte efter dessa fem dagar att semestern kändes slitig. Vi tyckte då att våra små besvär under resan bleknade mot deras urjobbiga semesterupplägg. Vi önskade varandra lycka till efter några trevliga timmar tillsammans på stranden.

Vårt nästa stopp blev Boot Key Harbor i staden Marathon ungefär mitt på Florida Keys. Där hade vi tagit reda på att man kunde ligga för boj till en rimlig penning. Vi tänkte överraska barnen med en bilresa upp till Disney World och ville då ha en säker plats att lämna båten på. Vi fick tag i en hyrbil och gav oss med bil av norrut till Orlando där Disney World finns och tog in på ett hotell. Vi var i två av Disneyworlds nöjesparker och fick där två fina dagar. Speciellt minns vi andra dagens besök i en djurpark där djuren fick ströva i ett stort område och där vi turister fick åka runt i jeepliknande bussar bland djuren. Vi kom helt nära noshörningar, strutsar, giraffer och andra djur. Även flodhästar fick vi se under vattnet. De ser riktigt elaka ut när man kommer nära.

Vi tog sedan ytterligare en dag på oss att bila söderut igen. Vi stannade till i en marinbutik i Fort Lauderdale för att köpa nytt däcksband till båten. Vi var alla nöjda med vår bilresa och var samtidigt glada över att vara hemma vid båten igen.

Vi har sedan funderat på om vi skulle segla vidare upp längs kusten innan det kommande besättningsbytet och har nu beslutat att inte göra det. Här finns tillgång till allt vi behöver och vi har hittat en fin strand så vi stannar här.

Häromdagen gav vi oss av till den stora mataffären för att inhandla alla torrvaror som Stefan och John kommer att behöva under den 2900 dm långa seglingen till Azorerna. Vi fyllde som vanligt hela dingen till bredden och lade oss själva och barnen ovanpå. Vi började sedan arbeta med att stuva ned allt i båten.

Elinore hade försökt övertyga Stefan om att vi skulle behålla den stora resväska som Elinore och barnen kom med vid resan ner till Cartagena i Colombia i januari, för den skulle ju vara bra att ha nu när Elinore och barnen ska resa hem från Miami.
–Vi kan inte ha en stor resväska liggandes i båten den kommer bara vara i vägen, släng den, tyckte Stefan. Men motvilligt hade Stefan accepterat att resväskan låg kvar i förpiken och efterhand så blev resväskan allt fullare och fullare med diverse mat.

Stefan bad nu Elinore att ta alla frukostflingorna för Atlantöverfarten och stuva ned i den stora resväskan. Så blev han tyst och konstaterade att Elinore tar ju väskan till Sverige.
-Tänk vilken nytta man kan ha av rejäla resväskor i en segelbåt, tänkte Stefan som var lite besviken över att den nu försvinner!

Flera dagar har vi tagit dingen till en fin strand på utsidan mot havet. Alla har badat och barnen har lekt på stranden och på en riktigt fin lekplats som ligger i parken innanför stranden. Häromdagen när vi var vid lekplatsen så kom en spansktalande barnfamilj och dukade upp massor med mat på ett av picknickborden vid lekplatsen. Grillen tändes och det såg riktigt trevligt ut. Efter en stund kom mannen fram till våra barn och gav dem varsin påse med chips. Vi började prata lite med Victor som mannen hette och han berättade att han var mexikan och jobbade på hummerfiskebåt här i Marathon. Han jobbade alla veckor året runt men varje fredagskväll kom familjen hit och lagade sin fredagsmiddag vid stranden. Vi pratade en stund medan barnen åkte rutschkana och sedan satte vår familj sig vid ett tomt picknickbord och plockade fram ljummet vatten och var sitt äpple och vi funderade på om det inte snart var dags att åka hem och laga lite mat i båten. Just då kommer Viktor över med massor med nygrillade korvar i bröd och mumsiga köttbitar i grillsås. Sedan kom frun över med nygrillade majskolvar och sedan Victor igen med iskall juice och varsin pappmugg till oss. Ännu en gång på denna resa blev vi överväldigade av vilken generositet som människor visat oss. Vi tackade så jättemycket och när vi tog farväl av Viktors familj så sa vi till dem att vi aldrig kom till Mexico på vår resa men vi har ändå lärt känna äkta Mexikansk gästfrihet.
-Yea, you will remember the Mexican, sa Victor och log ett brett leende.

Nu återstår endast några få dagar på vår gemensamma resa. Den 27 maj flyger Elinore och barnen hem till Sverige igen och samma dag kommer John ut till Miami för att tillsammans med Stefan segla båten till Azorerna och vidare hem till Sverige. Stefan har en lång lista som sakta krymper över saker som behöver åtgärdas inför hemseglingen. Elinore packar undan kläder och annat som ska lämna båten.

Vi har träffat en svensk båt här i Boot Key Harbor. Det är Janne från Kalmar som varit ute i nio år på sin 36 foot ”Bold Venture”. Han skall starta sin seglats mot Azorerna dagen innan Stefan och John planerar att ge sig av. Janne planerar en direkt rutt så rakt på som möjligt härifrån till Azorerna medan Stefan just nu tror på en rutt där man följer Golfströmmen norrut längs USA’s kust hela vägen till Cape Hatteras och sedan böjer av österut mot 40:nde breddgraden. Statistiskt sett är fördelen med den direkta routen att den är kortare, vädret är lugnt och varmt men risk för stiltje ibland. Den norra rutten är längre men bör ge mer vind och hjälp av Golfströmmen. Nackdelen är att risken för alltför hårda vindar är större och att man kommer passera längsmed gränsen för var isberg är möjliga.

Just nu lyser åskan upp himlen och vi hör regnet smattra mot däcket. Det är mysigt. Barnen rullar in sig i fleecefiltarna så de blir tjocka som små koldolmar.

Hälsningar från Bellabåten

Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav

2009-05-16T04:20:00.001+02:00

Typiska hus och fiskebåtar i Los Arroyos. En liten fiskeby på Cubas nordkust.

2009-05-16T04:13:00.002+02:00

Människorna vi mötte var underbara.

2009-05-16T04:08:00.002+02:00

Vi fick uppleva verklig Cubansk gästfrihet.

2009-05-16T04:03:00.000+02:00

Gustav tar en paus.

2009-05-16T04:02:00.001+02:00

Vårt nästa stopp, La Esperanza, utforskas av Gustav.

2009-05-16T03:56:00.003+02:00

I La Esperanza tar Dora hand om alla seglare som passerar.
Fast det hade bara varit 8 båtar där sedan januari i år.
Lokaltransporter sker ofta med ox-kärra.
Nästan inga bilar finns här "på landet".

Radhusområde i La Esperanza.

2009-05-16T03:54:00.001+02:00

Fräsch hoj!!

2009-05-16T03:50:00.001+02:00

Det finns massor med skyddade ankarvikar längs Cubas nordväst kust.

2009-05-16T03:45:00.002+02:00

Ankrade vid Cayo Levisa.

Medan båten låg ankrad vred vinden och vattnet sjönk. Ekolodet visade 1,1 meter och vi hade kraftig slagsida. Vi fick sova med sjökojerna uppe den natten innan högvattnet lyfte oss flott igen på morgonen.

2009-05-16T03:43:00.001+02:00

Efter idogt kryssande mot hård motvind (stormfock, 2 rev i storen och motorn på max) angjorde vi Marina Hemingway i Havanna.
Här tågar gastarna nöjda fram längs kajen.

2009-05-16T03:40:00.001+02:00

Tre olika båtar förtöjda i Marina Hemingway, Havanna.

2009-05-16T03:32:00.001+02:00

Hm, Jag är nog lite skeptisk till den där propagandan...

Kolla cigarren!!

2009-05-16T03:30:00.000+02:00

Havanna är en vacker stad

2009-05-16T03:29:00.000+02:00

2009-05-16T03:26:00.000+02:00

Skolbarn har alltid uniform på Cuba

2009-05-16T03:25:00.000+02:00

Universitetet i Havanna

2009-05-16T03:22:00.001+02:00

Byggnader med en viss förfallen charm finns det många.

2009-05-16T03:20:00.000+02:00

Blandade bilar i Havana

2009-05-16T03:18:00.000+02:00

2009-05-13T01:04:00.000+02:00

Hungriga gastar.

2009-05-13T01:01:00.001+02:00

Efter skön nattsegling från Roatan, Honduras gick vi igenom Belize's barriärrev vid Ranguana Cay. Här tog vi igen oss och hade det skönt.

2009-05-13T00:57:00.004+02:00

Placencia. Här klarerade vi in i Belize.

2009-05-13T00:57:00.001+02:00

Elinore njuter av ett kvällsdopp i det 30 gradiga vattnet.

2009-05-13T00:55:00.000+02:00

En "Yellow Jack" på 8 kg. Det blir mycket mat...

2009-05-13T00:53:00.000+02:00

North East Cay, Glovers Reef

2009-05-13T00:52:00.000+02:00

En "Southern Stingray" fotograferad från båten.

2009-05-13T00:51:00.000+02:00

-Oj..... Jag skulle bara se vad som hände när jag blåste lite i cacaopulvret

2009-05-13T00:50:00.000+02:00

Half Moon Cay är känt för sin stora koloni med blå fotade sulor.

2009-05-13T00:47:00.002+02:00

Vi tog dingen till ett "renoveringsobjekt" som ligger på revet vid Half Moon Cay.

Två riktiga toppsnäckor.

2009-05-13T00:44:00.001+02:00

Half Moon Cay.

2009-05-13T00:34:00.002+02:00

Stein och Diana från Norge.
Våra nya "hjältar"när det gäller familjeäventyr. -Seglat jorden runt med 3 barn för 20 år sedan. -Liftat med tankbåtar till Pitcarin Island (alla barnen med) och sedan jobbat där i flera månader.
-Stein har rott över Atlanten två gånger och funderar på en tredje...
-Deras dotter som var första kvinna vara med i den årliga tävlingen med rodddbåtar över Atlanten förliste flera veckor ut på havet men räddades.
-Året därpå rodde mamma Diana över Atlanten. Det tog 3 månader....

2009-05-13T00:30:00.002+02:00

På norra delen av Light House reef finns en nedlagd "resort" med lyxiga bungalows och egen flygplats. Vi hade stället för oss själva.

2009-05-13T00:28:00.000+02:00

Alla gator består av sand på Cay Caulker

2009-05-13T00:19:00.002+02:00

Hej då från Belize

Light House Reef, Belize. April 08 2009

2009-04-08T23:38:00.000+02:00

Efter de 160 sjömilen västerut från Hobbes Cays kom vi så till den ostligaste av de tre "Bay Islands" i Honduras, Guanacha. In mellan öppningen i revet och sedan ankrade vi strax utanför huvudstaden Bonacca, som ligger på en liten rund revö utanför Guanacha. Vi tog dingen in till Bonacca för att klarera in och för att handla mat.
Vi möttes av en fantastisk söt liten by. Här fanns inga motorfordon eller ens cyklar. Alla människor gick till fots. Vägarna bestod av smala gångar och mellan husen löpte smala vattenfyllda kanaler. Det var rent och husen såg så fina ut. Bara några meter in från bryggan där vi landade vår dinge fanns immigrationskontoret. Det var ett litet, välstädat kontor med breda, rustika golvplankor. Två små skrivbord var intryckta i det lilla kontoret. En av de två tjänstemännen hjälpte oss. Den andre kollade på någon Hollywoodfilm på sin dator. Barnen anslöt sig genast till filmtittandet så vi kunde svara på alla frågor i lugn och ro. En kille ledde oss vidare till poliskontoret som låg några minuters promenad från immigration. Besöket där blev kort och effektivt. Sedan vi fått våra stämplar i passen, lämnat vår zarpe från Kuna Yala och fått tillstånd att segla runt i Honduras under en månad så tog vi sikte på Zapata's som är en mataffär som ligger direkt vid en träkaj. Där köpte vi mat för massor av Lempiras, som är den valuta Honduras använder. Vi blev alldeles vilda i affären. Det fanns massor av varor som vi ville ha. Vi hade ett uppdämt behov av att kunna handla mat efter tiden i Kuna Yala där allt var en bristvara. Vi var ganska tomma när det gällde pasta och ris men totalt tomma när det gällde kakor och annat onödigt gott som sitter så fint i magen.
När vi skulle betala så fungerade inte affärens kontokortsläsare så Elinore fick skynda sig bort till banken för att ta ut mer kontanter. Hon hann precis komma in innan banken stängde för dagen. Utanför banken stod flera tungt beväpnade men mycket vänliga vakter. Kön av människor inne i banken ringlade sig fram. Turligt nog släppte vakterna in kunder ända tills stängningstiden och sedan betjänades samtliga och vakterna låste upp dörrarna för var och en som blev klar.
Under tiden pratade Stefan med den mycket trevliga Mr Zapata himself och fick bland annat reda på att han hade lotsat in det första kryssningsskeppet som någonsin hade varit på Guanacha för någon dag sedan. Det var "The World" som är ett enormt fartyg där man hyr in sig i superlyxlägenheter och bor under flera månader åt gången medan fartyget flyttar sig runt jorden.
Elinore kom tillbaka till Zapatas med fickorna fulla med "lemps". Vi betalade och lastade ned allt i vår dinge. Den blev totalt full. Därefter satte sig Gustav och Elinore vid dingen för att vakta varorna och för att äta var sin delikat nybakt kanelbulle. Stefan, Gabriela och Carl gick iväg för att leta ytterligare varor som inte Zapata haft inne. Förutom det som återstod på köplistan så kom de tillbaka med en trekilos godispåse och mängder med kakor. Barnen hade legat på och Stefan hade varit så hungrig och gottesugen att han gått med på allt.
Med alla konserver, mjölkförpackningar, Cokacolaflaskor, cornflakespaket, potatis, vitkålshuvuden, mm. lastade i jollen fanns det absolut ingen plats för en enda person i den. Så vad gör man? Jo, man lastar alla fem i familjen ovanpå maten och startar motorn. Aldrig har vår jolle legat så lågt i vattnet. Knappt en decimeter fribord och en del vågor gjorde färden ut till båten mycket spännande.
Den följande dagen promenerade vi runt i Bonacca och vi kände den lugna, trevliga atmosfären sjunka in. Människorna i staden lade märke till oss men de nöjde sig med att hälsa vänligt och ibland stanna för ett samtal.
På väg ner till jollebryggan gick vi förbi en liten mörk gallerförsedd glugg i en vägg. Inifrån gluggen hördes ett klagande ljud. Stefan och Carl tittade in och fick se ett mycket sorgset ansikte som stirrade ut inifrån kolmörkret. -Mr, please do you have a cigarett? Den olycklige mannen satt i Bonaccas fängelsehåla. Tyvärr hade vi inga cigaretter men mannen tackade så mycket för att vi i alla fall hade stannat och pratat med honom.
När vi drog upp ankaret nästa gång så var det för att ta oss några få sjömil norrut innanför revet till en ö som heter Grahams Cay. Ön har fått sitt namn efter en man som ursprungligen kommer från Cayman Islands och som köpt denna lilla ö för att förverkliga sin dröm om en egen paradisö. Graham har byggt några små hus för turister att bo i. Överallt hänger hängmattor i skuggan av kokospalmerna. Graham har en liten restaurang med bar och en del djur i bur. På bottnen i en stor inhägnad del av vattnet kunde vi se många stora langustrar som vandrade runt efter varandra. Många olika fiskar och stora sköldpaddor simmade också runt . Papegojor, pelikaner, duvor och en liten, bara tre år gammal krokodil som skulle bli 4 meter lång om ytterligare något år, väckte skräckblandad förtjusning hos barnen.
Graham hade vatten från fastlandet som var draget till en tvättho utomhus. Vid vårt första besök på ön rekognoserade vi bara och hälsade på Mr Graham. Vid vårt följande besök tog vi med sju knökfulla väskor med smutstvätt. Barnen fick kila omkring och titta på djuren medan Stefan och Elinore började tvätta. Vi stod i skuggan och arbetade hårt. Vi märkte att små, små flugor fanns som stack oss men vi struntade i flugorna och fortsatte med vårt tvättande. Efter några timmar gick vi bort till den lilla restaurangen och åt lunch. Finfina hamburgare serverades till allas vår förtjusning. Efter maten fortsatte vi med vårt tvättande. När allt hängde på tork i långa tvättlinor så passade vi på att njuta av de fina stränderna. Vi badade i det turkosblå vattnet. Sanden var vit och inbjöd till lek.
Vi promenerade ut till en ö uppbyggd av döda korallbitar. Den var ansluten till Grahams Cay med en spång lagd på pålar i vattnet. Där ute blåste det hårt. Carl och Gustav roade sig med att kasta korallbitar i vattnet medan Gabriela letade efter vackra snäckor. Vi hittade en uppspolad segelbåtskrovsida bland snäckor och avbrutna koraller. Någon olycklig seglare hade slutat sin seglats på detta rev.
Väl tillbaka på Grahams Cay så samlade vi ihop all vår tvätt och tog oss ut till vår båt. Både Stefan och Elinore hade nu benen, armarna och ryggarna täckta av röda, halvcentimeterstora märken. Eftersom det inte kliade speciellt just då så brydde vi oss inte om detta.
När vi låg vid Grahams Cay så såg vi en äldre man som kitesurfade fram och tillbaka över sundet. Han kom nära förbi oss i båten och började prata. Han hette Rob och bodde med sin fru på Clarks Cay, en revö intill Grahams Cay. Han föreslog att vi tillsammans med hans son som var på besök skulle vandra upp till toppen av ett berg på andra sidan sundet. Det skulle finnas en väg dit och högst upp, en radiomast. Vi bestämde träff den följande morgonen. Rob kom klockan sju på morgonen och meddelade att han ställde in promenaden för han hade ont i ryggen efter gårdagens kitesurfande och hans son var för slö.
Rob hade i alla fall sålt in idén så en dag tog vi själva vår dinge till andra sidan och började gå uppåt. Elinore och barnen bar som vanligt anti orm- och skorpion-gummistövlar medan Stefan hade sina sandaler.
Vägen vi gick på var hyvlad ner i den porösa stengrunden och den var oerhört brant och mycket underminerad av tidigare kraftiga skyfall. Barnen var mycket duktiga och knatade på upp mot bergets topp. Det var varmt och dammigt. På uppvägen passerade vi precis intill ett husbygge. Vi fick lov att gå in och titta i huset som nästan var färdigställd. Det var ett hus i flera våningar med balkonger i varje våningsplan som alla hade en fantastisk utsikt ut över havet.
Efter ett par timmars vandring med ständiga vattenpauser kom vi så upp till masten. Vi tog fram vår medhavda matsäck och fikade. Bakom radiomasten hittade vi ett litet övernattningsskjul byggt av "drivved" med några kokkärl, en madrass och en bibel på spanska på en hylla. Här fanns mycket att utforska för barnen fast oron för spindlar och andra giftiga kryp gjorde Elinore nervös.
Nedfärden gick lättare och sedan tog vi oss i ganska hård motvind och choppig motsjö tillbaka till båten. 2 hästars utombordaren fick gå på fullvarv och vi fick styra mellan sjöarna för att inte bli helt dränkta av spray.
Den sista eftermiddagen kom Rob förbi och bjöd in en av oss vuxna till middag på deras ö på kvällen. De hade inte plats för hela familjen på middag och vi beslöt att Stefan skulle bli den lycklige. Lite senare kom Rob förbi med sin båt och hämtade Stefan.
Rob hade ett (antagligen mycket lukrativt) förflutet som ägare av en fabrik i USA för tillverkning av specialvattenskidor för tävlingsbruk. Han hade flugit över Clarks Cay med sin privathelikopter när han och hans fru för några år sedan gjorde en tur längs amerikas och mellanamerikas alla kuster i sökandet efter det perfekta kitesurfingstället. På ön hade en figur stått och vinkat och Rob hade landat med sin helikopter.
Det visade sig att ön ägdes av Bob, en stenrik amerikan som hade vinkat för han hade en likadan helikopter själv och ville "snacka lite helikopter".
-Du får gärna stanna och testa kitingen här!, hade Bob sagt till Rob. Rob tyckte att det var ett kanonställe och sedan dess bor Rob och hans fru också på ön. Rob kitar varje dag i den perfekta lagunen innanför revet. Med jämna mellanrum bjuder han in olika vänner till ön och lär dem att kita och har som "mission" att så många som möjligt av hans vänner skall lära sig och förstå hur kul kitesporten är.
Ön var oerhört smakfullt bebyggd med några lyxiga och väl insmältande låga bungalows under palmerna. Ett vackert båthus och naturligtvis en liten landningsplattform för alla som anländer med sin helikopter. Lite tjänstefolk fanns också som höll allt i ordning.
Öägaren Bob jobbar fortvarande hårt i fastighetsbranschen och är inte så ofta på sin ö men hans fru bor där och även ett annat par med sin son i 20-årsåldern. Far och sonen Angelo, har startat ett eget litet flygbolag för att transportera folk mellan Bay Islands och Honduras fastland. Angelo har valt rätt yrkesbana för han ser precis ut som en yngre kopia av "Top Gun" Tom Cruise i sin flyguniform.
Stefan hade en mycket trevlig kväll med dessa annorlunda och spännande människor som hade rest i jordens alla hörn och hade massor att berätta. Flygkaptenen hade t ex ett förflutet inom maffian i New York (som han hade brutit med). Han hade försörjt sig som mattförsäljare i Afghanistan och hade nyligen ruinerat sig på fastighetsaffärer i USA och sedan startat sitt lilla flygbolag. Alla runt middagsbordet var mycket nyfikna och öppna och ställde massor av intresserade frågor kring vår segling vilket gjorde det extra kul även för Stefan att berätta. Maten var dessutom utsökt och känslan att sitta vid bord med vit duk och dricka vin ur kristallglas var exotisk för en ruffig seglare.
Dagen därpå drog vi upp ankaret och satte kurs mot Roatán, den största av de tre Bay Islands. På vägen dit fick vi uppleva ett våldsamt regnväder som vräkte ned över oss. Efter någon timmas regn klarnade himlen upp och den allra sista biten in till Jonesville Bight på sydkusten fick vi uppleva något fantastiskt.
Ett tiotal stora delfiner slöt upp bredvid båten. Vågorna som gick med i vår riktning var ett par meter höga. Delfinerna surfade på dessa och det såg riktigt härligt ut. Så, rätt som det var simmade delfinerna iväg föröver. Vi undrade vart de tagit vägen. Då plötsligt kom de utflygande mot oss genom baksidan på en stor våg, sex stycken i bredd!, och gjorde därefter varsin framåtvolt med landning med stjärten först. Allt skedde i perfekt koordination.
Detta trick gjorde de om och om igen flera gånger, varje gång utflygandes, 6 stycken i bredd med avslutande framåtvolter i perfekt timing. Vi stod hela familjen på däck och bara tjöt av förtjusning. Delfinernas uppvisning var helt osannolik och fantastisk. Vi hörde senare med folk som bott i området i flera år och de hade aldrig ens sett några delfiner där vilket gjorde det vi upplevde ännu mer märkligt.
Vi fick nu slita oss från att titta på delfinerna och snabbt ner med seglen för nu var vi på väg in mellan den smala öppningen i revet till Jonesville Bight. Där inne var det lugnt och stilla. Vattnet var knappt ens krusat. Där låg många stora fiskebåtar vid bryggorna. Varje båtägare hade sin brygga och sitt hus bredvid sina båtar. Säsongen för languster- och räk-fiske tog slut ungefär en vecka innan vi kom till Jonesville så alla båtar låg nu still. Det låg ett fåtal andra segelbåtar i viken och det fanns gott om plats för oss. Vi fick ankra på 16 m djupt vatten så vi lade ut nästan hela vår 80 m långa 10 mm ankarkätting för att få 5 ggr ankardjupet i kättinglängd.
I Jonesville Bight var det mycket skönt och vi trivdes väldigt bra här. På mornarna vaknade vi upp till härligt fågelkvitter från de gröna bergen runt om. Här fanns nästan inga "turister" och befolkningen som bodde här verkade leva i skön harmoni, vilket smittade av sig på oss. Familjer bodde i små hus på styltor längs med stränderna, de flesta hade ingen bilväg till sitt hus och mammor och pappor körde sina barn, klädda i vita och blå skoluniformer, till skolan i små båtar på morgonen. Alla vinkade käckt till oss när de åkte förbi.
De lite större killarna, "bratsen" från rikare familjer, hade egna små båtar som var döpta till "Wanted" eller "Wild Thing" eller nått liknande. De körde som galningar med sina båtar och det roligaste de visste var att få båtens nos att hoppa så högt som möjligt genom att gasa med utombordaren i takt med båtens egenfrekvens i hoppled.
Mellan Jonesville Bight och vikarna öster och väster om, gick det smala kanaler utgrävda genom den täta mangroveskogen längs kusten. Kanalerna var som kilometerlånga gröna tunnlar med ett förtrollande klart spegelblankt vatten i. Här kunde man puttra fram med gummijollen med en känsla av att vara på någon märklig attraktion på ett nöjesfält.
Efter någon dag i Jonesville fattade vi beslutet att beställa en ny vindgenerator från KISS på Trinidad för att få den levererad till Roatán. Vi förstod att vi på grund av detta skulle bli kvar lite längre än tidigare planerat i Honduras. Innan vi lade beställningen så tog vi dingen runt till omkringliggande båtar för att höra om någon av dem hade erfarenhet av att föra in reservdelar till Honduras. Då blev vi bekanta med Claude och Claire på en fransk båt som gav oss vidare kontakt till ett amerikanskt par som sedan fyra år bosatt sig i Jonesville. Detta par hette Yvonne och Don och de gjorde vår vistelse i Jonesville mycket trevlig och minnesvärd. Don hade stor erfarenhet av införsel av material till Honduras då han seglat i dessa farvatten i tio år och nu höll på att bygga ett eget hus vid stranden.
Hondurianska tullen satte sig ordentligt på tvären. De tyckte att det var en väldigt dyr reservdel och för att kunna släppa den till oss så krävde de tullavgift och att vi skulle ha ett slags registreringnummer som alla hondurianer har men som vi naturligtvis inte har. Passidentifikation dög inte på något vis. Som tur var hade Don ett sådant nummer eftersom han hade blivit honduriansk medborgare nyligen och med hjälp av detta nummer och ett flertal telefonsamtal från Don och en mycket stor mängd telefonsamtal från Stefan så fick vi efter cirka två veckors försening vår vindgenerator. Då hade tullen dessutom klämt oss på 28 % införseltull. Enligt normala regler skulle vi inte betala någon tull eftersom vi är en "yacht in transit" men det brydde sig inte tullarna om. Det var antingen att betala eller ingen leverans av paketet till oss!
Don och Yvonne bjöd in oss på barbeque en kväll, tillsammans med några andra seglare. Det blev en trevlig kväll där Gabriela tog rollen som Dons assistent vid grillen. Han pratade engelska och hon svenska och de förstod varandra fullständigt.
En morgon bjöd de också in barnen på söndagsfrukost framför deras TV. Elinore bakade bröd som vi tog med och vi hade alla en skön morgon ihop med Don och Yvonne.
Vi berättade tidigare om sandflugona på Grahams Cay. De många sticken, som till en början inte alls kliade, blev mer och mer störande. Stefan hade dessutom fått många stick runt sina vrister under promenaden upp till radiomasten på Guanacha. Stefans vrister svullnade upp och han hade så svår klåda att han inte kunde sova och var tvungen att klösa hål på skinnet. Vi försökte med olika salvor men klådan blev bara värre och värre. Till slut var Stefan tvungen att ta en kraftig dos med antihistamintabletter. Det hjälpte gott.
Elinore började också känna av sina stick. Hon hade uppskattningsvis 1000 stick på kroppen, fördelat på armar och ben. Klådan blev värre och värre. Efter att en annan seglarkvinna berättat att kliet från sandflugornas bett brukar hänga i under många veckor och visade Elinore de fula ärren på sina ben efter att hon kliat som en galning på dem så tog Elinore också en ordentlig antihistaminkur. På natten riktigt pirrade det i hela kroppen och på morgonen var slaget vunnet. En oerhörd lättnad.
Vi har sedan denna otrevliga upplevelse med sandflugorna beväpnat oss med myggmedel och vi går nu ingenstans iland utan att smörja in oss. Turligt nog klarade sig barnen från att bli bitna på Grahams Cay då de inte höll sig i skuggan där vi stod och tvättade.
En dag gick vi på promenad från "vår vik" upp längs en grusväg mot mitten av Roatán. Det var mycket vackert med härlig utsikt över grönskande skog och blommor och ovanför svävade stora imponerande gamar i väntan på något lämpligt att äta. När vi kommit upp till toppen och kunde se ner på nordsidan av ön så hittade vi också vägen som löper i ost-västlig riktning längs Roatán. Vid en mack längs vägen tog vi en glasspaus och ställde oss sedan vid en busshållplats och hoppade på en lokalbuss in till Coxen Hole som är största staden på Roatán. Huvudvägen längs ön är krokig med massor av stora potthål i asfalten och bussen tvingas tvärbromsa flera gånger och kryssa mellan hindren. Utsikten var hänförande med turkosblått vatten och vita rev längs nordsidan på ön. På nordsidan ligger också ett antal mer eller mindre lyxiga dyk-resorts.
I Coxen Hole promenerade vi runt på de ruffiga smala gatorna och tittade på det brokiga folklivet. En lätt, ganska mysig vilda västern känsla råder här. Här fanns heller inte mycket turister förutom de som kom direkt från ett stort kryssningsfartyg som just lagt till i hamnen. De såg alla extremt bleka och "turistiga" ut när de gick på rad efter varandra med gula igenkänningsband runt handlederna.
Efter några timmar i Coxen Hole tog vi bussen tillbaka och efter en timmes promenad kom vi tillslut tillbaks till Jonesville efter totalt nio timmar på utflykt.
En dag hade vi allmän uppsnyggning bland penntrollen på Bellabåten. Elinore klippte håret på Carl, Stefan och Gustav och de blev alla mycket fina och prydliga efteråt.
Den näst sista dagen i Jonesville följde Stefan med Don i hans pick-up truck till Coxen Hole för att lösa ut vindgeneratorn som nu anlänt och för att bunkra inför kommande segling i Belize. Det är mycket billigare med mat i Honduras. Ännu en jättelast med mat transporterades ut med dingens hjälp. Denna gång blev vi bogserade ut till vår båt av en annan gummibåt eftersom Elinore fått soppatorsk på vägen in.
Nästa dag klarerade vi ut och dagen därpå seglade vi ut vid niotiden på morgonen för att ta oss cirka 100 sjömil västerut till Belize.
Tidigare hade vi planerat för att vara cirka 10 dagar i Rio Dulce i Guatemala men eftersom vi fått vänta så länge på vår vindgenerator så seglade vi direkt till Belize i stället.
Seglingen till Belize bjöd på omväxlande vindar. Till en början hade vi skön medvind, vinden minskade i styrka och frampå natten startade vi motorn. Båten gungade kraftigt från sida till sida i sjögången så det var svårt att sova för den som hade frivakt.
Mellan 10 - 20 sjömil utanför hela Belizes kust löper ett korallrev som är världens näst längsta efter barriärrevet i Australien. Endast ett fåtal öppningar från öppna havet finns i revet och segling innanför revet blir i stort sett utan vågor.
Vi valde att med hjälp av morgonsolen i ryggen ta oss genom revet i en smal passage som heter Ranguana Pass. Här ligger ön vid Ranguana Cay och det var skönt att stanna upp här. Vi brukar alltid känna oss lite trötta efter nattseglingar och det hade inte blivit så mycket sömn i allt gungande.
Ranguana Cay var en fin liten ö. Vit korallsand och lagom med skugga under palmerna. Barnen lekte i sanden och vi vuxna satt bredvid och slöade. Några bad blev det också.
Den följande dagen seglade vi in de sista 18 sjömilen till Placencia, där vi skulle klarera in. Ingen idé att försöka klarera in en söndag så vi tog det lugnt. Stefan plockade fram den nya vindgeneratorn medan Elinore och barnen tog dingen in till Placencia. I bukten där vi ankrat upp, låg massor av båtar. Ett 30-tal var katamaraner som ägdes av charterföretaget Moorings. Katamaranerna är för uthyrning men de låg där outhyrda så ankarplatsen var ganska tom på människor trots att där var så många båtar.
Placencia var en mysig by men som de senaste åren anpassat sig för att ta emot turister. Det gick små gångstigar av betong mellan husen. Överallt fanns tshirtar, smycken och hängmattor till salu. Det fanns många små restauranger och små hotell. Marken bredvid gångstigarna bestod av fin vit korallsand som var välkrattad och slät. Det fanns blommande bougavilla och allt var mycket vackert. Lite trist kanske med alla nyuppsprungna turistaffärer men annars helt perfekt. På söndagseftermiddagen när Elinore och barnen var inne så var det tryckande hett inne i byn så efter en stund tog de av mot stranden. Där kom vinden åt och barnen gick i vattnet för att bada. Stranden var lång och vågorna rullade in försiktigt. Helt perfekt för små barn.
Efter några timmar vid stranden så tog vi oss tillbaka till båten där Stefan slet sitt hår. Han fick inte igång vindgeneratorn. Den snurrade fint men den gav ingen ström. Dessutom hade något hänt med vårt navigationsprogram som slutat att fungera trots ominstallationer och andra tricks. Det kändes tungt.
Dagen därpå drog vi upp ankaret och gick för motor några sjömil söderut och in i floden Big Creek till en liten hamn där Fyffes bananer lastas i stora kylcontainerfartyg.
Vi beställde en taxi därifrån till en annan by där immigrationspolisen hade sitt kontor. Taxin kom och vi hoppade in. Efter 15 meter stoppade vi taxin och Stefan rusade in på ett annat kontor vid sidan av vägen då någon ropat till oss att imigrationstjänstemannen som skulle stämpla våra pass precis då var på besök i kontoret intill oss. Stefan fick där tag i rätt man så vi hoppade alla ur taxin. Vi fick våra stämplar, lämnade vår zarpe från Honduras och fick tillstånd att segla i Belize. Allt gick snabbt och smidigt så efter bara en liten stund var vi tillbaka i vår båt igen och motorerade tillbaka till ankarplatsen utanför Placencia. Vi hoppade i vattnet och njöt av att simma runt.
Vårt nästa stopp i Belize blev North Long Coco Cay, en ö cirka 15 sjömil nordväst om Placencia. Där var vattnet klart och vi badade och snorklade. Snorklingen här var underbar. Färgsprakande koraller, fiskar och vattenväxter. Vattnet var genomskinligt och ljuset bästa tänkbara. När solen gassade på mitt på dagen blev sanden några meter ned under vattnet bländande vit och alla färger kom fram. Elinore simmade här bredvid en stor "Spotted Eagle Ray". Den var 1,5 meter mellan vingspetsarna och svepte mäktigt med sina vingar när den lugnt kryssade fram.
Gabriela har stor behållning av snorklandet. Carl badar gärna men han gillar inte att ha på sig snorkel och mask. Vattnet är så klart så han har ändå kunnat se en del bara genom att sitta i dingen och titta ned. Gustav förstår sig ännu inte på att snorkla men han älskar att bada. Det svalkar så skönt i vattnet. Vattentemperaturen ligger på 29 grader och det känns svalt, nästan kallt om man jämför med lufttemperaturen så stilla dagar ligger vi nästan i vattnet hela tiden.
Här fick Stefan också rätt på vindgeneratorn och lyckades installera en gammal version av sjökortsprogrammet Max Sea som vår dator nu nådigt accepterade.

Belizes kust är i stora områden undermåligt sjökarterade. Sjökorten beskriver bara hur korallreven ligger i grova drag. Inte heller guideboken ger tillräcklig information och way-points för att man ska kunna navigera säkert. Under förflyttning har därför Elinore ofta stått på bommen med keps och polaroidsolglasögon och spejat och pekat till Stefan som har stått vid rokulten och styrt.
Ett tiotal sjömil utanför Belizes barriärrev ligger tre stora atoller (ringrev). Atollerna har bildats genom att korall har växt upp längs kanterna på stora undervattensflak av kalksten. Kanterna på kalkstensflaken stupar brant ned i havet runt om. Det blir snabbt väldigt djupt utanför ringrevet och man har ofta svårt att se kanten på revet förrän man är helt framme. Ett flertal skeppsvrak ligger längs kanterna på dessa rev. Innanför revet är det översållat med korallhuvuden och man får snirkla sig fram i kanaler och ibland labyrinter av korall. Trots total koncentration är det ofta svårt att avgöra djup och framkomlighet.
I atollerna skulle vattnet enligt guideboken vara ännu mycket klarare än innanför barriärrevet och dykning vara i absolut världsklass så vi beslöt att ta oss till atollen Glovers Reef som ligger runt 15 nautiska mil utanför själva barriärrevet. På väg ut igenom en öppning i barriärrevet tjöt det plötsligt till i den vinsch där vi virat fiskelinan några varv. Vi hade fått napp!!! Vi vevade sakta in reven och fick till slut syn på något stort och silverglänsande. Det visade sig vara en 8 kg tung "Yellow Jack". Med visst besvär kunde vi landa fisken i båten och hänga upp den i en krok på akterdäck. Stefan filéade fisken och fick fram stora röda köttbitar. Det var så mycket mat att det räckte till fyra middagar. Vi kom fram till att det smakligaste var att dela köttet i mindre "grytbitar", marinera bitarna i grillolja och sedan steka dem knapriga i stekpannan.
Vid Glovers Reef fick vi fenomenal snorkling. Vi kom till ett rev där vi kunde stå på sandbotten medan korallhuvuden stack upp som svampar runtom. Vattnet var kristallklart och vi kunde simma i korallkanalerna över kritvit sandbotten med alla sorters färgglada koraller, fiskar och vattenväxter runt om. Gabriela snorklade runt för fullt med sina armpuffar som flythjälp och var väldigt entusiastisk över den nya spännande världen som öppnat sig. En gång när hon snabbt skulle ner i vattnet för en ny tur bland fiskarna så kom hon på att något var annorlunda. -Oj, vad djupt jag ligger i vattnet, sa hon. -Men, du har ju inga armpuffar på dig! -Jaha, men jag flyter ju ändå! Så gick det till när Gabriela lärde sig simma utan flythjälp.
Efter två nätter tog vi oss norrut inom atollen till North East Cay. Där ankrade vi på en stor sandyta på knappt 2 m djup. Där fick vi se många stora "Southern Stingrays" svepa omkring. Vi såg elaka barracudor och många andra fiskar. Det är svårt att beskriva hur vacker det var. På nätterna har vi haft starkt månsken så sandbottnen har reflekterat ljuset och man har kunnat se botten även på natten och månskuggan under vår dinge. Det var obeskrivligt exotiskt och vackert.
Transporterna inuti revet har minst sagt varit en utmaning. Guideboken stämmer dåligt och det är svårt att hitta kanalerna mellan korallhuvudena. Det kan bli ganska stressigt när ekolodets grundvarning ständigt tjuter och man är fast i en återvändsgränd av koraller. Kommer dessutom Gustav på att det är dags att illtjuta en stund samtidigt som vi touchar bottnen så är det full kalabalik.
När vi varit på Glovers reef ett par dagar såg vi på väderfilerna att en ny Northerly var på väg uppifrån Mexicanska golfen. Den skulle vara ett par dagar och det fanns inga bra skydd för hård nordlig vind på Glovers reef. Dessutom behövde vi flytta oss norrut för att hålla tidsschemat så vi beslutade oss för att dagen innan Northerlyn skulle slå till, segla norrut cirka 30 nm till nästa atoll, Light House Reef.
Vi lättade ankar på morgonen. Med hjälp av lodning från dingen hade Stefan och barnen hittat en framkomlig väg ut ifrån vår ankarplats och vi tyckte att vi kom igång bra med vår segling till Light House Reef. Men under tiden som dagen led visade det sig att vi kommit iväg lite för sent på morgonen. Det var också lite längre dit än beräknat och vi kunde inte hålla riktigt den snitthastighet som vi trott. Tillsammans gjorde detta att vi istället för att vara framme i god tid anlände till revkanten på Light House bara en timme innan solnedgången. Utan solljus är det totalt omöjligt att navigera här och som vanligt stämmer varken sjökort eller guidebok. Vi hade dock sett till att infarten skulle ske med den nedåtgående solen i ryggen så att det sista ljuset skulle gå att använda för sökande av en väg in.
Vi valde först en kanal in genom revet som visade sig vara en återvändsgränd och nu blev det problem för det var mycket svårt att ta sig ut igen med solen mot sig. Elinore såg inte bottnen i motljuset men med gemensamma ansträngningar, vis tur och någon liten bottenkänning kom vi ut på öppet vatten igen. Nu var det bråttom att hitta in i det falnande ljuset men med hjälp av en man som plötsligt dök upp i en gummibåt och pekade ut en liten boj som markerade öppningen till en farbar kanal in så kom vi till sist innanför revet och fram till vår ankarplats vid Half Moon Cay. Precis innan mörkret föll hade vi lagt ut våra två ankare på två meters djup och dykt ner och fäst dem ordentligt i den hårda korallsandbotten. Phuu, nu var vi redo för Northerlyn.
Inte heller Light House Reef bjuder på något riktigt bra skydd mot hård nordvästlig vind men man får ju ta vad som bjuds. Avståndet till andra änden av ringrevet i NV-riktning är 10-15 nm så det hinner bygga upp en del vågor på vägen även om några stora "swell" inte kommer över revkanten.
Nästa morgon, precis vid Gustavs vällingkok i gryningen, kom kallfronten som förväntat över oss med regn, temperaturfall, vindskifte mot nordväst och ökning till liten kuling. Hela dagen låg vi och gungade som en gunghäst i meterhöga toppiga vågor som hade en vågfrekvens som passade perfekt med en OE 32'as nickfrekvens. Däcksluckorna fick stängas som under segling på hårdkryss, någon gång fick vi spray över sprayhooden ned i sittbrunnen och jollen som hängde akterut var på väg att slå runt i vågorna flera gånger.
Stämningen var dock mycket god ombord. Vi lågt tryggt och säkert med våra två ankare och den lite svalare luften gjorde alla pigga och glada. Gabriela gjorde massor av skolarbeten, vi läste böcker för barnen och vi kunde skriva på detta resebrev utan att svettas ihjäl i kajutan. Stefan, Carl och Gustav satt fram på peket och barnen tjöt av glädje när vi doppade hela peket under vågorna och vi alla blev genomblöta.
Frampå eftermiddagen när vinden mojnat något tog vi oss in till land med jollen och gick för att titta på den stora (4000 st) kolonin med red-footed boobies som Half Moon Cay är känd för. Efter en fin promenad i lövskogen kom vi fram till en stege upp till en plattform. Uppe på plattformen befann vi oss precis ovan trädkronorna och här var vi plötsligt mitt inne i en enorm samling av boobies med ungar som hade sina bon ibland ziricote trädens orange blommor. Här bodde också massor av stora fregattfåglar, en mycket märklig värld.
På vägen tillbaka så lekte barnen med stora landkrabbor som kröp omkring i sina "gamla" snäckskal.
Vid Half Moon Cay ligger inga andra seglare men ett antal större motorbåtar som verkar vara parkerade här under lång tid och som tjänar som bostäder åt dykare som kommer hit från hela världen ligger ankrade i bukten.
Vädret är fortvarande svalt ett dygn efter att kallfronten passerat men vinden har bedarrat till normala 6-8 m/s. Svalt i Belize betyder runt 25-27 grader och i vinden som råder innebär det att frukosten intas i t-shirt med förstärkning av fleece-tröja istället för den vanliga dressen, naken eller nästan naken.
Nu har vi ätit lunch och ska iväg och titta på ett stort skeppsvrak som ligger uppspolat på revet här bredvid. Men först en kopp kaffe och en chokladbit.

Många hälsningar från Bellabåten.
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav

2009-03-19T21:35:00.000+01:00

På utflyckt till Coxen Hole.

2009-03-19T21:30:00.003+01:00

Coxen Hole. Största stan på Roatan. Lagom ruffig och charmig liten stad

2009-03-19T21:28:00.002+01:00

Jonsville Bay, Roatan, Honduras. Här ligger vi ankrade just nu.

2009-03-19T21:26:00.001+01:00

Nyklippta pojkar. Elinore är frisör.

2009-03-19T21:25:00.000+01:00

Konster på fördäck.

2009-03-19T21:19:00.002+01:00

På "grill-knytkalas" hos Don och Yvonne i Jonsville Bay. Gabriela var Don's 1:st Assistant och hjälpte honom att grilla hela kvällen.

2009-03-15T22:17:00.001+01:00

Vi hittade några fler "bad- & barn-bilder" från Kuna Yala.

2009-03-15T22:15:00.000+01:00

2009-03-15T22:11:00.001+01:00

Cayos Limones

2009-03-15T22:09:00.000+01:00

Grillfest på BBQ island

2009-03-14T22:33:00.002+01:00

Honduras efter 4 dagars segling från Panama.
Här ligger vi ankrade "mitt ute i havet" bakom revet Hobbes Keys i väntan på att en Northerly skall blåsa förbi.
Här ligger vi lungt och barnen har maskerad med våra gästflaggor.

2009-03-14T22:25:00.002+01:00

Bonacca är "huvudstaden" på Guanaja den östligaste av Bay Islands, Honduras. I Bonacca bor 8000 personer av Guanajas 10000 invånare på en pytteliten ö genomkorsad av smala kanaler och med smala gränder. Många hus på styltor. Inga bilar finns på Guanaja. Här vilar en skön avslappad stämning. Till skillnad från i Kuna Yala finns här ett överflöd av mat och övriga förnödenheter vilket vi verkligen uppskattar nu.

2009-03-14T22:20:00.001+01:00

Graham från Cayman Island köpte denna ö utanför Guanaja för något år sedan och har sedan dess byggt sitt eget lilla paradis här. Hit är alla seglare välkomna.

2009-03-14T22:19:00.000+01:00

Svårslagen utsikt från toan..

2009-03-14T22:14:00.002+01:00

En dag tvättade vi all vår smutstvätt. Fri tillgång till vatten och torkmöjligheter var bra men sandflugorna som bet oss var grymma. Elinore uppskattade antal bett på sig själv till runt 1000 och både Stefan och Elinore fick fruktansvärd klåda efter någon dag och var tvungna att ta Antihistamin för att dämpa den allergiska reaktionen som följde.

2009-03-14T22:11:00.000+01:00

Mera badliv på Grahams Key

2009-03-14T22:05:00.001+01:00

Utflyckt till toppen av ett litet berg på Guanaja. Här fanns en liten boning som barnen utforskade. En bibel på spanska tillhörde inventarierna.

2009-03-14T22:04:00.000+01:00

Det blir mycket disk av 5 personer men utsikten är ju fin.

2009-03-14T22:00:00.002+01:00

-Nu kör vi på utflyckt och det är jag som styr.

Räk- och langusterfiske säsongen slutade för någon vecka sedan. Fiskebåtarna ligger stilla till augusti.

2009-03-14T21:57:00.000+01:00

2009-03-14T21:55:00.000+01:00

Hej från Honduras

Isla Guanaja, Honduras, 4 mars 2009

2009-03-08T16:20:00.000+01:00

Nu har vi kokat langustrar. Två fiskare vid Islas Pinos i Kuna Yala kom paddlande i sin urholkade trädstam och frågade om vi ville köpa. De hade fyra, varav en var mycket stor. Langustrarna kröp omkring i den urholkade trädstammen i vattnet som samlats på bottnen. Vi köpte dem och släppte ned dem i en vattenfylld hink medan vi satte på kokvatten. När vattnet kokat upp fick Stefan ta sig an uppgiften att släppa ned den första langusten i det kokande vattnet. Elinore hejade på och uppmanade Stefan
att stoppa ned känselspröten först för att minska djurens lidande. Men väl i vattnet började langustern att sprattla ordentligt under minst 20 sekunder. Det kändes förfärligt. Vi hade trott att de skulle dö ögonblickligen. Samma sak hände med de övriga tre langustrarna. Smaken sedan var god men sprattlet i grytan fick oss att mista lite av vår aptit. Fiskare har sedan erbjudit oss ytterligare langustrar men vi har inte köpt några fler.

Vi har besökt ett flertal byar i Kuna Yala. Efter Isla Pinos har vi varit i Ustupu, Achtupu, Aridup, Isla Tigre och Rio Diablo. I Achtupu mötte vi en svensk-norsk båt med Helge och Threse ombord. Ett ungt par som köpt sin fina begagnade franska aluminiumbåt på St Marteen och startat sin resa där. Nu på väg mot Nya Zeeland. De hade bra recept på bröd som man lagar i stekpannan. Detta bröd gör Elinore nu ofta till övriga besättningens stora förtjusning. Vi lärde oss också att spela Alfapet där svenska,
norska och engelska ord är tillåtna. Kitesurfingprylar hade de med på båten och båda var nybörjare så Stefan hade kul som kite lärare. (Fast han inte fick kita själv)

En bild vi aldrig glömmer är när vi med dingen angjorde Achtupu vid lastbryggan för fraktskutorna som går från Colombia med förnödenheter mellan Kuna byarna. Mycket folk var samlade på bryggan för att se vad båten hade med sig denna gång. Men när vi band fast vår jolle bredvid den Colombianska skutan så skiftades all uppmärksammhet till våran lilla familj och när vi reste oss upp ur jollen och fick ögonen i brygghöjd så såg vi bara en tät vägg av Kunakvinnors ben utsmyckade med färgglada benringar.
Bakom ledet av Kunakvinnor stod männen och alla barnen. Ett hundratal Kuna indianer studerade noggrant alla våra rörelser när vi gick i land på deras ö.

Den positiva uppmärksamhet vi och framförallt våra barn fick i dessa östra delar av Kuna Yala var otrolig. Vart vi gick så samlades nyfikna massor av folk runt oss och alla ville veta vad barnen hette och hur gamla de var. Allt i största välmening men ibland blev det lite mycket. Carl blev jagad av en Kuna kvinna som ville känna på honom och han fick rusa runt bland skogen av Kuna ben för att komma undan medan kvinnan på alla sätt försökte genskjuta honom. Vid ett annat tillfälle greppade en kvinna
resolut Gustav och försvann halspringande in bland hyddorna med Elinore hack i häl. Barn från andra länder är mycket ovanliga här. Vi talade med en man som bara kunde påminna sig en fransk båt med ett barn som besökt ön på de senaste 5 åren.

På Aridup ankrade vi några nätter, skyddade från vågor direkt från havet men vågorna kröp runt ön och gav oss en del rull i alla fall. Så mycket rull att Elinore blev sjösjuk vid ankarplatsen. Vi tog dingen in till ön som hade underbart vackra stränder åt alla håll. Grova trädstammar hade drivit in och lagt sig på stränderna och massor med skojiga eremitkräftor som man kunde ha tävling med. Kul tyckte barnen.

Vi promenerade utmed stränderna och längst ut vid en udde fanns en liten palmbladshydda. Där inne satt två Kuna indianer som lagade mat över en eldstad. De hade hängt upp var sin hängmatta i hyddan i skydd mot vind och regn. Vi gick fram och pratade lite med dem. De verkade ha det mycket lugnt och vilsamt. De samlade kokosnötter och fiskade lite. Vi lämnade männen, korsade den lilla ön och badade vid den skyddade stranden. Pelikaner dök efter fisk överallt runt oss.

Efter två rulliga nätter lämnade vi ankarplatsen och fortsatte mot nordväst. Vi fick en gungig seglats i stökiga vågor. Flera gånger skvätte vattnet över oss när vi satt i sittbrunnen. Det var skönt att ankra upp vid Isla Tigre som var en betydligt lugnare ankarplats. På Isla Tigre fanns en Kunaby där tradition och ordning och reda rådde. Palmbladshusen var rakt byggda, gatorna mellan hyddorna var breda och alla ytor var sopade och rena.

Här överraskades vi av barnen i byn. Dom var oerhört glada och påhittiga. De lekte många olika lekar, bjöd in Carl och Gabriela att vara med och var mycket entusiastiska. Det var ringdans och bärning av barn i kungsstolar av flätade barnarmar. Plötsligt satt ett 20-tal barn i en ring och lekte hela havet stormar. Efter en stund var det tävling i skottkärrekörning med ett barn som höll i den andres fötter och full löpning på händerna. Var det något som inte Carl eller Gabriela förstod hur det skulle
gå till så visade alla barnen. Gustav blev också väl omhändertagen av de lite mindre barnen. Vi har nog aldrig sett så glada och harmoniska barn någonstans.

I nästan alla byar kommer Kuna kvinnorna med sina molahantverk till försäljning. Det är en slags applikation i tyg där mönstret fås fram genom att underliggande tyglager plockas fram genom de övre lagren. Ju fler lager desto vackrare och mer tidskrävande att göra. Alla möjliga mönster och färger förekommer och man kan nästan bli beroende av att köpa dem för de är ju så vackra, var och en på sitt vis.

Vi seglade vidare västerut till Rio Diablo. Där har Kunaindianerna beslutat att lämna det traditionella sättet att leva. Här fanns det hus i betong, en polisstation, bank och en läkarklinik. Här finns också något mer välsorterade mataffärer än i de traditionella Kunabyar i öster som vi tidigare beökt. I de traditionella byarna är det svårt att få tag i grönsaker och frukt. Det tog en månad efter vi lämnade Cartagena innan vi fick tag på grönsaker igen. I Rio Diablo fick vi till vår stora glädje tag
i en hel del efter att ett propellerplan från Panama lämnat en last. Våra barn kastade sig över middagens sallad med stor förtjusning.

En annan sak som också finns här är just floden "Rio Diablo". En liten bit in i floden är vattnet inte längre salt. Vi packade tvätten i dingen och begav oss med hinkar och tvättmedel upp i floden. Vi hittade en mycket vacker plats där vi kunde tvätta och satte sedan igång. Det var underbart att få slösa med sötvattnet. Vi tvättade och sköljde. Elinore var helnöjd och det hade Stefan också varit om han bara inte glömt att ta med sin egen smutstvätt. Det blev anledning att åka upp i floden ytterligare
en gång den följande dagen för att tvätta det sista. Lika bra var det för man kan säga att vi redan hade händerna fulla med tvätt vid första tvätt tillfället. Vi passade på att ta oss ett sötvattendopp i floden innan vi tog oss ut till båten igen. Vi hängde upp tvätten i skymningen på båten. På morgonen var allt nästan torrt.

Innan vi lämnade Rio Diablo gav Elinore, Gabriela och Carl sig in till byn för att handla vetemjöl. Vi har med oss mängder av grovt mjöl hemmifrån, som i stort sett är omöjligt att få tag i här. Vetemjöl däremot borde gå att hitta. Vi landade dingen vid en stock som låg precis bredvid en Kunatoalett så vi skyndade oss vidare för att inte störa toalettbesökaren. Kunatoaletter är pyttesmå, luftiga palmbradshyddor som står på pålar ute i vattnet. Det som släpps ned i toaletten faller rakt ned i vattnet.
Mycket praktiskt men många av toaletterna vette ut mot vattnet där alla yachter låg ankrade så med jämna mellanrum kunde vi se toalettavfall swischa förbi i vattnet. Vi hoppade därför över att bada vid just denna ankarplatsen.
Toalettbesökaren märkte att vi kom lite nära och knackade i väggen. Vi skyndade iväg.

Det fanns ett flertal småaffärer att leta mjöl i. Vid fjärde försöket kom vi till en liten affär där några kvinnor satt och hängde vid entrén. De spelade musik högt ur en högtalare. Musiken överröstade allt. Elinore kunde dock se en mycket stor mjölsäck på disken en bit in i butiken. För artighets skull frågade Elinore en av kvinnorna om de hade vetemjöl. No, svarade hon automatiskt, utan att se sig om. Då gick Elinore bort till disken och klappade på den stora mjölsäcken där "Harina de Trigo" =vetemjöl
var stämplat fullt synligt. Kvinnan suckade tungt och hävde sig upp från sin sittplats. Mulen gick hon bort till mjölsäcken och började med stort besvär öppna säcken och vända ned allt mjöl i en stor tunna. Till slut frågade hon hur mycket mjöl vi ville ha. Åtta kilo vrålade Elinore för att överrösta musiken. Kvinnan mätte då upp fyra kilo, lämnade över mjölet och skrek ut priset. Elinore ropade "ytterligare fyra kilo". Kvinnan mätte då upp två kilo till. Elinore skrek ytterligare två kilo tack.
Kvinnan, som började bli riktigt irriterad nu, mätte upp ytterligare ett kilo. Här gav Elinore upp och nöjde sig med de sju kilona. Kvinnan släntrade lättad bort till sina väninnor och sjönk åter ned på sin stol.

Vi lämnade därefter Rio Diablo och seglade ut till Green Island. Detta visade sig vara ett riktigt höjdarställe. Vi ankrade upp bakom en palmklädd ö, kantad med vit fin sand. Vid ett brett område vid ön sköt vit sand ut i vattnet. Det var några decimeter djupt helt turkostblått vatten på detta område och där tillbringade vi timmar de följande dagarna. Ett otroligt fint badställe. Alla barnen älskade det.
Hörde dock på SSB radion några dagar efter att vi lämnat Green Island att de som låg där då hade besök av en ordentligt stor krokodil. Otur att vi missade den tyckte Stefan. Elinore höll inte med...
En av kvällarna började Elinore känna sig illamående. Snart var det total magtömning. Det fortgick intensivt i ungefär sex timmar. Då hade Stefan också börjat hänga över relingen. Den följande dagen var vi vuxna ganska utslagna. Barnen fick i hög utsträckning sköta sig själva. Vi misstänkte några av äggen som vi hade ätit till frukost så vi kastade alla återstående ägg ned i vattnet. Barnen klarade sig som väl var denna gång.

Efter Green Island kände vi att det var hög tid för oss att officiellt klarera in i Panama. Detta gjorde vi i Porvenir som är den nordvästligaste byn i Kuna Yala. Inklareraren, Alexis, befann sig i Panama City men han skulle återkomma klockan 9 den följande dagen. Porvenir är en gungig ankarplats men vi beslöt att ligga kvar över natten för att klarera in den följande dagen. När vi nästa dag stegade in på kontoret klockan 9, var Alexis inte på plats. Vi fick vänta någon timma innan han kom, han
skulle äta lite extra frukost först fick vi höra. När han dök upp knackade vi på hans kontorsdörr varpå Alexis, utan att släppa blicken från sina papper, viftade bort oss med sin högerhand. Vi fick vänta ytterligare en god stund innan han tog emot oss. När han tog emot oss var han (i och för sig med rätta) misstänksam över hur det kunde ta oss över en månad att segla från Cartagena till Porvenir och han undrade med sträng min om vi verkligen inte hade kommit till Panama förän nu. Men han kunde ju
inget bevisa så han klarerade i alla fall in oss och vi slapp betala straffavgift för att vi dröjt.

Väl inklarerade tågade vi bort till det lilla enkla Kuna-hotellet som fanns på ön och beställde kaffe med mjölk, läsk och några små chokladbitar. Det fanns några hotellgäster på restaurangen som vi pratade med bland annat ett trevligt norskt äldre par som reste som backpackers och var väldigt nyfikna på allt och två kul mexikanska killar. Efter en stund kom en regnskur. Vinden blåste hårt och regnet bara vräkte ned. Vi satt och hukade under palmbladstaket som skyddade från regnet och vi hjälpte en
Kunakvinna att samla ihop sina molas så de inte skulle bli genomblöta och bortblåsta.
När vi efter några timmar återvände till vår dinge upptäckte vi att Gustavs flytväst var borta. Någon hade stulit den eller kanske den blåst bort i den starka vinden? Som tur är hade vi ytterligare en bra flytväst till Gustav ombord. Det blir tydligt hur sårbar man är när man seglar i områden där det är mer eller mindre omöjligt att få tag på vissa grejer. Utan flytväst till Gustav hade det inte alls känts bra att segla vidare.
De två mexikanarna hängde med ut till båten för att låna våra cyklop och snorklar en stund. De var mycket glada och tacksamma men när dom simmat iväg efter att ha lovat att komma igen imorgon så kändes det lite oroligt. Grejerna kom dock tillbaka nästa dag.

Vi seglade vidare till Lemmon Cays där vi blev liggande under några dagar. En dag dök en kanot upp med en manlig "Master mola maker". Han hade så fina molahandarbeten att vi köpte två av honom trots att de var dyrare än något vi ditills köpt och trots att vi redan hade köpt många molas och hade beslutat att absolut inte köpa några ytterligare. Efter ytterligare en timma dök så "Lisa" upp. En mycket känd "Master mola maker", tillika transvestit. Han/hon var mycket fin och mild i sin framtoning. Vi
kunde inte motstå henne utan liksom bara upptäckte att vi bjöd upp henne till vår sittbrunn. Vi plockade fram sittdynor och bryggde kaffe till henne och hennes följeslagare. Vi tittade noga igenom hennes molahantverk som också var något alldeles extra. Sedan köpte vi två molahantverk av henne som var ännu dyrare och finare än de vi köpt timmen innan. När Lisa lämnat oss så beslöt vi att vi absolut, absolut inte ska köpa ytterligare en enda mola. (Enda sättet att sluta köpa molas är tydligen att lämna
Kuna Yala).

En av dagarna vid Lemmon Cays tog vi dingen till ett närliggande korallrev där vi ankrade och snorklade lite. Gabriela tog på sig cyklop och snorkel och fick se korallfiskar för första gången. Carl och Gustav nöjde sig med att ta ett kort dopp precis intill dingen. Därefter gav vi oss in till stranden för att fotografera barnen i sina fina Sunblockdräkter. Vi har i uppdrag att fotografera barnen ihop med en kokospalm men det är svårt för många palmer ser lite risiga ut om man skärskådar dem. Elinore
har fotograferat barnen i alla tänkbara vinklar framför en palm som vid en närmre titt såg brun, uttorkad och rasslande ut.

Vårt nästa stopp i Kuna Yala blev Cayo Holandes. Där ankrade vi upp på ett stäle som kallas "Swimmingpool" intill en liten öde ö som kallas Barbeque Island. En mycket fin ankarplats med tre meters djup över vit sand. Detta gav vattnet den där perfekt turkosa nyansen. I Swimmingpool ligger amerikanen Reg på båten Runner ankrad sedan 11 år och han håller snyggt och fint på ön och är mycket trevlig och välkommnande till "tillfälliga" besökare. Vi låg där under några dagar och lärde känna honom och flera
andra seglare.

En dag stack Stefan ut med två amerikaner och en australienare i en dinge till revet för att harpunera fisk. Stefan fick låna en såkallad Hawaiian sling harpun och tyckte att efter lite träning var han väldigt nära att träffa flera fiskar men fiskarna var ändå alltid lite duktigare på att smita undan. De var ute i flera timmar. De andra tre var rutinerade harpungevärsjägare och fångade flera fiskar och två gigantiska krabbor. Stefan kom hem utan fisk men med ett brett leende och kraftig träningsvärk
i sina vader. Det hade varit en fin upplevelse ute på revet men ordentlig motström på återvägen gjorde att hemsimmningen inte var att leka med för Stefans vader.

På måndagkvällarna samlas alla seglare på omkringliggande ankarplatser på BBQ island för lite enkelt knytkalas, ta en öl, för att byta böcker, filmer och för att bara umgås. Vi var med och hade en trevlig stund tillsammans med ett 30-tal andra besättningar. Barnen lekte tillsammans med flera andra barnbåtsbarn.
Gustav hade de senaste dagarna börjat se riktigt illa ut, helt översållad med ilskna röda koppor. Troligen någon typ av svinkoppor efter den mycket intensiva kontakten med Kunabarnen i de mer traditionella byarna i östra Kuna Yala. En kvinnlig finländsk seglarläkare var med på BBQ-träffen och hon undersökte Gustav och gav rekommendationer om hur vi ska behandla honom. Penicillin och tvätt med sprit på alla nya koppor morgon och kväll löd kuren. Svinkoppor är mycket smittsamt och efter detta har
vi alla i båten fått en släng av kopporna men inte så illa som Gustav. Penicillin och sprittvätt har iallafall hört till dagordningen för de flesta av oss den senaste tiden.

Nästkommande vecka följde vi väderprognoserna med allt större intresse. Vår grova seglingsplan visade att vår tid i Kuna Yala började lida mot sitt slut och det började närma sig segling norrut till Honduras. Ofta ligger vinden på väg dit vid denna årstiden runt 10-12 m/s med vindriktning från nordost med vågor på 3-4 meter och emellanåt kommer en ordentligt stark nordlig vind (15-25 m/s) i samband med att en kallfront drar ner från Mexikanska Golfen. Dessa"Northerlies" kan vara i flera dagar. De
ger upphov till elaka branta vågor som förorsakat många skador på båtar och även förlisningar och det är något man som seglare absolut undviker att möta vid segling norrut.

Alla våra väderinformationer pekade på att vi nu skulle få fördelaktigt väder, NO under 10 m/s och mindre än 2 m vågor, så vi beslöt oss för att återvända till Porvenir för att snarast klarera ut från Panama.
När vi klarerade in en dryg vecka tidigare frågade vi Alexis, in- och utklareraren, om kontorets öppettider. Han försäkrade att kontoret är öppet alla dagar mellan åtta på morgonen och fyra på kvällen. Det skulle även gå att klarera ut under helger mot en liten extra avgift. Vi anlände i god tid före stängningstid under tisdagen den 24:e och möttes då av meddelandet att kontoret var stängt på grund av firandet av Kuna Yalas självständighet och inte skulle öppna igen förrän måndag veckan därpå. Vi
hamnade då i ett besvärligt läge. Vi ville absolut inte missa det fördelaktiga vädret. Vi ville heller inte åka utan utklareringsdokument, "zarpe", från Panama. I denna delan av världen blir det stora problem om man kommer till ett land utan zarpe från föregående land. Stefan åkte in en andra gång till ön för att om möjligt få tag i en person som kunde skriva ut någon typ av utklareringspapper för oss. Efter en stund hittade Stefan en man som lovade komma till det stängda kontoret den följande dagen
klockan åtta på morgonen för att stämpla ett papper och skriva någon typ av intyg att vi iallafall försökt få en zarpe.
Vi kände oss mycket osäkra på att mannen skulle dyka upp men vi förberedde oss ändå för en segling norrut med start den följande dagen. Elinore bakade flera omgångar med bröd till kommande frukostar och en sockerkaka att mumsa på. Stefan rodde in och var på plats klockan åtta vid kontoret och där satt mannen till Stefans förvåning redan inne på ett kontor och skrev för fullt. En halvtimma senare kom en mycket nöjd Stefan ut till båten med ett stämplat dokument i ryggsäcken med en förklaring till
varför vi inte hade någon riktig zarpe.
Efter ytterligare en halvtimma hade vi dragit upp ankaret och påbörjat seglingen norrut. Vår plan var att börja med att segla cirka 280 nautiska mil upp till den Colombianska ön Providencia. Ifall vi inte skulle kunna hålla höjden var plan B att segla till San Andres som ligger 50 nm sydväst om Providencia. Förväntad vind var nordostlig där en vridning mot ost- nord ost var att vänta.

Det första dygnet var tufft med hårdkryss i 10 m/s och relativt grov, krabb sjö. Inte drömvädret för en tungt lastad OE32. Om man till detta lägger att Stefan hade 39 graders feber och både han och Elinore var ordentligt magsjuka och att Gustav hade ständiga blodiga diareer och såg helt fruktansvärd ut i alla sina svinkoppor som ständigt behävde spritas så kan man lungt påstå att det inte var någon speciellt kul segling. Vinden var dessutom mer nordlig än vi hoppats på vilket gjorde att vi absolut
inte kunde hålla höjden mot Provedencia.
Men efter två dygn när vi var i höjd med San Andres och hade gett upp Provedencia började vinden till vår glädje plötsligt vrida mer mot ost och vi kunde nu hålla upp mot norr. Vågorna lugnade sig kontinuerligt och när ett bergigt Provedencia dök upp i horisonten beslöt vi oss för att fortsätta vidare norrut utan att stanna där.
Vi seglade vidare, kom in över Gorda bank som ligger precis öster om "90 graders knycken" där Nicaragua och Honduras möts. Då började väderinformationen visa på en kallfront med tillhörande Northerly som skulle träffa oss under nästa dags eftermiddag. Det talades om 15-20 m/s från NV. Inte kul när vi skulle vidare i VNV riktning mot Honduras, så vi beslöt att försöka fortsätta upp till ett rev som heter Cayos Cayones eller Hobbes Keys på Hondurianskt vatten.
Enligt World Crusing Routes och en annan guide bok vi har så bör man runda detta rev norröver vid passage från San Blas till Honduras. Detta pga grundbankar med läskigt branta vågor och rev som är felkarterade flera sjömil. Men vi hade hört på SSB-radion att andra seglare sökt lä där så vi provade....

Det sista seglingsdygnet var underbart. Vinden in från sidan, nästan plattvatten och en fart på 5-6 knop. Himlen var alldeles stjärnklar och vi satt under våra respektive vakter och försökte identifiera olika stjärnbilder. Nere i båten kändes det knappt att vi fräste fram. En timma efter soluppgången ankrade vi upp i Hobbes Keys efter fyra dygns segling och 540 nm från Panama.
Revet är 14 sjömil långt och ger ett perfekt skydd mot vågor längre ut till havs. I stort sett inget sticker ovan ytan. Det finns en liten kobbe där Honduras-fiskare förvarar sina lobsterburar på. På den kobben bor 2 gubbar året runt och vaktar burarna. Annars fri horisont runt om.

Kallfronten passerade enligt förutsägelserna med tillhörande vindvrid mot NW och vindar på 18 m/s i byarna. Vi hade lagt ut dubbla ankare och satt i vår båt och mös över vårt beslut att pausa framfarten här. Vi passade på att städa båten och att bara ta det lugnt. Det var skönt att få sova en hel natt efter fyra nätters vaktgång. Vi kände oss mycket nöjda med den passage vi genomfört.

Enda smolket i bägaren var att vi missade att stänga av vår trogna KISS vindgenerator i en elak vindby vilket den snabbt svarade på genom att tappa hälften av sina permanentmagneter från rotorn och snarast kila fast dem mellen rotor och stator. Då blev det naturligtvis tvärstopp med "inre skador" som följd. Trots många timmars mekande och smekande från Stefan så blir det nog ingen fungerande vindgenerator igen. Ett stort problem eftersom den stått för 90% av vår elproduktion hittils och här finns
inga reservdelar eller marinbutiker i sikte på ett bra tag.

Nu är vi på väg mot Isla Guanaja, Bay Islands, Honduras i 10 m/s NNO vind. Seglingsetappen dit är ungefär 160 nautiska mil i nästan rak västlig riktning. Svinkopporna är snart läkta och övriga sjukdomar under kontroll och vi har en skön och snabb segling. Elinore bakar bröd och barnen leker käckt i kajutan. Det växlar snabbt på sjön......

Hälsningar från Bellabåten
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav

2009-02-12T21:17:00.000+01:00

SY-Bella pa plats i Kuna Yala.

2009-02-12T21:14:00.002+01:00

Det finns manga obebodda oar som denna.

2009-02-12T21:11:00.001+01:00

Kunaindianerna ar duktiga sjomaen. Pa vag ut till revet for att fanga fisk och langustrar.

2009-02-12T21:10:00.000+01:00

Pa vag hem fran jobbet

2009-02-12T21:07:00.001+01:00

Kokosnotter ar Kuna indianernas framsta inkomstkalla

2009-02-12T21:06:00.000+01:00

Bananer ar vackra!