att stoppa ned känselspröten först för att minska djurens lidande. Men väl i vattnet började langustern att sprattla ordentligt under minst 20 sekunder. Det kändes förfärligt. Vi hade trott att de skulle dö ögonblickligen. Samma sak hände med de övriga tre langustrarna. Smaken sedan var god men sprattlet i grytan fick oss att mista lite av vår aptit. Fiskare har sedan erbjudit oss ytterligare langustrar men vi har inte köpt några fler.
Vi har besökt ett flertal byar i Kuna Yala. Efter Isla Pinos har vi varit i Ustupu, Achtupu, Aridup, Isla Tigre och Rio Diablo. I Achtupu mötte vi en svensk-norsk båt med Helge och Threse ombord. Ett ungt par som köpt sin fina begagnade franska aluminiumbåt på St Marteen och startat sin resa där. Nu på väg mot Nya Zeeland. De hade bra recept på bröd som man lagar i stekpannan. Detta bröd gör Elinore nu ofta till övriga besättningens stora förtjusning. Vi lärde oss också att spela Alfapet där svenska,
norska och engelska ord är tillåtna. Kitesurfingprylar hade de med på båten och båda var nybörjare så Stefan hade kul som kite lärare. (Fast han inte fick kita själv)
En bild vi aldrig glömmer är när vi med dingen angjorde Achtupu vid lastbryggan för fraktskutorna som går från Colombia med förnödenheter mellan Kuna byarna. Mycket folk var samlade på bryggan för att se vad båten hade med sig denna gång. Men när vi band fast vår jolle bredvid den Colombianska skutan så skiftades all uppmärksammhet till våran lilla familj och när vi reste oss upp ur jollen och fick ögonen i brygghöjd så såg vi bara en tät vägg av Kunakvinnors ben utsmyckade med färgglada benringar.
Bakom ledet av Kunakvinnor stod männen och alla barnen. Ett hundratal Kuna indianer studerade noggrant alla våra rörelser när vi gick i land på deras ö.
Den positiva uppmärksamhet vi och framförallt våra barn fick i dessa östra delar av Kuna Yala var otrolig. Vart vi gick så samlades nyfikna massor av folk runt oss och alla ville veta vad barnen hette och hur gamla de var. Allt i största välmening men ibland blev det lite mycket. Carl blev jagad av en Kuna kvinna som ville känna på honom och han fick rusa runt bland skogen av Kuna ben för att komma undan medan kvinnan på alla sätt försökte genskjuta honom. Vid ett annat tillfälle greppade en kvinna
resolut Gustav och försvann halspringande in bland hyddorna med Elinore hack i häl. Barn från andra länder är mycket ovanliga här. Vi talade med en man som bara kunde påminna sig en fransk båt med ett barn som besökt ön på de senaste 5 åren.
På Aridup ankrade vi några nätter, skyddade från vågor direkt från havet men vågorna kröp runt ön och gav oss en del rull i alla fall. Så mycket rull att Elinore blev sjösjuk vid ankarplatsen. Vi tog dingen in till ön som hade underbart vackra stränder åt alla håll. Grova trädstammar hade drivit in och lagt sig på stränderna och massor med skojiga eremitkräftor som man kunde ha tävling med. Kul tyckte barnen.
Vi promenerade utmed stränderna och längst ut vid en udde fanns en liten palmbladshydda. Där inne satt två Kuna indianer som lagade mat över en eldstad. De hade hängt upp var sin hängmatta i hyddan i skydd mot vind och regn. Vi gick fram och pratade lite med dem. De verkade ha det mycket lugnt och vilsamt. De samlade kokosnötter och fiskade lite. Vi lämnade männen, korsade den lilla ön och badade vid den skyddade stranden. Pelikaner dök efter fisk överallt runt oss.
Efter två rulliga nätter lämnade vi ankarplatsen och fortsatte mot nordväst. Vi fick en gungig seglats i stökiga vågor. Flera gånger skvätte vattnet över oss när vi satt i sittbrunnen. Det var skönt att ankra upp vid Isla Tigre som var en betydligt lugnare ankarplats. På Isla Tigre fanns en Kunaby där tradition och ordning och reda rådde. Palmbladshusen var rakt byggda, gatorna mellan hyddorna var breda och alla ytor var sopade och rena.
Här överraskades vi av barnen i byn. Dom var oerhört glada och påhittiga. De lekte många olika lekar, bjöd in Carl och Gabriela att vara med och var mycket entusiastiska. Det var ringdans och bärning av barn i kungsstolar av flätade barnarmar. Plötsligt satt ett 20-tal barn i en ring och lekte hela havet stormar. Efter en stund var det tävling i skottkärrekörning med ett barn som höll i den andres fötter och full löpning på händerna. Var det något som inte Carl eller Gabriela förstod hur det skulle
gå till så visade alla barnen. Gustav blev också väl omhändertagen av de lite mindre barnen. Vi har nog aldrig sett så glada och harmoniska barn någonstans.
I nästan alla byar kommer Kuna kvinnorna med sina molahantverk till försäljning. Det är en slags applikation i tyg där mönstret fås fram genom att underliggande tyglager plockas fram genom de övre lagren. Ju fler lager desto vackrare och mer tidskrävande att göra. Alla möjliga mönster och färger förekommer och man kan nästan bli beroende av att köpa dem för de är ju så vackra, var och en på sitt vis.
Vi seglade vidare västerut till Rio Diablo. Där har Kunaindianerna beslutat att lämna det traditionella sättet att leva. Här fanns det hus i betong, en polisstation, bank och en läkarklinik. Här finns också något mer välsorterade mataffärer än i de traditionella Kunabyar i öster som vi tidigare beökt. I de traditionella byarna är det svårt att få tag i grönsaker och frukt. Det tog en månad efter vi lämnade Cartagena innan vi fick tag på grönsaker igen. I Rio Diablo fick vi till vår stora glädje tag
i en hel del efter att ett propellerplan från Panama lämnat en last. Våra barn kastade sig över middagens sallad med stor förtjusning.
En annan sak som också finns här är just floden "Rio Diablo". En liten bit in i floden är vattnet inte längre salt. Vi packade tvätten i dingen och begav oss med hinkar och tvättmedel upp i floden. Vi hittade en mycket vacker plats där vi kunde tvätta och satte sedan igång. Det var underbart att få slösa med sötvattnet. Vi tvättade och sköljde. Elinore var helnöjd och det hade Stefan också varit om han bara inte glömt att ta med sin egen smutstvätt. Det blev anledning att åka upp i floden ytterligare
en gång den följande dagen för att tvätta det sista. Lika bra var det för man kan säga att vi redan hade händerna fulla med tvätt vid första tvätt tillfället. Vi passade på att ta oss ett sötvattendopp i floden innan vi tog oss ut till båten igen. Vi hängde upp tvätten i skymningen på båten. På morgonen var allt nästan torrt.
Innan vi lämnade Rio Diablo gav Elinore, Gabriela och Carl sig in till byn för att handla vetemjöl. Vi har med oss mängder av grovt mjöl hemmifrån, som i stort sett är omöjligt att få tag i här. Vetemjöl däremot borde gå att hitta. Vi landade dingen vid en stock som låg precis bredvid en Kunatoalett så vi skyndade oss vidare för att inte störa toalettbesökaren. Kunatoaletter är pyttesmå, luftiga palmbradshyddor som står på pålar ute i vattnet. Det som släpps ned i toaletten faller rakt ned i vattnet.
Mycket praktiskt men många av toaletterna vette ut mot vattnet där alla yachter låg ankrade så med jämna mellanrum kunde vi se toalettavfall swischa förbi i vattnet. Vi hoppade därför över att bada vid just denna ankarplatsen.
Toalettbesökaren märkte att vi kom lite nära och knackade i väggen. Vi skyndade iväg.
Det fanns ett flertal småaffärer att leta mjöl i. Vid fjärde försöket kom vi till en liten affär där några kvinnor satt och hängde vid entrén. De spelade musik högt ur en högtalare. Musiken överröstade allt. Elinore kunde dock se en mycket stor mjölsäck på disken en bit in i butiken. För artighets skull frågade Elinore en av kvinnorna om de hade vetemjöl. No, svarade hon automatiskt, utan att se sig om. Då gick Elinore bort till disken och klappade på den stora mjölsäcken där "Harina de Trigo" =vetemjöl
var stämplat fullt synligt. Kvinnan suckade tungt och hävde sig upp från sin sittplats. Mulen gick hon bort till mjölsäcken och började med stort besvär öppna säcken och vända ned allt mjöl i en stor tunna. Till slut frågade hon hur mycket mjöl vi ville ha. Åtta kilo vrålade Elinore för att överrösta musiken. Kvinnan mätte då upp fyra kilo, lämnade över mjölet och skrek ut priset. Elinore ropade "ytterligare fyra kilo". Kvinnan mätte då upp två kilo till. Elinore skrek ytterligare två kilo tack.
Kvinnan, som började bli riktigt irriterad nu, mätte upp ytterligare ett kilo. Här gav Elinore upp och nöjde sig med de sju kilona. Kvinnan släntrade lättad bort till sina väninnor och sjönk åter ned på sin stol.
Vi lämnade därefter Rio Diablo och seglade ut till Green Island. Detta visade sig vara ett riktigt höjdarställe. Vi ankrade upp bakom en palmklädd ö, kantad med vit fin sand. Vid ett brett område vid ön sköt vit sand ut i vattnet. Det var några decimeter djupt helt turkostblått vatten på detta område och där tillbringade vi timmar de följande dagarna. Ett otroligt fint badställe. Alla barnen älskade det.
Hörde dock på SSB radion några dagar efter att vi lämnat Green Island att de som låg där då hade besök av en ordentligt stor krokodil. Otur att vi missade den tyckte Stefan. Elinore höll inte med...
En av kvällarna började Elinore känna sig illamående. Snart var det total magtömning. Det fortgick intensivt i ungefär sex timmar. Då hade Stefan också börjat hänga över relingen. Den följande dagen var vi vuxna ganska utslagna. Barnen fick i hög utsträckning sköta sig själva. Vi misstänkte några av äggen som vi hade ätit till frukost så vi kastade alla återstående ägg ned i vattnet. Barnen klarade sig som väl var denna gång.
Efter Green Island kände vi att det var hög tid för oss att officiellt klarera in i Panama. Detta gjorde vi i Porvenir som är den nordvästligaste byn i Kuna Yala. Inklareraren, Alexis, befann sig i Panama City men han skulle återkomma klockan 9 den följande dagen. Porvenir är en gungig ankarplats men vi beslöt att ligga kvar över natten för att klarera in den följande dagen. När vi nästa dag stegade in på kontoret klockan 9, var Alexis inte på plats. Vi fick vänta någon timma innan han kom, han
skulle äta lite extra frukost först fick vi höra. När han dök upp knackade vi på hans kontorsdörr varpå Alexis, utan att släppa blicken från sina papper, viftade bort oss med sin högerhand. Vi fick vänta ytterligare en god stund innan han tog emot oss. När han tog emot oss var han (i och för sig med rätta) misstänksam över hur det kunde ta oss över en månad att segla från Cartagena till Porvenir och han undrade med sträng min om vi verkligen inte hade kommit till Panama förän nu. Men han kunde ju
inget bevisa så han klarerade i alla fall in oss och vi slapp betala straffavgift för att vi dröjt.
Väl inklarerade tågade vi bort till det lilla enkla Kuna-hotellet som fanns på ön och beställde kaffe med mjölk, läsk och några små chokladbitar. Det fanns några hotellgäster på restaurangen som vi pratade med bland annat ett trevligt norskt äldre par som reste som backpackers och var väldigt nyfikna på allt och två kul mexikanska killar. Efter en stund kom en regnskur. Vinden blåste hårt och regnet bara vräkte ned. Vi satt och hukade under palmbladstaket som skyddade från regnet och vi hjälpte en
Kunakvinna att samla ihop sina molas så de inte skulle bli genomblöta och bortblåsta.
När vi efter några timmar återvände till vår dinge upptäckte vi att Gustavs flytväst var borta. Någon hade stulit den eller kanske den blåst bort i den starka vinden? Som tur är hade vi ytterligare en bra flytväst till Gustav ombord. Det blir tydligt hur sårbar man är när man seglar i områden där det är mer eller mindre omöjligt att få tag på vissa grejer. Utan flytväst till Gustav hade det inte alls känts bra att segla vidare.
De två mexikanarna hängde med ut till båten för att låna våra cyklop och snorklar en stund. De var mycket glada och tacksamma men när dom simmat iväg efter att ha lovat att komma igen imorgon så kändes det lite oroligt. Grejerna kom dock tillbaka nästa dag.
Vi seglade vidare till Lemmon Cays där vi blev liggande under några dagar. En dag dök en kanot upp med en manlig "Master mola maker". Han hade så fina molahandarbeten att vi köpte två av honom trots att de var dyrare än något vi ditills köpt och trots att vi redan hade köpt många molas och hade beslutat att absolut inte köpa några ytterligare. Efter ytterligare en timma dök så "Lisa" upp. En mycket känd "Master mola maker", tillika transvestit. Han/hon var mycket fin och mild i sin framtoning. Vi
kunde inte motstå henne utan liksom bara upptäckte att vi bjöd upp henne till vår sittbrunn. Vi plockade fram sittdynor och bryggde kaffe till henne och hennes följeslagare. Vi tittade noga igenom hennes molahantverk som också var något alldeles extra. Sedan köpte vi två molahantverk av henne som var ännu dyrare och finare än de vi köpt timmen innan. När Lisa lämnat oss så beslöt vi att vi absolut, absolut inte ska köpa ytterligare en enda mola. (Enda sättet att sluta köpa molas är tydligen att lämna
Kuna Yala).
En av dagarna vid Lemmon Cays tog vi dingen till ett närliggande korallrev där vi ankrade och snorklade lite. Gabriela tog på sig cyklop och snorkel och fick se korallfiskar för första gången. Carl och Gustav nöjde sig med att ta ett kort dopp precis intill dingen. Därefter gav vi oss in till stranden för att fotografera barnen i sina fina Sunblockdräkter. Vi har i uppdrag att fotografera barnen ihop med en kokospalm men det är svårt för många palmer ser lite risiga ut om man skärskådar dem. Elinore
har fotograferat barnen i alla tänkbara vinklar framför en palm som vid en närmre titt såg brun, uttorkad och rasslande ut.
Vårt nästa stopp i Kuna Yala blev Cayo Holandes. Där ankrade vi upp på ett stäle som kallas "Swimmingpool" intill en liten öde ö som kallas Barbeque Island. En mycket fin ankarplats med tre meters djup över vit sand. Detta gav vattnet den där perfekt turkosa nyansen. I Swimmingpool ligger amerikanen Reg på båten Runner ankrad sedan 11 år och han håller snyggt och fint på ön och är mycket trevlig och välkommnande till "tillfälliga" besökare. Vi låg där under några dagar och lärde känna honom och flera
andra seglare.
En dag stack Stefan ut med två amerikaner och en australienare i en dinge till revet för att harpunera fisk. Stefan fick låna en såkallad Hawaiian sling harpun och tyckte att efter lite träning var han väldigt nära att träffa flera fiskar men fiskarna var ändå alltid lite duktigare på att smita undan. De var ute i flera timmar. De andra tre var rutinerade harpungevärsjägare och fångade flera fiskar och två gigantiska krabbor. Stefan kom hem utan fisk men med ett brett leende och kraftig träningsvärk
i sina vader. Det hade varit en fin upplevelse ute på revet men ordentlig motström på återvägen gjorde att hemsimmningen inte var att leka med för Stefans vader.
På måndagkvällarna samlas alla seglare på omkringliggande ankarplatser på BBQ island för lite enkelt knytkalas, ta en öl, för att byta böcker, filmer och för att bara umgås. Vi var med och hade en trevlig stund tillsammans med ett 30-tal andra besättningar. Barnen lekte tillsammans med flera andra barnbåtsbarn.
Gustav hade de senaste dagarna börjat se riktigt illa ut, helt översållad med ilskna röda koppor. Troligen någon typ av svinkoppor efter den mycket intensiva kontakten med Kunabarnen i de mer traditionella byarna i östra Kuna Yala. En kvinnlig finländsk seglarläkare var med på BBQ-träffen och hon undersökte Gustav och gav rekommendationer om hur vi ska behandla honom. Penicillin och tvätt med sprit på alla nya koppor morgon och kväll löd kuren. Svinkoppor är mycket smittsamt och efter detta har
vi alla i båten fått en släng av kopporna men inte så illa som Gustav. Penicillin och sprittvätt har iallafall hört till dagordningen för de flesta av oss den senaste tiden.
Nästkommande vecka följde vi väderprognoserna med allt större intresse. Vår grova seglingsplan visade att vår tid i Kuna Yala började lida mot sitt slut och det började närma sig segling norrut till Honduras. Ofta ligger vinden på väg dit vid denna årstiden runt 10-12 m/s med vindriktning från nordost med vågor på 3-4 meter och emellanåt kommer en ordentligt stark nordlig vind (15-25 m/s) i samband med att en kallfront drar ner från Mexikanska Golfen. Dessa"Northerlies" kan vara i flera dagar. De
ger upphov till elaka branta vågor som förorsakat många skador på båtar och även förlisningar och det är något man som seglare absolut undviker att möta vid segling norrut.
Alla våra väderinformationer pekade på att vi nu skulle få fördelaktigt väder, NO under 10 m/s och mindre än 2 m vågor, så vi beslöt oss för att återvända till Porvenir för att snarast klarera ut från Panama.
När vi klarerade in en dryg vecka tidigare frågade vi Alexis, in- och utklareraren, om kontorets öppettider. Han försäkrade att kontoret är öppet alla dagar mellan åtta på morgonen och fyra på kvällen. Det skulle även gå att klarera ut under helger mot en liten extra avgift. Vi anlände i god tid före stängningstid under tisdagen den 24:e och möttes då av meddelandet att kontoret var stängt på grund av firandet av Kuna Yalas självständighet och inte skulle öppna igen förrän måndag veckan därpå. Vi
hamnade då i ett besvärligt läge. Vi ville absolut inte missa det fördelaktiga vädret. Vi ville heller inte åka utan utklareringsdokument, "zarpe", från Panama. I denna delan av världen blir det stora problem om man kommer till ett land utan zarpe från föregående land. Stefan åkte in en andra gång till ön för att om möjligt få tag i en person som kunde skriva ut någon typ av utklareringspapper för oss. Efter en stund hittade Stefan en man som lovade komma till det stängda kontoret den följande dagen
klockan åtta på morgonen för att stämpla ett papper och skriva någon typ av intyg att vi iallafall försökt få en zarpe.
Vi kände oss mycket osäkra på att mannen skulle dyka upp men vi förberedde oss ändå för en segling norrut med start den följande dagen. Elinore bakade flera omgångar med bröd till kommande frukostar och en sockerkaka att mumsa på. Stefan rodde in och var på plats klockan åtta vid kontoret och där satt mannen till Stefans förvåning redan inne på ett kontor och skrev för fullt. En halvtimma senare kom en mycket nöjd Stefan ut till båten med ett stämplat dokument i ryggsäcken med en förklaring till
varför vi inte hade någon riktig zarpe.
Efter ytterligare en halvtimma hade vi dragit upp ankaret och påbörjat seglingen norrut. Vår plan var att börja med att segla cirka 280 nautiska mil upp till den Colombianska ön Providencia. Ifall vi inte skulle kunna hålla höjden var plan B att segla till San Andres som ligger 50 nm sydväst om Providencia. Förväntad vind var nordostlig där en vridning mot ost- nord ost var att vänta.
Det första dygnet var tufft med hårdkryss i 10 m/s och relativt grov, krabb sjö. Inte drömvädret för en tungt lastad OE32. Om man till detta lägger att Stefan hade 39 graders feber och både han och Elinore var ordentligt magsjuka och att Gustav hade ständiga blodiga diareer och såg helt fruktansvärd ut i alla sina svinkoppor som ständigt behävde spritas så kan man lungt påstå att det inte var någon speciellt kul segling. Vinden var dessutom mer nordlig än vi hoppats på vilket gjorde att vi absolut
inte kunde hålla höjden mot Provedencia.
Men efter två dygn när vi var i höjd med San Andres och hade gett upp Provedencia började vinden till vår glädje plötsligt vrida mer mot ost och vi kunde nu hålla upp mot norr. Vågorna lugnade sig kontinuerligt och när ett bergigt Provedencia dök upp i horisonten beslöt vi oss för att fortsätta vidare norrut utan att stanna där.
Vi seglade vidare, kom in över Gorda bank som ligger precis öster om "90 graders knycken" där Nicaragua och Honduras möts. Då började väderinformationen visa på en kallfront med tillhörande Northerly som skulle träffa oss under nästa dags eftermiddag. Det talades om 15-20 m/s från NV. Inte kul när vi skulle vidare i VNV riktning mot Honduras, så vi beslöt att försöka fortsätta upp till ett rev som heter Cayos Cayones eller Hobbes Keys på Hondurianskt vatten.
Enligt World Crusing Routes och en annan guide bok vi har så bör man runda detta rev norröver vid passage från San Blas till Honduras. Detta pga grundbankar med läskigt branta vågor och rev som är felkarterade flera sjömil. Men vi hade hört på SSB-radion att andra seglare sökt lä där så vi provade....
Det sista seglingsdygnet var underbart. Vinden in från sidan, nästan plattvatten och en fart på 5-6 knop. Himlen var alldeles stjärnklar och vi satt under våra respektive vakter och försökte identifiera olika stjärnbilder. Nere i båten kändes det knappt att vi fräste fram. En timma efter soluppgången ankrade vi upp i Hobbes Keys efter fyra dygns segling och 540 nm från Panama.
Revet är 14 sjömil långt och ger ett perfekt skydd mot vågor längre ut till havs. I stort sett inget sticker ovan ytan. Det finns en liten kobbe där Honduras-fiskare förvarar sina lobsterburar på. På den kobben bor 2 gubbar året runt och vaktar burarna. Annars fri horisont runt om.
Kallfronten passerade enligt förutsägelserna med tillhörande vindvrid mot NW och vindar på 18 m/s i byarna. Vi hade lagt ut dubbla ankare och satt i vår båt och mös över vårt beslut att pausa framfarten här. Vi passade på att städa båten och att bara ta det lugnt. Det var skönt att få sova en hel natt efter fyra nätters vaktgång. Vi kände oss mycket nöjda med den passage vi genomfört.
Enda smolket i bägaren var att vi missade att stänga av vår trogna KISS vindgenerator i en elak vindby vilket den snabbt svarade på genom att tappa hälften av sina permanentmagneter från rotorn och snarast kila fast dem mellen rotor och stator. Då blev det naturligtvis tvärstopp med "inre skador" som följd. Trots många timmars mekande och smekande från Stefan så blir det nog ingen fungerande vindgenerator igen. Ett stort problem eftersom den stått för 90% av vår elproduktion hittils och här finns
inga reservdelar eller marinbutiker i sikte på ett bra tag.
Nu är vi på väg mot Isla Guanaja, Bay Islands, Honduras i 10 m/s NNO vind. Seglingsetappen dit är ungefär 160 nautiska mil i nästan rak västlig riktning. Svinkopporna är snart läkta och övriga sjukdomar under kontroll och vi har en skön och snabb segling. Elinore bakar bröd och barnen leker käckt i kajutan. Det växlar snabbt på sjön......
Hälsningar från Bellabåten
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav
1 kommentar:
Synd på vindgeneratorn! Tack för att ni delar med er av fantastiska upplevelser. Det värmer här hemma i i vinter rusket. Sköt om er! Hälsn Björn & Lena Runmalm
Skicka en kommentar