Sist vi skrev resbrev hade vi precis angjort marinan i Rabat. (Som faktiskt ligger i staden Salè på norra sidan av floden). Vi besökte medinorna i både Salé och Rabat. Intressant och myllrande liv med speciellt duktiga träsnidare och läderkonstnärer. Vi råkade komma in på en innergård där lädersittpuffsmakarna höll till och det var helt otroligt att se med vilken skicklighet de bearbetade och utsmyckade läderbitarna med mönster och färger. Det är inte tal om någon fejkad masstillverkning utan verklig
hantverkarskicklighet. Men trots allt kanske vi började känna oss lite mätta på vandringar i medinor. Vi sökte upp en park där vi slog oss ned för lite picknick och avkoppling. Gustav gjorde sig genast populär bland de marockanska kvinnorna och satt snart i famnen på flera av mammorna. Vi hade rådslag om vår fortsatta segling i Marocko. Skulle vi ta oss in till Marrakech? I så fall var Rabats marina ett bra ställe att lämna båten på. Det kryllade av vakter och hamnen var avstängd för andra än marinans
gäster med höga stängsel. Å andra sidan började vi bli mätta på stadsvandringar och Elinore var trött på att alltid ha så mycket kläder på sig. Att åka flera timmar i buss med vår lilla besättning kändes inte helt lockande. Vi satt med guideboken framför oss och kollande in Mohammedia längre söderut. Det är den hamn som ligger närmast Casablanca vilken själv inte har någon fungerande yachthamn för tillfället. Hm, en av bilderna visade en pool. Båtburna besökare i Mohammedia får tydligen använda Yacht
klubbens pool. Klart plus. Elinore frågade barnen om de helst ville åka buss i flera timmar för att besöka "ännu en medina" eller om de hellre ville att vi direkt skulle fortsätta till "stället med poolen". Svaret var ganska givet och helt enligt frågeställarens önskemål. Mohammedia fick det bli. Vi angjorde hamnen i Mohammedia utan några svårigheter och vandrade bort till inklareringskontoret med både tull, polis och immigration. Som vanligt ville alla tre instanserna titta på passen och skeppsdokumenten
och skriva ned data om oss och båten på sin egen blankett. Alla var som vanligt mycket vänliga och allt gfick bra. I Mohammedia fick vi återse båten Lady of the Lowlands med ett holländskt par som vi tidigare mött under vår segling i Portugal. Båten är en mycket vacker skapelse som mannen själv byggt i enligt Westwood metoden med skrov i träribbor och klätt med epoxy och glasfiber. Det var intressant att höra vad de varit med om sedan vi senast möttes och att få berätta om vår resa. De skulle vidare
till Gambia, Senegal och sedan Cap Verde, Brasilien, Cap Horn,…osv. Mohammedia skiljer sig från andra Marockanska städer vi varit i. Breda gator och allér med mycket gröna träd och växter. Det var några kilometer in till centrum så det tog en stund för oss. Väl inne så ville vi passa på att kolla hur tågen gick till Casablanca. Ett tåg skulle gå om 5 minuter så vi löste genast biljetter (14 kr) och hoppade på det tåget. Det är alltid kul att åka tåg med våra entusiastiska barn och efter cirka 20
minuter steg vi av vid Casablancas hamn. En taxichaufför/guide ville på två timmar visa oss Medinan, Hassan II moskén och en fin strand for very good price men vi avböjde erbjudandet och valde att till fots gå till Hassan II. Det var Marockos förre kung som byggde en enorm moské vid stranden i Casablanca till en kostnad av 700 miljoner dollar. Den tog många år och tusentals hantverkare att färdigställa och är imponerande i sin prakt men frågan är om inte de pengarna kunde använts bättre för Marockos
folk? Ett stort torg fanns utanför moskén som totalt, med torget utanför kunde ta emot 80 000 besökare. På vägen dit och tillbaka passerade vi esplanader, torghandel, bostäder, och ruiner. Casablanca gav en känsla av (delvis förgången) elegans med höga palmer som kantade de breda esplanaderna men det är en stad med mycket liv och förändring och inte så mycket av Humphrey Bogart känslan (-Play it again Sam.) finns kvar. Tillbaka i Mohammedia och efter promenaden ut till marinan var vi rätt matta allihop
men också nöjda med dagen. Poolen fick vänta tills nästa dag. Ramadan pågick för fullt och Yacht club restaurangen var stängd och de muslimska clubmedlemmarna höll sig borta så vi var till en början de enda gästerna vid poolen som var fräsch, stor och uppfriskande. Vi flöt ut, sköljde bort allt damm och lät oss svalkas. Så befriande för oss alla. Efter några timmar kom lite andra Yacht club medlemmar med fransk nationalitet. Alla tydligt tillhörde "the upper class". Vi hade det så skönt att vi beslöt
oss för att stanna ytterligare en dag för att kunna ligga mer vid poolen. Dag två var precis lika härlig som dag ett varit. På kvällen promenerade Elinore bort till hamnpoliskontoret för att om möjligt få göra utklareringen redan kvällen före planerad avresa. Det gick bra men rätt kommissarie var inte på plats. Elinore valde att vänta för han skulle tydligen komma mycket snart. Poliserna på plats ville inte låta Elinore vänta ute så de bjöd in till sin vaktkur. De var mycket trevliga och Elinore
fick jobba med franskan och konversera sig igenom en halvtimmes väntan. Kommissarien var vänlig när han dök upp och fixade utklareringen på några få minuter. Han var välkammad, väldoftande och hade full kostym i sitt lilla kontor. Elinore fick med sig en tung herrparymsdoft till båten och fick tvätta händerna noga för att bli av med lukten efter det avslutande handslaget med kommissarien. Efter en intensiv stadsdag och två lata pooldagar bröt vi så upp och gav oss av mot nästa hamn söderut, El Jadida.
Där låg fiskehamnen och stadscentrum nära varandra. Immigration, tull och polis hade här utökats med ytterligare en "viktig man" som hade ett litet kontor inom hamnområdet där han precis som de övriga mycket noga antecknade alla data i besättningsmedlemmarnas pass och båtens alla data. En del av tiden för inklarering gick åt till att springa tillbaka till båten för att hämta kaffe för här ville tjänstemännen ha "gåvor" för att göra sitt jobb. Vi gruffade lite men det är väl bäst att inte hänga upp
sig på sådana småsaker som att betala extra med ett paket kaffe. Efter ett par kaffepaket, genomtummade pass och totalt en hel arbetsdag så var vi inklarerade och kunde röra oss fritt i staden. Vi vandrade runt och shoppade lite. Fina hårsnoddar till Bella och läder flip-flops med bildäckssula till Stefan. Vi gick bort till en park för lite matpaus. Där träffade vi Hamid. En pensionerad sjöman, född och uppvuxen i El Jadida och som seglat Marockansk fraktbåt på de sju haven. Han kunde bra engelska
och vi fick en trevlig stund tillsammans. Elinore frågade vad den speciella marockanska kryddblandningen vi läst om i guideboken heter på arabiska. Hamid erbjöd sig att följa med till marknaden. Vi fick köpt kryddblandningen , som består av ett 20-tal kryddor och luktar mustigt av olika pepparsorter och nejlika. Vi passade också på att köpa lite nymalen svartpeppar. Den luktade så kraftigt att man kunde känna peppardoften igenom dubbla plastpåsar. Efter kryddköpen fick vi en guidad tur av Hamid runt
befästningarna kring staden. Innan vi vinkade hejdå så bjöd Hamid hem oss på middag till honom den följande kvällen. Vi tackade såklart ja! Vi skulle träffas på kvällen precis efter att "nu får ni lov att äta mat-sirenen" tjutit. Vi förberedde oss genom att baka en tvättäkta svensk mjuk pepparkaka att ha med till middagen. Vi klädde oss så fint vi kunde och gick till mötesplatsen och där stod Hamid och tog emot oss i sina finkläder. Vi promenerade en liten bit till hans hus. Där fick vi träffa hans
gamla mamma, äldre bror och hans son. Hamid hade lagat friterade sardiner med vitlöks och persiljefyllning och traditionell marockansk soppa och brytbröd. Till dricka fick vi sött the. Hamids son var 14 år och jättemysig. Han lekte och busade med våra tre barn. Gustav placerades i en "lära gå stol" där han stormtrivdes. Vi satt i de låga sofforna och njöt av den goda middagen. Det kändes så trevligt att få komma till ett Marockanskt hem och få prata med Hamid och hans bror. Samtalsämnena var alltifrån
muslimska traditioner till Slatan Ibrahimowich. Efter några timmar bröt vi upp och Hamid följde oss till hamnen. Det kändes lite sorgligt att vinka hejdå. Hamid visade oss äkta Marockansk gästfrihet utan tanke på att få något igen. (Tänk om vi i Sverige skulle bjuda hem en hel familj med vilt främmande marockaner som råkade passera till vårt hem och bjuda på svenska köttbullar med lingonsylt!)
Den följande dagen kastade vi loss vid lunchtid. Vi hade kollat väderprognoser och såg en bra möjlighet att segla ned till Kanarieöarna. Vinden gav oss skjuts, medvind ungefär halva vägen och motorn fick göra halva jobbet ned till Isla Graciosa precis norr om Lanzarote. Seglingen tog oss tre dagar och två timmar. Vi fick uppleva lite regn men det var varmt och skönt. Vi använde sjösjukeplåster och klarade oss från sjösjuka denna gång. Nattvakterna gick bra. Ingen av oss var speciellt uttröttad när
vi nådde fram till Caleta de Sebo, den enda hamnen på Graciosa. En hamnvakt hojtade till oss att vi fick plats vid en pontonbrygga men att vi endast fick stanna under tre dagar. Å andra sidan var hamnkaptenen som egentligen sköter om hamnen tydligen på semester så vi fick ligga gratis. Isla Graciosa är en torr vulkanö med vackert landskap där det råder ett behagligt lugn. 700 bofasta bor i 3 små samhällen längs kusten. Gatorna i byarna bestod av sand mellan husen och det fanns bara några få affärer.
Ett bageri och ett par små matbutiker samt några restauranger var allt som fanns i Caleta de Sebo och endast några jeepar som de bofasta använde för att ta sig på sandvägarna till de andra byarna. Vi fick tre fina dagar på ön. Vattnet var härligt klart och varmt. Cirka 22 grader som kan jämföras med Spaniens Atlantvatten på 14-16 grader. Vi badade och njöt av värmen och speciellt Elinore njöt av att kunna röra sig i shorts, kort kjol, bikini och liknande. Underbart att kunna klä sig efter hur varmt
det är. En av dagarna gick vi en runda ut från det lilla samhället och vandrade ut mot en vulkantopp. Det fanns en del buskar, annars var det mest sand och sten. Lätt att gå dit man själv ville. Det behövdes inga speciella stigar för att man skulle kunna gå iväg. Vi gjorde flera stopp på vägen och njöt av lugnet. Landskapet påminner i sin stillhet och mäktighet om svensk fjällvärld på vintern, fast varmt. Vi gjorde ett försök att komma upp på vulkantoppen men avbröt det hela när rasrisken av stenar
uppifrån började kännas hotande. Efter tre sköna dagar gjorde vi en liten segling söderut till Arrecife, huvudstad på Lanzarote. Vi tänkte oss där ett kort stopp för att handla och lade oss på boj precis utanför centrum. Vi handlade mat och hittade som vanligt en finfin lekplats. Barnen var som helt vilda. Gustav har nu börjat gå och har också förstått hur kul det är att vara på lekplatser. Det tog till långt efter mörkrets inbrott innan vi kunde få med oss barnen ut till båten. Arrecife kändes genuin
och inte så turistig och var så trevlig att vi beslöt ligga kvar ett par dagar till. Stefan dök ned och undersökte bojförankringen, konstaterade att den såg fin ut och vi gjorde backtest med båten och fann att vi satt säkert. Därefter ordnade vi med en hyrbil för att se lite mer av ön. Vi var också inne på en resebyrå för att börja kolla flygmöjligheter och priser för Elinores och barnens hemresa i november. Den dagen vi hyrde bil försökte vi också klarera in på Kanarieöarna men det visade sig omöjligt
att få tag i den rätta tjänstemannen som under sin arbetsdag cirkulerade runt med obestämda tider i den vidsträckta kommersiella hamnen. Vi gav upp och började beta av Lanzarotes sevärdheter i stället. Vi fick se Islas Graciosa uppifrån en "mirador" högt upp på en vulkantopp. Sedan vidare ned till en fin surfstrand på västkusten. Vågorna rullade in snyggt och fint. Stefan hyrde en longboard som både Stefan och Elinore var ute och surfade på. Lite ambitiöst uttryckt. Utväxlingen är ungefär: paddla
och sköljas runt bland vågorna (>95%) och surfa (<5%), men väldigt kul när det funkar! Vi fortsatte rundturen på ön och avslutade med ett besök i en "Cash & Carry" mataffär. Priserna där var väsentligt lägre än i de annars mycket dyra mataffärerna. Vi passade på att handla massor, också därför att vi för en gång skull hade en bil att köra maten i. Problemet kom när vi parkerat bilen och skulle ta maten+ dagens utflyktspackning och barnen från bilparkeringen flera kilometer från gummijollen i hamnen
och för vidare transport ut till båten. Elinore bar ryggsäckar både på magen och på ryggen och Stefan körde packkärran som var helt överlastad samtidigt som Gustav satt i ryggbäraren. Det var grymt tungt men det gick. Vi lyckades övertala barnen att de inte kunde stanna och leka vid lekplatsen denna gång. Carl småsprang bredvid Elinore för att transporten skulle gå så snabbt som möjligt. Dagen därpå seglade vi ytterligare söderut till Marina Rubicon på sydkusten. Att vi tog oss dit berodde på att
det i guideboken berättades om tvättmaskiner!! Efter en månad utan tvättmöjligheter började läget bli akut. Allt i garderoben var halvsunkigt. Vi passade på att tvätta och att bada i poolen vid marinan. Vi träffade bekanta besättningar från tidigare hamnar (nästan bara fransmänn, inte en nordbo isikte sedan Portugal) och vi borde egentligen haft det riktigt bra. Men känslan på Marina Rubicon och turistområdena runtomkring var inte skön. Allt var artificiellt, inget genuint, bara turister och en massa
tröttsamma regler som marinan höll sig med. Man fick tex inte hänga tvätt på båten, inte fiska, inte bada i hamnen, inte gå på toan vid poolen utan att varje gång hämta en nyckel hos badvakten, inte gå in på marinakontoret utan skor och inte ro gummijollen i hamnen. Vi blev stoppade av en vakt som vänligt men bestämt sa att det var "muy peligroso" att ro och att vi genast skulle starta motorn! Hela närområdet bestod av turisthotell och restauranger och shoppingcentra för turister med varuhusmusik
i högtalarna. Ingen ursprunglig bebyggelse fanns överhuvudtaget. En välskött och fin marina men den passade inte oss. Vi kände oss instängda. På Marina Rubicon fick vi i alla fall inklarerat på Kanarieöarna. Vi kom ändå inte iväg förrän framåt eftermiddagen på 3:e dagen för vi höll på med att boka hemresan och ville passa på medan vi kom åt Internetuppkoppling. Elinore passade på att använda marinans sötvatten till att städa båten lite rejält. Till slut stävade vi ut ur hamnen. Vi hade fin halvvindsegling
söderut och ville inte sluta segla när vi redan var framme vid målet, Islas de Lobos precis norr om Corralejo på Fuerteventura, efter drygt en timme. Vi stannade i alla fall och lade ut våra båda ankare. Här är mycket blåsigt och lite guppigt men vi tror att vi sitter säkert fast. Det känns hur som helts bra att vara fria och inte i någon marina. Elinore har läst saga för de äldre barnen, Gustav sover redan och Stefan tar igen sig i salongen.
Hälsningar från Bellabåten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar