090131 Ustupu

De 500 sjömilen från Bonaire till Cartagena är ökänd för att ha de värsta seglingsförhållenden i Karibien och omnämns bland de fem värsta för de som gör en jordenruntsegling. Traditionellt har man seglat ungefär 200 nm utanför kusten och inte närmat sig land förrän man var rakt utanför Cartagena. Utanför Colombias nordkust blir det ofta tätt mellan isobarerna vilket gör att det blåser extra mycket där under långa tider, speciellt under januari till mars. Vågorna kan bli abnormt stora och branta med
resultat att många passerande båtar har haft problem med vattenfyllda sittbrunnar, sönderslitna segel, omkullkastade båtar och skräckslagna och trötta besättningar.
Vår plan var därför att segla nära, längs med, Colombias kust. Längs denna rutt blåser det oftast lite mindre, vågorna är mindre och men kan dagsegla mellan ankringsplatser på kusten istället för att vara ute i flera dygn under tuffa förhållanden. För fyra-fem år sedan vågade ingen ta denna rutt på grund av all knark-smuggling och FARC-gerillans aktiviteter längs kusten. Sedan dess har president Uribes saneringsverksamhet och Guardia Costas högre närvaro gjort att rutten blivit säkrare så nu tar
sig ett antal båtar varje år ner längs denna rutt även om de flesta fortvarande väljer att direkt-segla från Bonaire till Cartagena.
Vi startade från Bonaire med en snabb segling i 12 m/s. Vi passerade söder om Curaco och Aruba. Ytterligare 110 dm efter att vi passerat Aruba närmade vi oss kusten och gick in i Bahia Honda på Colombias NO spets. Ännu en mörkerangöring med hjälp av radar.
När vi vaknade på morgonen låg vi i hård vind men ingen sjö i en mycket stor och totalt öde bukt. Inga livstecken syntes till medan vi lagade frukost och började förbereda avfärd. Men så såg vi att något grått lösgjorde sig från stranden långt borta. Efter 20 minuter hade en mycket liten och ruffig båt med trasor till segel tagit sig ut till oss. I båten fanns två luggslitna män med trasiga kläder. De var fiskare, mycket fattiga och utan ordentliga fiskegrejor. Vi pratade lite och de fick en burk
dansk skinka, en rulle med rep och en Cocacola av oss. Efter att vi sagt hejdå och de seglat inåt igen så ångrade jag att jag inte kommit på att ge bort några av våra nyinköpta beten och krokar från Tobago till dem. Det hade de behövt bättre än vi.
Nästa etapp var från Bahia Honda, förbi Cabo de Vela och 120 dm till Five Bays. Mycket vacker naturpark med fjordliknande vikar och dramatiska berg i bakgrunden. Här ligger världens högsta havsnära bergskedja, Santa Marta Mountains, med höjder på över 5000 meter mycket nära kusten. De högsta bergen var insvepta i moln när vi passerade men annars brukar man kunna se snön på topparna när man seglar förbi.
Vi ankrade i den mellersta viken, Bahia Guayraca och simmade iland. (För jobbigt att pumpa gummijollen). Längst in i viken fanns en fin liten sandstrand och en enkel restaurang. (Smolk i bägaren var att den sista av Stefans två "vattentäta" kameror slutade fungera efter den simmturen). Vi gick vidare längs fjordkanten och kom till ytterligare en strand. Här var det förvånansvärt mycket folk i fina kläder och ett band värmde upp med traditionell Colombiansk vajenato-musik på en liten strandservering.
Det visade sig att vi hamnat på en bröllopsfest och alla som var där var bröllopsgäster. Vi pratade lite med några gäster och senare även med mor och far till bruden.
På natten var det ruskiga fallvindar från bergen. Det blåste stundtals över 20 m/s och vindarna kom från alla håll. Båten krängde ner ordentligt än med ena sidan och än med den andra sidan. Vi startade navigationsprogrammet och GPS:n för att ha koll på hur vi rörde oss och med jämna mellanrum på natten fick vi gå upp och kolla så vi inte draggat iväg i någon riktning. På morgonen var ankarkättingen helt tvinnad och vi hade problem att få upp ankaret. Ingen ankarsvivel har vi på grund av att de ofta
är den svaga länken men denna natt hade det varit bra med en sådan.
Nästa steg var var på 15 dm. I 14 m/s medvind seglade vi genom ett smalt, spännande sund mellan Aguja Island och fastlandet. Därefter söderut i lä av kusten förbi Santa Marta till Rodadero som är Santa Martas badort. Här var det full fart med massor av Colombianer på stranden som hade semester över jul-nyår. Skönt strandliv med mycket musik och trevliga strandserveringar. Även här tänkte vi simma in men badvakter patrullerade noga att ingen simmade utanför de gula bojarna som markerade simområdet
vid stranden. Utanför området var det vild trafik med vattenskotrar och motorbåtar som drog uppblåsta plastbananer med 10 personer på som alla trillade av med jämna mellanrum. Vi låg ankrade utanför båda dessa områden och det verkade inte helt riskfritt att simma in. John pratade med badvakterna som kom förbi i sin motorbåt och trodde sig ha fått dem att förstå att vi ville ha skjuts av dem över "danger zone" men efter att ha väntat ett tag utan att badvakterna i sin motorbåten kom tillbaka så skyllde
vi på bristande spanska kunskaper och simmade in i stället. Det gick bra trots allt även om en av "bananbåtarna" kom ganska nära. Vi hade en skön eftermiddag på stranden och åt också middag på en typisk Colombiansk comida corriente (vardagsmat) restaurang med soppa, huvudrätt och dricka för under 30 kr per person. På Colombianska stränder verkar det vara förbjudet att bada efter mörkrets inbrott och när det var dags för oss att simma ut till båten var det tomt i havet och poliser med visselpipor
bevakade så att alla var uppe och ingen gick i igen. Poliserna tittade mycket misstroget på de tre "gringos" i badbyxor som ville ha tillstånd att trots förbudet gå i vattnet och simma en bra bit ut i mörkret till sin båt. Efter att en av poliserna sprungit iväg och konsulterat "the big boss" fick vi OK på att simma ut men helt på egen risk. Vi blinkade till dem med vår stora ficklampa när vi kommit ut till båten men fick inget svar.
På morgonen kl 0400 gav vi oss iväg från Rodadero för att hinna de 40 dm till mynningen av Rio Magdalena innan lunch, när vinden oftast ökar och vågorna utanför kan bli besvärliga. Man måste passera i dagsljus för att kunna spana efter stora trädstockar, flytande småöar av vattenliljor och annat som följer med ut i den stora floden som börjar någonstans i Amazonas. Mynningen av Rio Magdalen ligger vid Barranquilla som är den enda staden längs Colombias kust där man absolut inte skall gå in i. Här
är risken mycket stor att man blir rånad, skjuten på, mm. Vi passerade Magdalenas mynning med ungefär 2 dm avstånd till land och vattnet var mycket brunt och grumligt och luktade jord långt innan och långt efter. Vågorna var lite konstiga och branta ibland men ingen större fara och utkiken i fören såg bara en stock på lite avstånd.
Nu hade vi bara 50 dm kvar till Cartagena och vi höll 7,5 knop på slör i 12-15 m/s vind med hårt revad genoa, spirad i lovart och hårdskotad, revad fock i lä och storsegel med två rev. Vågorna var ordentligt stora och tidvis branta men vi njöt av seglingen och tyckte vi hade passerat den Colombianska kusten med bravur när vi framåt skymmningen rundade skyskraporna på Boca Grande och ankrade vid Club Nautico i Cartagena.
I Cartagena var det varmt. Cirka 30 grader C. Hamnområdet ligger väl skyddat från alla vågor så båten låg helt stilla. Club Nautico är en av de myigaste marinorna vi varit på. Trevlig restaurang med öppning ut mot hamnen och med bar och biljardbord. Här samlas alla seglare för en pratstund över en öl och folk från Cartagena kommer också hit och äter middag eller till och med firar barnkalas. Bibliotek, tv rum, duchar och tvättmaskiner finns också. Allt är mycket enkelt men trevligt. Ibland dyker
en 75 årig Cartagena bo upp och utmanar de som råkar vara där i bordtennismatch på biljardbordet. Han vinner alla matcher! Inte konstigt eftersom han utövar 22 sporter varav han själv uppfunnit åtta.
Cartagena grundades 1533 och blev snabbt mycket rik. Efter att staden fick ett kraftigt murverk på 1700 talet så har den motstått ett flertal tunga anfall av pirater. Det mest kända anfallet var av den engelska piraten Edward Vernon som anföll med 186 skepp, 25000 man och 2000 kanoner. I Cartagena fanns Blas de Lezo som var ledare för försvaret. Blaz hade bara en arm, ett ben och ett öga (förluster från tidigare strider) och en armé på 2500 man, mest bestående av svarta slavar och ihopsamlade indianer
från inlandet. Blaz blev av med ytterliggare ett ben i striden men lyckades driva bort Vernons arme och Blaz blev naturligtvis hjälte. Han dog dock strax därefter.
Cartagena är idag en av världens bäst bevarade städer med bebyggelse från 16-1700 talet. Hela den muromgärdade stadskärnan med mycket vackra spanska kolonialhus är bevarad i mycket gott skick och staden lever för fullt.
Vi kom till Cartagena den 30:e december och fick därmed uppleva en fantastisk nyårsafton där. På många av gatorna i gamla staden var det dukat långbord och festklädda Colombianer bänkade sig överallt vid bord med vita dukar. På flera av torgen var det musikuppträdanden. Alltifrån traditionell Colombiansk musik till rock'n'roll utanför Cartagena Hard Rock Café. Stämningen steg under kvällen och hela staden var snart som ett enda stort gungande party. Alla var där, barn, ungdomar och vuxna. Colombia
är känt för sina vackra kvinnor och många män från t.ex USA söker sig en fru här. Här var det också slående hur många häpnadsväckande vackra Colombianska kvinnor vi såg denna kväll. Vid tolvslaget brakade ett av det största fyrverkeri vi sett loss och alla skålade, pussades på kinderna och sjöng en speciell Colombiansk nyårssång. Vi blev bjudna på vindruvor av ett par och på whiskey av en annan familj och stämningen var hög. En mycket minnesvärd nyårsafton.
En dag gick vi till lägenheten som Stefan och Elinore bodde i när vi hämtade Gabriela för 6 år sedan. Mamma Rita öppnade dörren och det blev ett glatt återseende. Tyvärr är spanskkunskaperna fortvarande för dåliga för att kunna prata bra men det går ändå. Tomas hade pluggat spanska under hela Atlantöverfarten och det gick ganska bra för honom med konversationen. Vi ordnade så att Tomas och John kunde bo hos Rita när Elinore och barnen skulle komma den 4 januari för att inte det skulle bli för trångt
i båten.
Meanwhile in Lidköping, Sweden
Den tredje januari skjutsade morfar Evan Elinore, Gabriela, Carl och Gustav till centralstationen i Göteborg. Resan startade i ett kallt Lidköping, -10 grader C ungefär. Bilresan gick fint. Bagaget bestod av två 20 kilos väskor (tack Solveig och Henry för den fina väskan), handbagage till tre personer och en stroller. Tågresan från Göteborg till Kastrup gick också bra fram till avstigningen vid Kastrups flygplats. När det var dags att stiga av samlade Elinore ihop barnaskaran och försökte få av
packningen på ett kontrollerat sätt. Precis när vi skulle stiga av tåget stängdes dörrarna snabbt, utan förvarning. En annan kvinna blev också kvar på tåget med all packning medan sambon klivit av på perrongen. En spansk man utan packning blev också kvar på tåget med sin övriga familj kvar på perrongen. Vi tryckte på en informationsknapp men inget hände, ingen personal kom. Efter en kort stund startade tåget. Kvinnan som var kvar blev desperat för hennes plan skulle strax gå så hon drog i nödbromsen.
Tåget stannade och personal kom. De skällde på oss för att vi dragit i nödbromsen. Vi svarade att de bara stängt dörrarna när vi var på väg av men personalen hävdade att vi visst inte varit på väg av tåget. De vred om en nyckel och tåget startade. Vi fick själva försöka ta oss av tåget vid nästa station och invänta ett tåg i motsatt riktning. Tack vare den spanske mannen gick detta bra. Han hjälpte oss med all packning. Han erbjöd tom Gabriela och Carl sin jacka i snålblåsten vid stationen när vi
väntade på tåget tillbaka till Kastrup.
Efter denna incident formerade Elinore familjen i bredd för att inte råka ut för att något barn skulle hamna ensam. Det hade varit katastrof om något av barnen kommit av vid Kastrup när dörrarna slog igen. Ett rejält knippe ris till tågpersonalen den dagen och en stor ros till spanioren.
Väl av blev vårt flyg till Madrid 4,5 timmar försenat vilket gjorde att vi kom i säng först vid 01.30 på hotellet i Madrid. Efter bara några timmars sömn tog vi oss åter till Madrids flygplats där nästa flyg var 1,5 timmar försenat. Den flygningen varade i 13 timmar. Gustav inledde med att kräka ned sig. Carl och Gabriela började bekanta sig med andra barn på flyget och efter 7 timmars flygning kom en flygvärdinna till mig och sade att barnen måste stanna vid sina platser. Alla barnen hade börjat
springa runt lite för mycket.
Väl i Bogota i Colombia var vi mycket trötta. Vårt anslutande flyg hade vi missat så jag fick boka om till en senare flygning. Det planet var också försenat cirka 1 timma. Vid midnatt, lokal tid, landade vi så i Cartagena. Stefan stod troget och väntade vid flygplatsen och hoppades att vi skulle komma med något flyg. Jag hade inte haft möjlighet att meddela förseningen.
I Cartagena är 80% av alla bilar gula små taxibilar. Vi tog en av dessa till Club Nautico. Därifrån dingen ut till vår båt som låg för ankar strax utanför bryggorna. Stefan hade städat och bäddat alla sängar, handlat mat och grejat inför vår ankomst. Det var väldigt skönt att vara framme och somna in i båten.
De följande dagarna tog vi det lungt. Vi promenerade lite i staden, badade på den långa och mycket livliga stranden Boca Grande och bara hade det skönt.
Det var nu betydligt mer turister i Cartagena jämfört med för sex år sedan när vi var där med Gabriela. Då fannns nästan inga utländska turister, Colombia var klassat som mycket farligt att besöka av det Amerikanska utrikesministeriet. Man var t.ex tvungen att köra i konvoj med helikoptereskort om man skulle bila mellan Bogota och Cartagena. Sedan dess har antalet mord minskat med 40%, terroraktiviter minskat med 66% och kidnappningarna minskat med 79% och detta märks bland annat på turismen. Nu
såg man både backpackers och andra turister men även inhemska Colombianska turister fanns det fler av.
Vi passade på att umgås med mamma Rita i lägenheten på Boca Grande och hon och en kusin till henne var också ombord på middag i båten tillsammans med John en kväll. Dottern Angela, var tyvärr bortrest under tiden vi var i Cartagena så henne fick vi inte tillfälle att träffa denna gången.
Tredje dagen i Cartagena började Gustav kräkas. De följande tre veckorna hade han, Gabriela och Carl rejäla magsjukor. Vi föräldrar ägnade oss på fulltid åt att hålla pannor medan barnen kräktes, truga på med mat och dryck och att sanera lakan och kläder. Barnen var periodvis mycket slöa, på gränsen till apatiska och vi var oroliga att de skulle bli uttorkade. Gustav blev undersökt av en läkare på en amerikansk grannbåt. Läkaren ansåg trots allt att han fortfarande var i hyffsad form. Hela familjen
var mycket slitna efter dessa tre veckor. Nu har vi tagit oss igenom denna period och hoppas att alla håller sig friska.
Under de sista dagarna i Cartagena handlade vi riktigt mycket mat inför vår kommande månadslånga segling i San Blas eller Kuna Yala som Kunaindianerna som bor där själva kallar sitt område.
Den 15 januari stävade vi ut ur Cartagenas hamn. Direktrouten från Cartagena till San Blas är, precis som sträckan från Bonaire till Cartagena, ökänd för sina höga, branta vågor och extra hårda tradewinds speciellt under denna tid av året. Flera besättningar har haft obehagliga seglingar med vattenfyllda sittbrunnar och omkullkastade båtar även här. Vår plan var därför att istället för att gå västerut från Cartagena till mitten av Kuna Yala, att fortsätta segla längs Colombias kust i sydvästlig
riktning tills vi bara hade ett kort hopp kvar till Panamas gräns och de östligaste delarna av Kuna Yala. På denna rutt kan man dagsegla mellan Colombianska öar istället för att vara ute i ett par nätter. Även denna rutt var omöjlig för fyra-fem år sedan men har idag blivit säkrare så nu tar sig ett antal båtar varje år ned längs denna rutt även om de flesta fortvarande väljer att direktsegla från Cartagena till de mer västra delarna av Kuna Yala.
Vårt första stopp blev Rosario Islands (20 dm från Cartagena) som är ett populärt dagutflycktsmål med turistbåt från Cartagena. Där snorklade vi lite i det klara vattnet över revet direkt invid båten men var bara iland en dag pga att barnen var så sjuka. Livet för invånarna i de små byarna på Rosario Islands verkade mycket lungt. Hela dygnet runt hördes Colombiansk vajenato-musik på hög volym från högtalare på olika ställen i byarna. Här passade vi på att skrapa bottnen som trots våran dunderfärg
med extra kopparpulver inte stod emot det 30 gradiga genomsunkiga vattnet i Cartagenas hamn. Ett tjockt lager med havsanemoner och annan goja hade bitit sig fast. Ganska jobbigt att hyvla en hel båtbotten med en skärbräda i trä!
Nästa stopp blev Isla Bernadino (25 dm) men igen på grund av barnens sjukdom gick vi aldrig iland och stannade bara över natten. Därefter seglade vi till Isla Fuerte (30 dm). Hit kommer inte många segelbåtar och vi var precis som på Bernadino ensamma ankrade under de fyra dagarna på Islas Fuerte. Här vände barnens magsjuka. Barnen blev friskare och vi var ute på ett flertal promenader. Vi fick ett vänligt mottagande av människorna. Många bodde i enkla hus av bambu, åsnor används som enda transportmedel
och man möter barn ridande på åsnor längs stigarna. Man kunde höra tuppar gala och grisar grymta. Det fanns inga bilar på ön och heller inga vägar, bara gångstigar. Vi gick till byn där det fanns en liten kiosk som sålde lite konserver, ris, läsk och några andra varor. Annars fanns det inga affärer. En liten park med en rutchkana fanns där och här hölls det också utomhus frisersalong. Några grisar kom bökandes genom parken så vi fick maka lite på oss.
En dag när Gabriela, Gustav och Stefan gjorde en egen utflyck fick de sällskap av en man i 70-årsåldern från Cali som bodde i ett riktigt fint hus mot viken och vår ankarplats. Medan vi promenerade pratade mannen oavbrutet i 2 timmar med Stefan och berättade initierat och förtroligt allt om politiken och ekonomin i Colombia, hur folket lever, sin egen familjehistoria mm,mm. Tyvärr förstod Stefan inte mer än 5%. Hopplöst med så usla spanskkunskaper!
En av dagarna promenerade vi i sällskap av två tjejer från ön på smala stigar, längs stränder, över mangrove marker och förbi små hyddor. Det är mycket vackert på Isla Fuerte. Längs kusten fanns en och annan flott rustik villa men de flesta hem var små och enkelt byggda. Folk ligger i sina hängmattor utanför husen och tar det lungt och lyssnar på musik. Vi köpte fisk av en fiskare och senare lite mangos, papaya och kokosnötter av samme man.
Vi fick en bra väderprognos så den 24 januari tyckte vi det var dags att segla över till Panama. Vi gav oss av någon timma före solnedgången och seglade hela natten fram till lunchtid den följande dagen då vi ankrade innanför Isla Pinos i San Blas. Vi hade då seglat ungefär 100 sjömil på kryss i 7-8 m/s men inte alltför hårdskotade segel och sjön hade inte varit så grov.
San Blas består av 365 öar längs Panamas nordkust. Här lever Kunaindianerna på samma sätt som de gjort i hundratals år. Speciellt i de östra delarna dit vi nu kommit lever de enligt gamla traditioner och här finns heller inte så många besökare med segelbåt eftersom sjökorten är undermåliga eller obefintliga i dessa områden. Det är bara på senare tid som detta område har blivit sjömätt med riktiga GPS koordinater och givits ut i form av en guidebok. (Tack till Eric Bauhaus, The Panama Cruising Guide).
Det var mycket vackert på Isla Pinos. Vita sandstränder, kokospalmer nere vid vattenbrynet och andra stora träd lite högre upp på berget. Vi låg vid ankarplatsen och bara njöt, hoppade i vattnet, simmade och svalkade oss. Det kom en båt med Kunaindianer till oss och tog en ankringsavgift. Det kostade 8 dollar och en extra dollar för att utnyttja stranden. Man kan väl helt klart säga att landstigningsavgiften var väl värd en extra dollar men det är första gången under hela vår resa som någon sådan
avgift har avkrävts oss.
Dagen därpå tog vi dingen in till själva byn. Där bodde ungefär 300 personer. Alla husen hade jordgolv, bamburörsväggar och palmbladstak. All hopfogning görs av naturfibrer, inga spikar eller skruvar. Husen låg mycket tätt och där fanns massor med barn. Kvinnorna gick klädda i traditionella mola klänningar och hade pärlsmycken som täckte smalbenen. Vi mötte en Kunaman som hette David och som arbetade som guide i den byn. Han bjöd oss in till sin familjs samlings/köks-hydda och bjöd på the och choklad
till barnen. Vi kom överens om att komma in nästa dag för att träffas mer. Den följande dagen trädde han ett halsband till Gustav och gav Gabriela en broderad liten väska. Han berättade att han behövde lite plåster, batterier och så var det en flicka som behövde fotografier av sig själv för identitetskort på sin skola. Detta kunde ju vi hjälpa till med.
Vi promenerade utmed öns väst och nordsida. Där fläktade det skönt och de höga palmerna gav skugga. När vi nådde en fin liten strand stannade vi och badade och samlade snäckor och koraller. Carl hittade ett ställe där vattnet kom upp varje gång en större våg kom in. Det stället låg bakom en stor sten, var nästan helt plant och hade slät skön sand. Han tjöt av glädje var gång vattnet kom upp där han satt. Vi promenerade tillbaka lagom för att hinna ut till båten när det mörknade. Besökare är inte
tillåtna att stanna i byarna efter mörkrets inbrott.
Dagen därpå gick vi och presenterade oss för Sailan (hövdingen) som låg i sin hängmatta. Varje by har minst tre hövdingar som spenderar mesta delen av sin tid i sina hängmattor. Varje kväll är det congreso då hela byn samlas i en speciell stor hydda. På congreson har alla rätt att säga sin mening om olika frågor. Hövdingarna, i sina hängmattor, funderar och svarar sedan ofta i form av en metafor som sedan översätts av speciella underhövdingar, Argar, som tar beslut i frågan och genomför beslutet.
Ibland är diskusionerna långrandiga och för att inte någon skall somna så finns ett par speciellt utvalda män i congreso med uppgift att med oregelbundna intervall ge upp ett illvrål.
David guidade oss upp till toppen av ön. Det var en vandring på cirka en timma. Vi var alla mycket varma. Solen stekte och vi lyssnade till rasslande blad, insekter och fågelläten. Carl hittade en liten blåskimmrande groda med gröna prickar på. Stefan klättrade en bit upp i radiomasten på toppen för att få "den perfekta bilden".
Stefan och Elinore hade haft en diskussion på morgonen huruvida stövlar behövdes som skydd mot ormar eller inte. David hade sagt att ormar fanns men inga giftiga på denna ön, men man kan ju aldrig veta tyckte Elinore. Det slutade med att Elinore och barnen bar rejäla gummistövlar medan Stefan gick i sina sandaler. Stefan frågade om stövlarna var svettiga. Självklart inte svarade Elinore.
På nedvägen råkade Stefan sparka till en stubbe så en träflisa trängde in under stortånageln och spräckte den. Elinore frågade om det gjorde ont. Självklart inte svarade Stefan. Inga ormar såg vi till. De svettiga sockorna fick hängas på tork och Stefan fick "sprita" sin stortå. Promenaden blev en trevlig upplevelse. David berättade också om hur det kom sig att han och hans fru gifte sig.
När David var 13 år blev han förälskad i en flicka och när han skulle resa till Panama City så gav han henne en avskedskyss. En Kunakvinna blev vittne till denna kyss och gick till Sailan och berättade. Hövdingen sa att enligt deras lag var detta förbjudet om man inte var gift och gav därför David valet att gifta sig med flickan eller betala 100 $ i böter. Davids pappa la ut pengarna och betalade böterna. En tid senare blev paret påkommna med att övernatta i samma hydda, dock inte samma säng, och
nu utdömde Sailan 250 $ i böter om inte de gifte sig snarast. Detta hade inte Davids pappa råd med så när de var 14 år gifte de sig. Nu vid 19 års ålder har David och hans fru två barn, 2 och 4 år gamla.
Efter fyra fina dagar i Isla Pinos har vi dragit upp vårt ankare och ser med tillförsikt fram mot vår månadslånga fortsatta segling i Kuna Yala.
Hälsningar från Bellabåten
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav