La Palma är den sjätte av de sju Kanarieöarna som vi besöker. Vi började på Lanzarote, där vi senast skrev ett resbrev. Därefter har vi seglat till Fuerteventura, Gran Canaria, Teneriffa, La Gomera och La Palma. Nu har vi alltså kommit till den hamn där Elinore och barnen ska mönstra av och våra andra besättningsmedlemmar, Tomas och John ska mönstra på. Vi kom hit i förrgår efter en behaglig segling från La Gomera. Hamnen i Santa Cruz där vi ligger är lite gungig. Trots dubbla pirar ligger alla båtar
i marinan med svajande master. Anledningen är en ren konstruktionsmiss. Piren som skall skydda marinan mot vågor står på pålar och går inte ända ner till botten vilket gör att vågrörelserna smiter in under. Vi håller på och förbereder för Atlantöverfarten. Symaskinen har tagits fram för en del reparationer och för nytillverkning av en windscoop. Det är en slags tygstrut som ska användas till att skyffla in luft i den lucka den fästs över. Det behövs inte här men vi tror att det kommer att behövas
när vi kommer över till Colombia där det kommer att vara betydligt varmare. Vi har också börjat tillverka luseplattingar som är en slags luddkorvar som ska fästas i vanten för att skavskydda storseglet vid förväntade akterliga vindar i passaden över Atlanten. Gabriela och Carl är mycket hjälpsamma och tvinnar isär de tampbitar som används till plattingarna med sina små flinka fingrar. Elinore funderar en del över hur flygresan hem med de tre barnen ska gå och Stefan funderar över sin översegling.
Det kommer att bli en seglingsintensiv överfart till Cartagena under sju veckor. Teoretiskt kommer överseglingen att ta fem dygnet runt veckor i anspråk vilket endast ger två veckors slack till eventuella reparationer och vila för besättningen. Elinore och barnen ska bo hos mormor och morfar under sju veckor. Det ser dom fram emot. Gabriela och Carl pratar varje dag om vad de ska göra hemma hos mormor och morfar. Pyssla står högt på den listan. Men, hur kom vi nu hit från Islas de Lobos vid Fuerteventura.
Jo, vi seglade utmed Fuerteventuras ostkust och gjorde två ytterligare stopp, dels vid Las Playitas och vid Morro Jable. Las Playitas bjöd på vulkanpromenader. Där låg vi ankrade några nätter. När vi skulle segla därifrån var Elinore på fördäck för att sätta storseglet medan Stefan pysslade med att ställa in vindrodret. Gustav stod i sittbrunnen och klättrade över mantåget. Han lyckades fara i vattnet med ett plask ungefär samtidigt som båten började ta fart. Han hade flytväst på sig men vi såg att
han inte vände runt. Han låg kvar med ansiktet nedåt i vattnet! Elinore vräkte sig i vattnet och simmade i högsta fart mot Gustav. Elinore nådde fram efter kanske 20 sekunder. När han vändes rätt och kunde andas drog han in luft och gallskrek. Men han hostade inget så något vatten hade han inte fått i sig. Stefan tog ned seglen och vände båten för att plocka upp Elinore och Gustav. Då var det inte längre bråttom för Gustav var nu utom fara. Vi var skärrade efter denna otrevliga upplevelse. Gustav
somnade efter att ha blivit torkad och tröstad. Vi lade undan den dåliga flytvästen och packade fram en större till Gustav. Vi hade testat den dåliga flytvästen (som var märkt med rätt vikt för Gustav) i en pool och nöjt oss med att han flöt ordenligt med huvudet över vattenytan. Vi borde ha kastat Gustav med huvudet före på 1,5 meters höjd för en vändtest. Men det kändes då som ett alltför grymt sätt att testa flytvästen på. Den nya, större har mer flytkraft och en väsentligt större krage. (På Gran
Canaria trillade Gustav åter i vattnet när vi låg i hamn och vändes då fint runt i vattnet). I Morro Jable låg vi i en hamn med ett par pontonbryggor lite avsides från övriga båtar i hamnen. Där fanns inga faciliteter som dusch, vatten eller el men i gengäld var hamnavgiften extremt billig. Där var mycket trevligt. Vi promenerade genom en del av samhället ned till en fenomenalt fin strand. Vit sand, oändligt lång och med turkost vatten. Där fanns en hög sandslänt som visade sig skojig att springa
och hoppa i. Vi turades om att promenera upp för den branta sandslänten för att sedan leka skidåkning och spring hoppa hela vägen ned tillsammans med Carl och Gabriela. Vi badade och byggde sandslott. Efter vår Kanarieöturne så kan vi konstatera att strandlivet i Morro Jable toppar alla andra ställen. En dag hyrde vi bil och besökte ytterligare några delar av ön. En dag kände vi ändå att det var tid för att lämna detta sköna ställe för att segla över till Gran Canaria. Där angjorde vi Las Palmas.
Vi var lite oroliga för att inte få plats i marinan eftersom rykten cirkulerade om att marinan redan var full av båtar som ska delta i ARC (Atlantic Rally for Cruisers). Oron var obefogad och vi fick ligga där de dagar vi behövde. Vi hade en del reparationer att genomföra. Jollen var på släp under någon segling tidigare och vid ett tillfälle skenade den ner för en våg och stötte emot båten precis där vindrodret är fäst. Vi hade inte varit tillräckligt väl förberedda på detta genom att känna av alla
ytorna där. En vass kant fanns och jollen blev punkterad med en 20 cm lång reva. Superdåligt eftersom en sådan reva är svår att laga, nya jollar är dyra och vi är i desperat behov av en jolle. När jollen låg på bryggan med punka i Morre Jable passade också en mus på att gnaga ytterliggare ett hål på ett annat ställe! Las Palmas hade en lång gata parallellt med hamnen där båttillbehörsaffärerna låg på rad. Dessutom fanns en mekanisk verkstad precis intill hamnen så vi hade alla möjligheter att ordna
med reparationerna. Revan visade sig svårlagad men efter flera dagars försök lyckades Stefan till slut göra en fin lagning som ser ut att hålla. När vi seglade in i marinan såg vi några båtvänner från tidigare hamnar. Palle på egenhändigt byggda "Spray-kopian "Cora och Elisabet och Lars med barnen Grete och Ellen på Lurifaks. Det var glada återseenden. Barnen var mycket glada över att åter få leka med sina norska vänner. Gabriela bryter fortfarande på norska såhär fyra veckor efter vi vinkat av varandra.
Vi hyrde bil för att se lite mer av Gran Canaria och för att Stefan skulle få göra en minnesrevy från ett tidigare besök på ön. 1984 tillbringade Stefan 100 dagar på Gran Canaria för att vindsurfa. Vi besökte stranden, Pozo Izquierdo, där han och hans vänner hade surfat och vi åkte upp till huset där de hade bott. Det var kul att få se dessa ställen och Stefan var nöjd med återupplevelsen även om Pozo Izquierdo såg lite avdankat ut med några få mediokra vindsurfare som var ute och tränade jippar.
-Annat var det när vi var här, sa Stefan. Då var Pozo hemmastrand för många riktigt duktiga vindsurfare som t.ex Björn Dunqerbeck och hans syster Britt som som senare både total dominerade världscupen i vindsurfing under flera år. Vi passade på att besöka Playa des Ingles. Där badade vi tillsammans med övriga badturister. Playa Ingles kändes ganska trevlig jämfört med många turiststränder vi varit på. Stället har funnits så länge att det börjar kännas riktigt genuint och äkta. Kanske ett ställe att
återupptäcka? Vi hisnade när vi körde bil uppe i bergen. Otroligt stor höjdgradient och sköna vyer. Efter Las Palmas vistelsen gjorde vi ännu en dagsegling, till Santa Cruz de Tenerife. Där möttes vi av en mycket mysig stadskärna precis invid marinan. En av dagarna tog vi oss upp till Teide. Vi tog först liften upp. Men liften går inte ända upp så vi hade fixat tillstånd någon dag tidigare för att få lov att till fots gå ända till toppen. (Dom släpper bara upp max 20 st personer åt gången. Gustav
satt på Stefans rygg medan Carl och Gabriela gick själva. Elinore bar matsäcken som var omfattande. Vi gick således de sista 250 höjdmetrarna till fots och blickade lyckliga ut från toppen. Vädret var klart på toppen och vi njöt av den vackra utsikten. Vi beslöt oss för att vandra ned till liftstationen, där vi parkerat hyrbilen, till fots. Det var 1500 meters höjdskillnad i ganska knölig terräng så det tog oss nära fem timmar från liftstationens topp. Vi var mycket trötta när vi kom ned. Gabriela
kände också av den höga höjden i början och var tvungen att kräkas. Halvvägs ned insåg vi att det nog var en alltför lång väg ned att vandra för barnen men då fanns liksom inga alternativ. Att gå tillbaka till toppen skulle ju då vara ännu mer ansträngande så vi hade bara att fortsätta ned. Det var ett prov på uthållighet. Mot slutet lockade vi våra fantastisk starka och uthålliga barn med "vilken glass som helst" i glasskiosken när vi kommer ned bara vi fortsätter. Det fungerade. Vi kom ned och
köpte precis de glassar som önskades. Träningsvärken kom som ett brev på posten dagen efter och gjorde sig påmind en halv vecka efteråt. Vi var ute på någon ytterligare lite kortare tur på Teneriffa då vi fick se lite mer av naturen i bergen. När vi lämnade Santa Cruz de Teneriffa seglade vi söderut och hittade en fin ankringsplats strax söder om öns södra flygplats. Där låg vi under ett dygn ungefär. Vi hade tänkt oss två nätter men vädret ville annorlunda. Enligt väderprognosen skulle vinden vara
nordostlig ungefär 7 m/s. I verkligheten kom en sydlig vind in som ökade i styrka och som började få båten att sakta men säkert dragga upp mot stranden. Vi befann oss då på stranden 100 m in från båten. Vi gav oss i en hast ut på jollen, genom bränningarna och ut till båten. En kvart senare var vi på vär. Vi tog under seglingen upp jollen på däck, surrade den och laddade för att segla över sundet till La Gomera västerut. Vi förväntade oss en vindvridning mot nordost. Vindvridet kom men inte med 7
m/s utan med uppskattningsvis 20 m/s. Detta gav också höga, överspolande sjöar. Den abrupta eftermiddagsavfärden gjorde att vi skulle anlända i mörker. Mörkret föll alltså under denna blöta segling. Gustav lades för natten och Gabriela och Carl tittade på "Alla vi barn i Bullerbyn" på dvd i datorn. Kontrasten mellan infernot i sittbrunnen och Bullerbyn i kajutan var påfallande. Vår båt har en KISS vindgenerator. Den går att bromsa elektroniskt. Det hade vi gjort men det blåste så kraftigt att vindsnurran
trots bromsen började snurra. Detta har aldrig hänt förut så det blåste verkligen ruskigt mycket. När den väl börjat snurra så tog det inte lång tid innan den totalt skenade och snurrade med sådan hastighet att vi var övertygade om att den när som helst skulle släppa ett blad och klyva någon av oss i sittbrunnen på mitten. Stefan kände sig tvungen att få stopp på snurran omgående. Det visade sig vara oerhört svårt att vrida vindgeneratorn tvärs vinden och sedan med en hand knyta fast en av vingarna
eftersom båten krängde och studsade fram över vågorna som en rodeohäst. Stefan fick flera gånger stopp på snurran men den ställde sig inte i läge för fastsurrning. Denna kamp i mörkret var otrevlig. Till slut hördes adrenalinhöjande vrål från Stefan när han gav sitt yttersta och till slut fick fast snurran. (Nu har Stefan monterat en fast gummisurrning som gör att det går att snabbt låsa snurran med en hand.) En liten fjäder i vindrodret som håller servoårans låsning gav också upp under seglatsen
vilket gjorde att vindrodret slutade fungera så vi handstyrde delvis och lät delvis autopiloten arbeta. Sittbrunnen fylldes ofta av vågor som hävde sig in så den som satt vid rodret fick bada upp till midjan vid varje vågs insköljning. Elinore frös så knäskålarna hoppade. I Cadiz stuvade vi undan våra sjöställ och har inte behövt dem på 2,5 månader men seglingen till La Gomera var mycket kall (i kort kjol och shorts) så ställen har vi nu åter plockat fram. Väl innanför den yttre piren i San Sebastian
de La Gomera plockade vi i lugn och ro fram förtöjningstampar och fendrar. Vi lade oss vid en pontonbrygga utanför en diselmack som ändå var stängd för natten. Carl hade varit vaken under merparten av överseglingen och behövde kramas om för han hade märkt att vi uppe i sittbrunnen var lite rädda och vi själva kände oss omskakade. Stefan plockade fram jordnötter till oss tre och vi satt tillsammans och varvade ned och mumsade jordnötter. På morgonen fick vi som väntat flytta oss till en annan brygga.
I San Sebastian blev vi kvar under 13 dagar. Merparten av dessa var meckardagar där Atlantöverfarten började förberedas. Vi hyrde bil vid två tillfällen och fick se en mycket vacker ö. Under en promenad fick vi åter knyta närkontakt med björnbärssnår. Det gick dock lite bättre än senast, i Corme. Vi hade flera fantastiskt vackra vandringar i skiftande miljö. Från torr bergig natur till fuktig barrskog. Sol och tunga regnmoln. När vi i förrgår startade avfärden till La Palma så blev vi tvungna att
direkt avbryta den. Kylarvattnet till motorn fungerade inte. Eftersom planerad seglingsdistans var 55 sjömil och vi ville genomföra den under dagsljus behövde vi komma iväg precis i gryningen. Men vi fick alltså åter förtöja. Stefan dök ned till motorn och kom upp igen efter ett par minuter och meddelade att kylarvattnet inte fungerat bara därför att det var avstängt. Vådan av att mecka för mycket! Bra tyckte vi och lossade åter på förtöjningarna och gav oss iväg.
Santa Cruz de La Palma är en mycket trevlig stad med massor av små torg och platser där man kan sitta ned och ön La Palma är helt fantastisk för den naturintresserade med otroliga vandringsmöjligheter. Efter flera dagar med blandat båtarbete och häftiga utflyckter och vandringsturer har nu Elinore, Gabriela, Carl och Gustav åkt hem till Sverige och den nya Atlantbesättningen, bror Tomas och son John har anlänt. Stefans och Tomas föräldrar har också anlänt för att träffa alla båtresenärerna och vinka
av båten. Alla torrvaror för flera veckor till sjöss har stuvats ned och nu återstår en sista bergsvandringstur för besättningen innan inköp och stuv av av färskvaror och beräknad avfärd på måndag.
Vi hörs på Atlanten!
Bella med besättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar