Välkommen till SY-Bella

Nu har vi kommit hem från vår resa.
Tack alla som följt oss på vägen!


Här kan du läsa om och se bilder från våra förberedelser och vår resa.

Båten vi har är en OE32, koster ritade av Olle Enderlein. Båten heter Bella efter vår dotter Gabriela.
En OE-32 är 9,89 meter lång och 3,18 bred. Långkölad, stabil och tung. Väger > 7 ton med utrustningen som är på. Klassik långfärdsbåt från 70-talet.
Vi har hållt på att meka och utrusta båten för en längre seglats sedan 2001 när vi köpte den.

Nu är planerna att med början i juni segla ner längs Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike. Över Bicaya till Spanien och Portugal. Över Gibraltar till Marocco och sedan Kanarieöarna.
I november över till Tobago sedan vidare längs Venezuela till Cartagena Colombia.
I januari 2009 seglar vi vidare mot San Blas i Panama, längs Nicaraguas kust till Honduras och Rio Dulcce i Guatemala, Beliz, Mexico, Cubas sydkust, Bahamas. I Juni till Bermuda, Azorerna och hem. Barnen och mamma Elinore gör de två Atlantöverfarterna med flyg medan Stefan seglar med bror Tomas och sonen John + någon till?

Vår familj

Mitt foto
Pappa Stefan, Mamma Elinore, Gabriela 6 år, Carl 5 år och Gustav 2 år.

lördag, december 20, 2008

Islas Roques, Venezuela

20081220
Islas Roques, Venezuela

Hej igen,
Seglingen över Atlanten tog 23 dygn.
Det flesta dagarna gick väldigt fort.
I gryningen radiokontakt med Jan och Gunilla Nogeus på OE36:an Liva. Utväxling av positioner, kurs, fart, lufttryck, väder, hur många fiskar vi fått och allmänt trevligt prat.

Liva hade betydligt bättre fiskelycka än vi. Nästan varje dag ett par guldmakrillar, en gång en 12kg's Yahoo, vilket är en fisk som ser ut som en barracuda men med en istället för två ryggfenor. En dag hade de en stor hammarhaj som kom upp jämnsides med båten och åt upp deras guldmakrill som just skulle halas ombord.

Efter radiokontakt med Liva, äta frukost, diska, rulla ut 80 meter fiskelina, fälla ut soltak över sittbrunnen, dra ut revade segel till full segelsättning, rulla in och ut fiskelina och kolla om vi fått fisk, läsa, pumpa läns, sittups och dra i gummiband om man orkade, laga lunch, äta, prata gamla minnen, diska, titta på havet, reva segel, vila på däck, plocka ner spirbomen, beställa nya väderprognoser via kortvågsradion, fundera över bästa kurs för att utnyttja vindarna maximalt, upp med spirbom
igen, pumpa läns, laga kvällsmat, äta, diska, skriva mail till nära och kära, rulla in fiskelina för natten, mörkt, sova, läsa bok på nattvakt, titta på stjärnor och jättestor liggande måne, pumpa läns, reva segel, sova, gryning, radiokontakt med Liva........
En ganska behaglig tillvaro, nästan alltid något att göra, sällan tråkigt, mycket tid till att prata.

En reflektion är att det är en resa nästan bara i tid och inte i rum. Havet skiftar visserligen i utseende med horisonten är hela tiden lika långt bort men man har inga landmärkan att hänga upp sin förflyttning på. Man kunde lika gärna varit på väg mittemellan Göteborg och Skagen fast med den skillnaden att man gjorde det 23 dagar i rak följd. Vi såg heller inte mer än ett par andra båtar på hela överfarten.

Mot sjösjukan tog vi alla Scopodermplåster bakom örat de tre första dygnen. Tomas behövde sedan inget mer plåster, Stefan tog en omgång till och John körde hela resan med ett plåster bakom örat. Scopoderm fungerade mycket bra för oss utan märkbara biverkningar.

Vårt nattvaktschema bestod av två timmar vakt och fyra timmar ledigt sedan två timmar vakt följt av fyra timmar ledigt igen under de 12 "mörka" timmarna på dygnet. På dagarna hade vi inga formella vakter. Teoretisk kunde man alltså få 8 timmar sömn per natt. I praktiken varierade det mellan 1-6 timmar. Beroende på vindriktning, vindstyrka,temperatur och luftgenomströmmning i kajutan kunde nattsömnen variera från mycket bra till olidligt dålig. Bra om vinden tryckte på ordentligt, vågorna kom akterifrån
och vinden räckte till för att få luft igenom båten eller om det blåste lite och vågorna var små. Ibland olidligt om vinden hade för liten styrka i förhållande till vågorna. Då rullar båten ordentligt, seglena flaxar och slår så att man tror att de skall rämna vilken sekund som helst och man får palla upp sig med dynor på båda sidor i sjökojerna. Är det sedan 30 grader varmt och liten luftgenomströmning pga att båten har nästan samma fart som vinden och att dynorna och lakanet har blivit salta och
fuktiga så blir det olidligt gungit, klibbigt och svettigt.
Större delan av nätterna var sömnen ändå bra men vid några tillfällen kom flera nätter i rad med bara ett par timmars sömn och då var det inte speciellt kul.

Atlanten är mycket stor men var ganska snäll mot oss. Aldrig några stora vågor och snarare för lite vind än för mycket.

I början några dygn med hård NO vind med 2-3 rev i seglena då sjöställen fick komma fram igen, mycket regn och inte speciellt varmt.

Sedan flera dagar med NO 3-5 m/s då vi porlade fram i 4-6 knop utan vågor. Skön och bekväm segling.
Eftersom vi har förlängt masten med 1,5 meter och bommen med en halv meter jämfört med orginal spec på en OE32 och har ett storsegel med ordentlig akterrunda så kan vi få upp ganska mycket segel på slör. Med den stora genuan utspirad på 6 meter lång spirbom i lovart och kryssfocken skotad i lä så täpper vi till hela utrymmet mellan genuan och storseglet och farten blir förvånansvärt hög i lite vind.

Därefter en lång period med vind från SO-SW mellan 1-10 m/s. Alltså helt kryss-skotat emellanåt, vilket inte är att förvänta på dessa breddgrader!

Sedan O-NO 2-7 m/s ett tag med avbrott av ordentliga regnområden med alltifrån stiltje till 15 m/s. En gång seglade vi en halv dag inuti en cirkulär regnskur med en diameter på 5 distansminuter som rörde sig i samma riktning som båten. Områdena med regn syns mycket tydligt på radarn så man vet var de finns och vilket håll regnet är på väg.

Med hjälp av vädeprognoser i form av textmeddelanden från METEO-FRANCE,
Toulouse, OCEAN PREDICTION CENTER WASHINGTON DC, TROPICAL PREDICTION CENTER MIAMI FL och datorgenererade "grib-filer" från NOAA och US Navy försökte vi undvika områden med svaga vindar och motvind och istället letade vi efter de "riktiga" passadvindarna med någorlunda jämn vind, 7-10 m/s från O-NO. Inte förrän de sista dagarna fick vi tag på dessa eftertraktade vindar. Då hade vi tagit oss ner 300-400 sjömil söder om det som enligt överseglingskortet benämns som "The Southern Route" och låg då bara
2 dygns segling norr om Surinam och Guyana.

På dagarna var temperaturen nu runt 33 grader så allt från och med denna period utfördes i kalsonger eller badbyxor.
Vi fick tyvärr bara tre guldmakrillar på överfarten men den sista var ganska stor på 7 kilo. Den kämpade och sprattlade hårt med en del spektakulära hopp innan vi fick ner den i stekpannan.
Tre gånger blev våra i Portugal och Kanarieöarna dyr-inköpta beten avbitna av någon stor fisk med vassa tänder trots en halvmeter med wire den sista biten. De sista betena gjorde vi själva av en bit hölje från våran mest färgglada grön- och gul-skimmrande tamp och av röd och grön krympslang som vi klippte i remsor. Betet och kroken fäste vi på en 1 mm tjock rostfri svetstråd och sedan dess har vi fått behålla betet. På detta betet fick vi 7 kilos makrillen.

Fåglar ser man förvånasvärt många mitt ute på Atlanten. En passerande vit regretthäger flög in och försökte sätta sig och vila på olika ställen på Bella. Den provade masttoppen-för gungigt, ett sidovant-för halt och mantåget-för nära luriga människor, innan den gav upp och flög vidare. Svarta fregattfåglar följde oss när vi närmade oss Tobago som vi siktade på radarn på natten till den 10/12.

Vid 1130 lokal tid ankrade vi i Pirate´s Bay precis söder om Charlotteville på NW spetsen av Tobago. Pirate´s Bay är precis som man kan tänka sig en västindisk idyll. Höga berg runt bukten med färgglade fåglar som låter ifrån den gröna regnskogen. Pelikaner som fiskar runt omkring, en sköldpadda simmar förbi och från land hörs reggaeemusiken.
Omkring 10 båtar låg ankrade i Pirate´s Bay och Stefan kände genast igen Lurifax med våra norska vänner Lars och Elisabeth och deras två små döttrar, som vi träffat i Cascais, Portugal och senast i Las Palmas på Gran Canaria. De hade också haft en ganska långsam överfart från Cap Verde, 19 dygn med mycket varierande vindar och regn och åskskurar. Nu låg de mest och hade det bra och slappade i hängmattan på fördäck mellan simturerna i det 28 gradiga vattnet.
Deras nästa stopp efter Tobago skulle bli Grenada för att ta upp båten och måla ny bottenfärg på skrovet.

Lurifax och många andra båtar har stora problem med galopperande beväxning på skrovet men på Bellas undersida växer det i stort sett ingenting. Bara en liten putsning av lite antydan till påväxning i vattenlinjen och några få långhalsar=små maskliknande djur som biter sig fast har vi behövt ta bort på hela resan från Göteborg. Jag tackar den "okände" man som kom förbi i Hinsholmskilen precis dagen innan vi i maj skulle måla Bellas botten med våran norska fartygsfärg.
Han sa: -Utan att blanda i massor av extra koppar i färgen klarar du inte lång tid i varma vatten utan beväxning även om du har riktig fartygsfärg. Fartygsfärgen är gjord för skepp som hela tiden är i rörelse men ligger man stilla så växer det ändå så det knakar!
Mannen övertygade mig och jag köpte nått kg kopparpulver som John och jag blandade ner i den norska fartygsfärgen innan vi målade på i 3 lager. Bottnen skimmrade i grön-svart när vi sjösatte och den kuren verkar som sagt ha fungerat än så länge.

Vi tog dingen in för att klarera in hos immigration och tull i Charlotteville. De gillade inte alls att vi saknade utklarering / zarpe från vår förra hamn, Santa Cruz på La Palma. Michael på immigration-kontoret stämplade efter lite snack och protester våra pass men hos Michael(2) i tullkontoret var det mer problem.
-This is not good enough. You must have something to hide, as you don't have a proper zarpe from your previous port! You must have been in some trouble you are not telling us about and I am considering to let the coast guard search your yacht. What are you hiding?
Vi var dock inte särskilt oroliga eftersom de i mellan "utbrotten" som allvarliga myndighetspersoner tramsade runt rätt bra och trallade på små sånger. Efter en halvtimmes dividerande och efter att jag på heder och samvete bedyrat att vi inte hade något att dölja utan bara av misstag trott på hamnkaptenen på La Palma som sagt att vi absolut inte behövde någon utklarering ifrån Kanarieöarna så stämplade även Michael (2) trallandes på en sång våra papper.
-Welcome to Tobago! If you are here next week you are welcome to my birthday party!, avslutade han med.
De visade sig senare att precis innan vi kom in på deras kontor så hade de båda Michaelarna tillsammans med den danske ensamseglaren Johnny stått bakom kontoret och haft en trevlig stund ihop med en flaska rom.

Johnny hade just kommit in efter en riktigt lång resa från Cap Verde till Tobago i sin Storfidra. 34 dygn! Det måste när på vara ett rekord i långsam överfart?

Charlotteville är en mycket lugn liten by med några hus som klättrar upp längs den gröna bergsidan och några få små affärer och matställen längs med den palmklädda stranden. Varje morgon vid 10-tiden kommer fiskarna in med sina öppna motorbåtar och levererar massor av fisk till en liten fiskrensningsbyggnad som drivs av fiskarkooperativet. Hit kommer några uppköpare och lite hemmafruar för att köpa pinfärsk fisk. En dam vi pratade med tog bussen från grannbyn, en resa på flera timmar tur och retur
för att köpa den bästa fisken.

Vi gick på små utflykter i omgivningarna. Såg kolibris som flög omkring och letade efter nektar. Gick upp på kullarna och ner till en annan strand. Mycket vackert och grönt och en svalkande vind mest hela tiden.

En dag tog vi bussen till Scarborough, huvudstaden på Tobago. En och en halv timme på vindlande serpentin vägar igenom små byar, upp bland bergen och ner till stränder och fiskebyar igen. Det ser ut som om invånarna på Tobago försöker vårda och göra fint av det man har trots att det inte finns mycket pengar. Man försöker måla sina hus i glada färger och inte mycket skräp på gator och runtomkring. (Skarp kontrast jämfört med t.ex Marocco där alla slängde sitt skräp överallt).

I Scarborough var det full fart. Det var fredag eftermiddag och folk började förbereda för att fira helg. Dessutom närmade det sig jul så det behövdes förstås firas en del.
Längs strandpromenaden hade husmödrar dukat upp stånd med "Traditional food as grandma used to cook it". Vi bad att få en blandning av lite av varje och vi fick smaka mycket gott tyvärr utan att riktigt veta vilka ingredienserna var.

När mörkret föll verkade det som om precis alla Scarboroughs invånare kom ut på gatorna och promenerade, körde runt i sina bilar och spelade musik eller satt på en mur eller en bänk och tog en öl. Överallt hängde färglada lampor som blinkade men inga julgranar så lång ögat nådde.
Reggaeemusiken från alla barer försökte överrösta varandra. Vi vandrade runt, satt på en mur, tog en öl, lyssnade på musik och tittade på folk precis som alla andra. Åt också hamburgare från Burger Queen, ett litet stånd där en gammal dam tillverkade delikata hamburgare i raketfart.

Många rastafaraimän med dreadlocks gick omkring på gatorna och Bob Marley var högst levande och verkade oerhört populär. Överallt hans musik, t-shirts,slogans på väggarna.

Under en hel dag i Scarborough såg vi bara en handfull med "vita turister". Märkligt tyckte vi men även i Charlotteville var det inte många ¨whities¨ utöver de få "yachties" som låg i Pirats Bay.

När det var dags att åka tillbaka till Charlotteville hade vi problem eftersom vi fick fyra olika svar på var bussen skulle gå ifrån beroende på vem vi frågade och också avgångstiderna var mycket osäkra.
Till slut lyckades vi stå på rätt ställe när sista bussen gick från färjeterminalen i hamnen kl 2030. Då var det kalabalik eftersom det var fler än vi som visste att detta var sista bussen. Vi fick tränga oss in mellan vilt ropande Tobago kvinnor och män för att få en plats. När bussen åkte var den helt full med folk stående i gången och sittande på golvet.

Bredvid mig på golvet satt Melvin. En glad Tobagoman i 40-årsåldern. Han berättade att han var en mycket lycklig man som inte ville vara någon annanstans än på Tobago.
Vi körde förbi en polisspärr med bussen och jag frågade om polisen kollade efter "drunk drivers". Det var en fråga som Melvin inte alls förstod. Han berättade att om man blev tagen utan körkort med sig fick man 6 månaders fängelse och saknades försäkring beslagtogs bilen. Var man berusad var det inga problem. Var polisen berusade så slog de en bara lite extra med batongen om de tyckte att det behövdes.

När han var yngre hade han jobbat som dykinstruktör/ dykguide för turister från hela världen men den karriären tog slut när han var ute och dök efter svart korall med sin kompanjon. Hans kompanjon fick problem med luften och kom över till Melvin och tog hans luftmunstycke på 40 meters djup. Melvin var tvungen att ta tillbaka det och sedan steg de upp alldeles för fort till ytan och fick båda utlösning av kvävebubblor i blodet. Melvin var förlamad i underkroppen under en tid men hans kompanjon avled
av bubblorna som satte sig i hjärtat.
Melvin blev av med sin dyklicens och började jobba "for the goverment" med husbyggnation. Ett jobb som han tyckte var toppen eftersom han blev betald för 8 timmar arbetsdag fast han gick till jobbet klockan 7 och oftast gick hem redan efter 3 timmar, klockan 10. Resten av dagen tillbringade han i hemmet som tapetserare (klä om möbler åt folk).
En annan specialitet som Melvin hade var att han kunde flyga utan flygplan. Han var den sista i en gammal släkt från Afrika som hade denna förmåga. Både hans farfar och hans morfar hade flugit in själva (utan flygplan) från Afrika men bara hans farfar hade kunnat flyga tillbaka. Hans morfar kunde inte flyga längre för han hade ju ätit salt. Det var helt själklart för Melvin, att åt man salt så kunde man inte flyga mer.
-Just look at the flowers. If thy get salt in the water they die!
Det var bara att ödmjukt böja sig för den sanningen.
Jag överhörde också ett samtal som Melvin hade med den unga kvinnliga passageraren på hans andra sida. Melvin bannade henne för att hon var intresserad av ridning på hästar eftersom det hade ju en sådan negativ inverkan på kvinnans sexuella förmåga. Märkligt nog tog tjejen det med ro och verkade inte tycka att det var nått konstigt att säga till sin granne i bussen som man inte kände.

Väl i Charlotteville simmade jag ut till båten och hämtade dingen in till stranden. Vid surfzonen närmast stranden missbedömde jag totalt timingen med en stor våg och istället för att surfa in på den så vände vågen aktern på gummijollen rätt över huvudet på mig och vi gjorde en perfekt baklänges kullerbytta. Kättingen som vi använder för att låsa fast jollen med försvann i havet och trots att vi letade ganska länge hittade vi inte den. På väg ut var det också svårt och en våg slog in över jollen
och dränkte och dödade bland annat Johns kamera och mobiltelefon som låg i en ryggsäck.

Dagarna efter var vi ute och sprang en runda, köpte nya beten och krokar till fisket och lite färska grönsaker, rotfrukter och kyckling. Vi försökte också checka ut dagen innan avfärd. Både Michel (1) och (2) hade sagt att de skulle vara på kontoret mellan 14-16 den dagen. Men på vägen in med jollen mötte vi den ensamseglande dansken Johhny som berättade att han och det båda Michaelarna just kommit hem från en bilutflykt med en hel del rom inblandat så våra förväntningar på att få klarera ut den
dagen sjönk något.
När vi kom till kontoret så fanns där bara en äldre man bakom disken. Han gick in bakom disken och bakom en dörr och efter en kvart kom en sömmning tull Michael ut genom dörren. Immigrations Michael ville inte dyka upp fast vi ringde efter honom.
Inga stora problem för oss. Nästa morgon var de båda där och vi fick massor av fina stämplar i pass och olika papper och glada lyckönskningar på färden.

Vi sa hej då till Lurifax innan vi startade vid lunchtid mot Islas Roques som ligger 330 sjömil från Tobago. I början halvvind 8 m/s och ingen speciell sjö och mellan 7 och 8 knop SOG (Speed Over Ground). Vi hade nog lite medström också. På natten som kom var det väldigt ljust pga fullmåne.
Vid lunch nästa dag passerade vi norr om Islas Testigos pa 25 nm avstånd. Fortvarande med hög hastighet. 7 knop på halvind. Vi tittade lite efter mystiska båtar som skulle kunna vara pirater men det verkade lungt.
En del trafik med större båtar noterades, antagligen pa väg till och från Panama-kanalen.
Nästa dag passerde vi Isla La Blanquilla och La Orchilla på behörigt avstånd.

Vi ligger nu ankrade på Carenero en av de 62 öarna i Islas Roques, en fantastisk arkipelag 70 distansminuter rakt norr om Caracas, Venezuela. Hela området är 23 x 13 distansminuter stort och ligger bakom korallrev med plattvattenssegling mellan öarna. Här finns hur många små turkosblå laguner att utforska och ankra i som helst. Snorkling direkt invid båten och inte mycket folk.

Huvudön Gran Roque är ca 110 meter hög och här finns ett litet samhälle med gator och torg och med små färgglada hus, restauranger och butiker. Alla gator är av sand och inga bilar. Venezuelanerna är goa men tyvärr ger våra bristande kunskaper i spanska att vi har svårt att ta närmre kontakt. Överallt jagar pelikaner och andra sjöfåglar efter fisk och under ytan ser vi fiskar i alla färger som simmar runt bland alla sorters korallformationer.

Vi seglade in i lä bakom huvudön Grand Roques någon timme efter mörkrets inbrott efter knappt 2 dygns segling från Tobago. Jag är oerhört glad för vår 4 kW radar vid denna typ av inseglingar. Hela ökedjan visade sig vara fel karterad i nord-sydlig riktning ca 600 meter och väst-ost riktning ca 100 m. Något som man bör vara beredd på men som ändå är svårt att upptäcka när det är mörkt och man är van att köra på GPS och exakta sjökort. Med radarn på blir det helt tydligt och vi kunde göra en säker
angörning av ön. Likadant när vi gick in mot ankarplatsen i beckmörkret. Bara tre av ca 15 båtar som låg ankrade hade ankarlanternor tända och dessa tre var det ända vi såg så även här var radarn ovärderlig. Med max inzoomning på radarn ser man varenda båt och boj och vi kunde köra in i en lämplig lucka och ankra snyggt på 6 m djup.

Fyra instanser skall man anmäla sig till när man kommer hit, Guardia Costa, Nationalparkskontoret, Guardia National och Los Roques Authorty. Man kan inte klarera in i Venezuela på Los Roques och eftersom vi inte klarerat in i Venezuela innan vi kom hit så betraktas vi som "boat in transit" och får enligt Venezuelansk lag inte stanna mer än i 48 timmar.
De uniformsklädda grabbarna på Costa Guardia tyckte själva att det lät lite väl kort tid så de försökte förklara för oss att om vi inte berättade för någon av de tre ytterliggare instanserna så skulle de se mellan fingrarna i alla fall i fyra dagar.
De andra tre instanserna var också vänliga, hos Guardia National bjöd de likaså uniformsklädda och pistolbeväpnade männen oss på jättegoda majsbröd, fisklåda, små korvar och kaffe ur deras egen lunchlåda!

På kvällen åt vi middag på en strandrestaurang ihop med två underbara lesbiska kvinnor i 60+ åldern ifrån Vancouver, Canada som vi träffade på toppen av Grand Roque tidigare på dagen. De var riktiga levnadskonstnärer, älskade att snorkla och hade gjort massor av resor tillsammans över hela världen sedan de träffades för 20 år sedan. De visste mer om saker som t.ex de bästa dykreven på Fidji, hur man tog sig fram med lokalbuss i Venezuela, åkte båt på Amazonas eller hur man fick jobb som traktorförare
4 timmar om dagen mot mat och husrum på Nya Zeeland än någon annan person jag träffat. Glada och goa och nyfikna på allt.

Dagen efter seglade vi ut till Fransisquis, en av de närmaste öarna utanför Grand Roque. Här snorklade vi först på revet utanför och dingade sedan bort till en liten hydda där en man hade vindsurfing brädor till uthyrning. Han hade bott på ön i 10 år och hyrt ut brädor med mycket liten framgång men verkade ändå nöjd med livet. Han tyckte nog att han var lyckligt lottad med ett sådant vackert ställe att vara fattig på.

På eftermiddagen stötte vi på grabbarna från Guardia Costa på stranden. Vi kände först inte igen dem, nu iklädda badshorts, badlakan som turban, varsin tjej bredvid sig och försedda med en stor isbox med öl i, men när det var avklarat bjöd de oss på öl och vi tog en av dem ihop med sin flickvän med oss ut till Bella för fotografering och för avhämtning av symbolisk muta till dem i form av en flaska honungsrom ifrån Kanarieöarna. Så nu kan vi nog officiellt stanna här i fyra dagar!

Nu är det kväll och vi sitter och spekulerar i vilka Venezuelanarna är och vad de har gjort för att ha råd med den grymma motorbåten som ligger ankrad bredvid oss. En stor svängbar kran på fördäck för den 6 meter långa "gummibåten", två fiskespön lika långa som vår mast på akterdäck, plasma wide screen teve, "poolbelysning" runtunder båten för de som vill ta sig ett kvällsdopp och två tjänare som ständigt putsar och ser till att allt är ship shape.
De vinkar iallafall glatt till oss men som sagt, våra brister i det spanska språket gör nog att vi aldrig får reda på hur det har gått till.

God natt från sy-Bella.
Stefan & Tomas & John

2 kommentarer:

Henrik Hallenberg sa...

Grattis till en lyckad "crossing"! Följer med spänning livet där borta som verkar skilja sig en hel del från det man är van vid. Kul läsning!
Ha det bra,
Henrik

Malin Calén sa...

Hej sjöbjörnar,
vad roligt Stefan att den här resan äntligen blir av. Du ser inte en dag äldre ut än när vi jobbade ihop i början av 90-talet, det gör däremot din son... ;-) Håller mig uppdaterad via Tommy om ert liv. Jag önskar dig och Ellinore all lycka. Kram från Malin Calén