Välkommen till SY-Bella

Nu har vi kommit hem från vår resa.
Tack alla som följt oss på vägen!


Här kan du läsa om och se bilder från våra förberedelser och vår resa.

Båten vi har är en OE32, koster ritade av Olle Enderlein. Båten heter Bella efter vår dotter Gabriela.
En OE-32 är 9,89 meter lång och 3,18 bred. Långkölad, stabil och tung. Väger > 7 ton med utrustningen som är på. Klassik långfärdsbåt från 70-talet.
Vi har hållt på att meka och utrusta båten för en längre seglats sedan 2001 när vi köpte den.

Nu är planerna att med början i juni segla ner längs Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike. Över Bicaya till Spanien och Portugal. Över Gibraltar till Marocco och sedan Kanarieöarna.
I november över till Tobago sedan vidare längs Venezuela till Cartagena Colombia.
I januari 2009 seglar vi vidare mot San Blas i Panama, längs Nicaraguas kust till Honduras och Rio Dulcce i Guatemala, Beliz, Mexico, Cubas sydkust, Bahamas. I Juni till Bermuda, Azorerna och hem. Barnen och mamma Elinore gör de två Atlantöverfarterna med flyg medan Stefan seglar med bror Tomas och sonen John + någon till?

Vår familj

Mitt foto
Pappa Stefan, Mamma Elinore, Gabriela 6 år, Carl 5 år och Gustav 2 år.

onsdag, juli 02, 2008

Holland

Hej igen,

Efter visst besvär passerade vi den nordostligaste Holländska frisiska ön. Vind och ström satte mot och vi gjorde flera sega slag. Till slut kom vi runt hörnet och kunde styra mot syd och den Helder. Angöring skedde vid 10-tiden i solsken. Därefter tog vi en sen frukost och andades ut något. Vi låg i en marina som hade komersiell hamntrafik som granne. Lite bullrigt var det men underbart stilla. Vi tog en promenad in till centrum. Vi började självklart utflykten med att äta picknik. Barnen yrade
omkring och var glada. Carl bearbetar oss ständigt med att vi måste köpa glass. Han lyckades denna gången också för vi hittade ett trevligt glasscafé ute i solen. När vi var inne i centrum passade vi också på att köpa lite frukt och grönsaker och att sträcka på benen. Väl tillbaka i båten bakade Elinore och barnen pizza. Stefan dröjde sig kvar vid en annan båt i marinan där en man från Västervik var på väg hem till Sverige igen efter ett år ute med sin båt. Gabriela är en duktig pizzabagare och vi
njöt alla av de goda pizzorna.

dagen efter 27 juni, kastade vi loss igen vid lunchtid. Vinden skulle vara västlig så vi tänkte oss en snabb segling en bit söderut utmed Hollands västkust. Det blåste 10-12 m/s och vred mot sydväst. Detta var klart till vår nackdel. Sjön blev grövre och vi fick kryssa oss fram. Strömmen var med oss ända fram till det sista krysslaget när den satte mot. Vi kunde nästan inte ta någon höjd alls och vi fick fortsätta med ytterligare slag. Till slut var vi så nära att vi startade motorn och körde in
mot inseglingsfyrarna till Iljmuiden. Nu hade vi passerat midnatt och det var helt morkt ute och regnet vräkte ned och vinden hade ökat till 14 m/s. Vi lade till bredsides vid en brygga och sov gott. Vi träffade en Holländsk familj som precis flyttat ned i sin båt. De hade en liten pojke på 15 månader och planerade för en lång segling. Mannen berättade om sådant han tyckte var viktigt vid långsegling. Han hade varit ute ett år tidigare och vi lyssnade gärna till det han ville berätta. Han talade
om att han ibland körde charter för personer som ville prova på långsegling. Det var trevligt att lära känna honom och hans lilla familj. Stranden i Iljmuiden var mycket stor, både bred och lång. Det pågick många strandaktiviteter och restauranger låg nära. Bra tyckte Carl som fick igenom ännu ett glassinköp. Vi passade på att duscha hela besättningen och att tvätta upp lite smutstvätt. Vi låg still ytterligare en dag. Den andra dagen tog vi buss tåg och spårvagn för att komma till den Haag och Madurodam.
Detta är ett litet område med miniatyrbyggnader och en massa små tågbanor. Solen sken och vi hade en fin dag på Madurodam. Gabriela och Carl fick åka ett litet tåg som gick runt anläggningen. Jag, Elinore, är ofta orolig att något ska hända våra små fina barn och sprang därför efter tåget hela varvet runt för att se att allt gick väl till. Det gjorde det. Anläggningen hade också små liftar som man kunde titta på. Carl stod länge och såg på dessa liftar. Det var ett lugnt och skönt tempo på anäggningen
och vi kunde koppla av. För Stefan blev besöket en återupplevelse av en resa som han gjorde tillsammans med sin pappa och bror för 40 år sedan. Vid det besöket spenderade de tre hela dagar på Madurodam. Stefan var då helt fashinerad av alla tågbanorna. Till sin glädje fann han att anläggningen i stort sett var helt oförändrad. När vi skulle ta spårvagnen ut till Madurodam vid tågstationen höll vi på att komma på en spårvagn till "popstop". Det var packat med människor som skulle från tåget till någon
slags popkonsert. Det var trångt och massan tryckte på. Vi hittade den rätta hållplatsen till Madurodam bara några meter bortom "popstop"vagnarna men den skymdes först av alla piersadeoch tatuerade ungdomar. På vägen hem var det åter trängsel men på själva spårvagnen. Efter en toppendag i miniatyrlandet stod vi hopträngda på spårvagnen. Carl gillade inte trängseln och uttryckte sitt missnöje med att torrt konstatera att"Det var inte roligt att de skulle bli såhär". Resan hem gick i alla fall bra
och när bussen passerade vår marina till sist såg vi att en annan svenskflaggad båt lagt till precis intill vår. Det var Niklasson/Hurtig som låg där med sin båt Seaquest. De hade kommit under dagen och skulle ligga kvar någon dag. De bjöd in till kaffe och små chokladbitar.

Vi följer noga väderprognoserna för att hitta luckor i den starka sydvästliga vinden. Nu såg vi en möjlighet att avancera mot sydväst och kastade loss på morgonen den 30 juni. Sedan dess har vi inte lagt till. Vindarna har varit svaga och havet lugnt. I går hade vi tom nordostlig vind under halva dagen. Vi har gått en del för motor för att ta distans utan vågor. I går passerade vi Calais och in i Engelska kanalen. Himlen var blå, luften var varm och havet lugnt. Myckert vackert och stilla! Vi fortsatte
vidare mot sydväst. På tidiga natten när vi var en bit in i kanalen hade jag, Elinore, vakten. Den nordostliga vinden mojnade altmer och jag beslöt att ta ned det utspirade förseglet och starta motorn. Ett åskoväder mullrade långt ned i syd. Precis när spirbommen var fastsatt kom åskovädret över oss. Regnet började plötsligt vräka ned, vinden vred mot sydväst och ökade i styrka. Det blixtrade på himlen. Jag kände mig rädd. Stefan vaknade och kom upp. Vi hjälptes åt med det som behövde göras, bla
annat att fästa åskledare på vanten. Jag undrar om de gör någon nytta om blixten skulle slå ned i båten. Det kändes i alla fall bra att få dem på plats. Efter en halvtimma var ovädret bakom oss, vinden lugnade sig men låg kvar från sydväst. Nu har det blivit onsdag eftermiddag den andra juli och vi siktar på att gå in i Cherbourg om några timmar. Den hamnen är öppen dygnets alla 24 timmar vilket känns bra. Vissa andra hamnar i området torrläggs delvis vid lågvatten och då kan man inte komma in eller
ut. Men vi siktar alltså på Cherbourg som alltid är öppen. Just nu har vi 4 knops medström och har 15 distansminuter kvar till hamn. Nu när jag skriver resbrev står Stefan vid spisen och kokar en gryta på kikärtor och andra nyttigheter.

Det var allt från oss denna gången.
Hälsningar
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav

1 kommentar:

Anonym sa...

Grattis. Nu har ni gjort den svåraste biten genom Eng kanalen. Nu blir det palmer och solsken!
Tack för härligt skriven dagbok.
Björn&Lena