Vi möttes av en fantastisk söt liten by. Här fanns inga motorfordon eller ens cyklar. Alla människor gick till fots. Vägarna bestod av smala gångar och mellan husen löpte smala vattenfyllda kanaler. Det var rent och husen såg så fina ut. Bara några meter in från bryggan där vi landade vår dinge fanns immigrationskontoret. Det var ett litet, välstädat kontor med breda, rustika golvplankor. Två små skrivbord var intryckta i det lilla kontoret. En av de två tjänstemännen hjälpte oss. Den andre kollade på någon Hollywoodfilm på sin dator. Barnen anslöt sig genast till filmtittandet så vi kunde svara på alla frågor i lugn och ro. En kille ledde oss vidare till poliskontoret som låg några minuters promenad från immigration. Besöket där blev kort och effektivt. Sedan vi fått våra stämplar i passen, lämnat vår zarpe från Kuna Yala och fått tillstånd att segla runt i Honduras under en månad så tog vi sikte på Zapata's som är en mataffär som ligger direkt vid en träkaj. Där köpte vi mat för massor av Lempiras, som är den valuta Honduras använder. Vi blev alldeles vilda i affären. Det fanns massor av varor som vi ville ha. Vi hade ett uppdämt behov av att kunna handla mat efter tiden i Kuna Yala där allt var en bristvara. Vi var ganska tomma när det gällde pasta och ris men totalt tomma när det gällde kakor och annat onödigt gott som sitter så fint i magen.
När vi skulle betala så fungerade inte affärens kontokortsläsare så Elinore fick skynda sig bort till banken för att ta ut mer kontanter. Hon hann precis komma in innan banken stängde för dagen. Utanför banken stod flera tungt beväpnade men mycket vänliga vakter. Kön av människor inne i banken ringlade sig fram. Turligt nog släppte vakterna in kunder ända tills stängningstiden och sedan betjänades samtliga och vakterna låste upp dörrarna för var och en som blev klar.
Under tiden pratade Stefan med den mycket trevliga Mr Zapata himself och fick bland annat reda på att han hade lotsat in det första kryssningsskeppet som någonsin hade varit på Guanacha för någon dag sedan. Det var "The World" som är ett enormt fartyg där man hyr in sig i superlyxlägenheter och bor under flera månader åt gången medan fartyget flyttar sig runt jorden.
Elinore kom tillbaka till Zapatas med fickorna fulla med "lemps". Vi betalade och lastade ned allt i vår dinge. Den blev totalt full. Därefter satte sig Gustav och Elinore vid dingen för att vakta varorna och för att äta var sin delikat nybakt kanelbulle. Stefan, Gabriela och Carl gick iväg för att leta ytterligare varor som inte Zapata haft inne. Förutom det som återstod på köplistan så kom de tillbaka med en trekilos godispåse och mängder med kakor. Barnen hade legat på och Stefan hade varit så hungrig och gottesugen att han gått med på allt.
Med alla konserver, mjölkförpackningar, Cokacolaflaskor, cornflakespaket, potatis, vitkålshuvuden, mm. lastade i jollen fanns det absolut ingen plats för en enda person i den. Så vad gör man? Jo, man lastar alla fem i familjen ovanpå maten och startar motorn. Aldrig har vår jolle legat så lågt i vattnet. Knappt en decimeter fribord och en del vågor gjorde färden ut till båten mycket spännande.
Den följande dagen promenerade vi runt i Bonacca och vi kände den lugna, trevliga atmosfären sjunka in. Människorna i staden lade märke till oss men de nöjde sig med att hälsa vänligt och ibland stanna för ett samtal.
På väg ner till jollebryggan gick vi förbi en liten mörk gallerförsedd glugg i en vägg. Inifrån gluggen hördes ett klagande ljud. Stefan och Carl tittade in och fick se ett mycket sorgset ansikte som stirrade ut inifrån kolmörkret. -Mr, please do you have a cigarett? Den olycklige mannen satt i Bonaccas fängelsehåla. Tyvärr hade vi inga cigaretter men mannen tackade så mycket för att vi i alla fall hade stannat och pratat med honom.
När vi drog upp ankaret nästa gång så var det för att ta oss några få sjömil norrut innanför revet till en ö som heter Grahams Cay. Ön har fått sitt namn efter en man som ursprungligen kommer från Cayman Islands och som köpt denna lilla ö för att förverkliga sin dröm om en egen paradisö. Graham har byggt några små hus för turister att bo i. Överallt hänger hängmattor i skuggan av kokospalmerna. Graham har en liten restaurang med bar och en del djur i bur. På bottnen i en stor inhägnad del av vattnet kunde vi se många stora langustrar som vandrade runt efter varandra. Många olika fiskar och stora sköldpaddor simmade också runt . Papegojor, pelikaner, duvor och en liten, bara tre år gammal krokodil som skulle bli 4 meter lång om ytterligare något år, väckte skräckblandad förtjusning hos barnen.
Graham hade vatten från fastlandet som var draget till en tvättho utomhus. Vid vårt första besök på ön rekognoserade vi bara och hälsade på Mr Graham. Vid vårt följande besök tog vi med sju knökfulla väskor med smutstvätt. Barnen fick kila omkring och titta på djuren medan Stefan och Elinore började tvätta. Vi stod i skuggan och arbetade hårt. Vi märkte att små, små flugor fanns som stack oss men vi struntade i flugorna och fortsatte med vårt tvättande. Efter några timmar gick vi bort till den lilla restaurangen och åt lunch. Finfina hamburgare serverades till allas vår förtjusning. Efter maten fortsatte vi med vårt tvättande. När allt hängde på tork i långa tvättlinor så passade vi på att njuta av de fina stränderna. Vi badade i det turkosblå vattnet. Sanden var vit och inbjöd till lek.
Vi promenerade ut till en ö uppbyggd av döda korallbitar. Den var ansluten till Grahams Cay med en spång lagd på pålar i vattnet. Där ute blåste det hårt. Carl och Gustav roade sig med att kasta korallbitar i vattnet medan Gabriela letade efter vackra snäckor. Vi hittade en uppspolad segelbåtskrovsida bland snäckor och avbrutna koraller. Någon olycklig seglare hade slutat sin seglats på detta rev.
Väl tillbaka på Grahams Cay så samlade vi ihop all vår tvätt och tog oss ut till vår båt. Både Stefan och Elinore hade nu benen, armarna och ryggarna täckta av röda, halvcentimeterstora märken. Eftersom det inte kliade speciellt just då så brydde vi oss inte om detta.
När vi låg vid Grahams Cay så såg vi en äldre man som kitesurfade fram och tillbaka över sundet. Han kom nära förbi oss i båten och började prata. Han hette Rob och bodde med sin fru på Clarks Cay, en revö intill Grahams Cay. Han föreslog att vi tillsammans med hans son som var på besök skulle vandra upp till toppen av ett berg på andra sidan sundet. Det skulle finnas en väg dit och högst upp, en radiomast. Vi bestämde träff den följande morgonen. Rob kom klockan sju på morgonen och meddelade att han ställde in promenaden för han hade ont i ryggen efter gårdagens kitesurfande och hans son var för slö.
Rob hade i alla fall sålt in idén så en dag tog vi själva vår dinge till andra sidan och började gå uppåt. Elinore och barnen bar som vanligt anti orm- och skorpion-gummistövlar medan Stefan hade sina sandaler.
Vägen vi gick på var hyvlad ner i den porösa stengrunden och den var oerhört brant och mycket underminerad av tidigare kraftiga skyfall. Barnen var mycket duktiga och knatade på upp mot bergets topp. Det var varmt och dammigt. På uppvägen passerade vi precis intill ett husbygge. Vi fick lov att gå in och titta i huset som nästan var färdigställd. Det var ett hus i flera våningar med balkonger i varje våningsplan som alla hade en fantastisk utsikt ut över havet.
Efter ett par timmars vandring med ständiga vattenpauser kom vi så upp till masten. Vi tog fram vår medhavda matsäck och fikade. Bakom radiomasten hittade vi ett litet övernattningsskjul byggt av "drivved" med några kokkärl, en madrass och en bibel på spanska på en hylla. Här fanns mycket att utforska för barnen fast oron för spindlar och andra giftiga kryp gjorde Elinore nervös.
Nedfärden gick lättare och sedan tog vi oss i ganska hård motvind och choppig motsjö tillbaka till båten. 2 hästars utombordaren fick gå på fullvarv och vi fick styra mellan sjöarna för att inte bli helt dränkta av spray.
Den sista eftermiddagen kom Rob förbi och bjöd in en av oss vuxna till middag på deras ö på kvällen. De hade inte plats för hela familjen på middag och vi beslöt att Stefan skulle bli den lycklige. Lite senare kom Rob förbi med sin båt och hämtade Stefan.
Rob hade ett (antagligen mycket lukrativt) förflutet som ägare av en fabrik i USA för tillverkning av specialvattenskidor för tävlingsbruk. Han hade flugit över Clarks Cay med sin privathelikopter när han och hans fru för några år sedan gjorde en tur längs amerikas och mellanamerikas alla kuster i sökandet efter det perfekta kitesurfingstället. På ön hade en figur stått och vinkat och Rob hade landat med sin helikopter.
Det visade sig att ön ägdes av Bob, en stenrik amerikan som hade vinkat för han hade en likadan helikopter själv och ville "snacka lite helikopter".
-Du får gärna stanna och testa kitingen här!, hade Bob sagt till Rob. Rob tyckte att det var ett kanonställe och sedan dess bor Rob och hans fru också på ön. Rob kitar varje dag i den perfekta lagunen innanför revet. Med jämna mellanrum bjuder han in olika vänner till ön och lär dem att kita och har som "mission" att så många som möjligt av hans vänner skall lära sig och förstå hur kul kitesporten är.
Ön var oerhört smakfullt bebyggd med några lyxiga och väl insmältande låga bungalows under palmerna. Ett vackert båthus och naturligtvis en liten landningsplattform för alla som anländer med sin helikopter. Lite tjänstefolk fanns också som höll allt i ordning.
Öägaren Bob jobbar fortvarande hårt i fastighetsbranschen och är inte så ofta på sin ö men hans fru bor där och även ett annat par med sin son i 20-årsåldern. Far och sonen Angelo, har startat ett eget litet flygbolag för att transportera folk mellan Bay Islands och Honduras fastland. Angelo har valt rätt yrkesbana för han ser precis ut som en yngre kopia av "Top Gun" Tom Cruise i sin flyguniform.
Stefan hade en mycket trevlig kväll med dessa annorlunda och spännande människor som hade rest i jordens alla hörn och hade massor att berätta. Flygkaptenen hade t ex ett förflutet inom maffian i New York (som han hade brutit med). Han hade försörjt sig som mattförsäljare i Afghanistan och hade nyligen ruinerat sig på fastighetsaffärer i USA och sedan startat sitt lilla flygbolag. Alla runt middagsbordet var mycket nyfikna och öppna och ställde massor av intresserade frågor kring vår segling vilket gjorde det extra kul även för Stefan att berätta. Maten var dessutom utsökt och känslan att sitta vid bord med vit duk och dricka vin ur kristallglas var exotisk för en ruffig seglare.
Dagen därpå drog vi upp ankaret och satte kurs mot Roatán, den största av de tre Bay Islands. På vägen dit fick vi uppleva ett våldsamt regnväder som vräkte ned över oss. Efter någon timmas regn klarnade himlen upp och den allra sista biten in till Jonesville Bight på sydkusten fick vi uppleva något fantastiskt.
Ett tiotal stora delfiner slöt upp bredvid båten. Vågorna som gick med i vår riktning var ett par meter höga. Delfinerna surfade på dessa och det såg riktigt härligt ut. Så, rätt som det var simmade delfinerna iväg föröver. Vi undrade vart de tagit vägen. Då plötsligt kom de utflygande mot oss genom baksidan på en stor våg, sex stycken i bredd!, och gjorde därefter varsin framåtvolt med landning med stjärten först. Allt skedde i perfekt koordination.
Detta trick gjorde de om och om igen flera gånger, varje gång utflygandes, 6 stycken i bredd med avslutande framåtvolter i perfekt timing. Vi stod hela familjen på däck och bara tjöt av förtjusning. Delfinernas uppvisning var helt osannolik och fantastisk. Vi hörde senare med folk som bott i området i flera år och de hade aldrig ens sett några delfiner där vilket gjorde det vi upplevde ännu mer märkligt.
Vi fick nu slita oss från att titta på delfinerna och snabbt ner med seglen för nu var vi på väg in mellan den smala öppningen i revet till Jonesville Bight. Där inne var det lugnt och stilla. Vattnet var knappt ens krusat. Där låg många stora fiskebåtar vid bryggorna. Varje båtägare hade sin brygga och sitt hus bredvid sina båtar. Säsongen för languster- och räk-fiske tog slut ungefär en vecka innan vi kom till Jonesville så alla båtar låg nu still. Det låg ett fåtal andra segelbåtar i viken och det fanns gott om plats för oss. Vi fick ankra på 16 m djupt vatten så vi lade ut nästan hela vår 80 m långa 10 mm ankarkätting för att få 5 ggr ankardjupet i kättinglängd.
I Jonesville Bight var det mycket skönt och vi trivdes väldigt bra här. På mornarna vaknade vi upp till härligt fågelkvitter från de gröna bergen runt om. Här fanns nästan inga "turister" och befolkningen som bodde här verkade leva i skön harmoni, vilket smittade av sig på oss. Familjer bodde i små hus på styltor längs med stränderna, de flesta hade ingen bilväg till sitt hus och mammor och pappor körde sina barn, klädda i vita och blå skoluniformer, till skolan i små båtar på morgonen. Alla vinkade käckt till oss när de åkte förbi.
De lite större killarna, "bratsen" från rikare familjer, hade egna små båtar som var döpta till "Wanted" eller "Wild Thing" eller nått liknande. De körde som galningar med sina båtar och det roligaste de visste var att få båtens nos att hoppa så högt som möjligt genom att gasa med utombordaren i takt med båtens egenfrekvens i hoppled.
Mellan Jonesville Bight och vikarna öster och väster om, gick det smala kanaler utgrävda genom den täta mangroveskogen längs kusten. Kanalerna var som kilometerlånga gröna tunnlar med ett förtrollande klart spegelblankt vatten i. Här kunde man puttra fram med gummijollen med en känsla av att vara på någon märklig attraktion på ett nöjesfält.
Efter någon dag i Jonesville fattade vi beslutet att beställa en ny vindgenerator från KISS på Trinidad för att få den levererad till Roatán. Vi förstod att vi på grund av detta skulle bli kvar lite längre än tidigare planerat i Honduras. Innan vi lade beställningen så tog vi dingen runt till omkringliggande båtar för att höra om någon av dem hade erfarenhet av att föra in reservdelar till Honduras. Då blev vi bekanta med Claude och Claire på en fransk båt som gav oss vidare kontakt till ett amerikanskt par som sedan fyra år bosatt sig i Jonesville. Detta par hette Yvonne och Don och de gjorde vår vistelse i Jonesville mycket trevlig och minnesvärd. Don hade stor erfarenhet av införsel av material till Honduras då han seglat i dessa farvatten i tio år och nu höll på att bygga ett eget hus vid stranden.
Hondurianska tullen satte sig ordentligt på tvären. De tyckte att det var en väldigt dyr reservdel och för att kunna släppa den till oss så krävde de tullavgift och att vi skulle ha ett slags registreringnummer som alla hondurianer har men som vi naturligtvis inte har. Passidentifikation dög inte på något vis. Som tur var hade Don ett sådant nummer eftersom han hade blivit honduriansk medborgare nyligen och med hjälp av detta nummer och ett flertal telefonsamtal från Don och en mycket stor mängd telefonsamtal från Stefan så fick vi efter cirka två veckors försening vår vindgenerator. Då hade tullen dessutom klämt oss på 28 % införseltull. Enligt normala regler skulle vi inte betala någon tull eftersom vi är en "yacht in transit" men det brydde sig inte tullarna om. Det var antingen att betala eller ingen leverans av paketet till oss!
Don och Yvonne bjöd in oss på barbeque en kväll, tillsammans med några andra seglare. Det blev en trevlig kväll där Gabriela tog rollen som Dons assistent vid grillen. Han pratade engelska och hon svenska och de förstod varandra fullständigt.
En morgon bjöd de också in barnen på söndagsfrukost framför deras TV. Elinore bakade bröd som vi tog med och vi hade alla en skön morgon ihop med Don och Yvonne.
Vi berättade tidigare om sandflugona på Grahams Cay. De många sticken, som till en början inte alls kliade, blev mer och mer störande. Stefan hade dessutom fått många stick runt sina vrister under promenaden upp till radiomasten på Guanacha. Stefans vrister svullnade upp och han hade så svår klåda att han inte kunde sova och var tvungen att klösa hål på skinnet. Vi försökte med olika salvor men klådan blev bara värre och värre. Till slut var Stefan tvungen att ta en kraftig dos med antihistamintabletter. Det hjälpte gott.
Elinore började också känna av sina stick. Hon hade uppskattningsvis 1000 stick på kroppen, fördelat på armar och ben. Klådan blev värre och värre. Efter att en annan seglarkvinna berättat att kliet från sandflugornas bett brukar hänga i under många veckor och visade Elinore de fula ärren på sina ben efter att hon kliat som en galning på dem så tog Elinore också en ordentlig antihistaminkur. På natten riktigt pirrade det i hela kroppen och på morgonen var slaget vunnet. En oerhörd lättnad.
Vi har sedan denna otrevliga upplevelse med sandflugorna beväpnat oss med myggmedel och vi går nu ingenstans iland utan att smörja in oss. Turligt nog klarade sig barnen från att bli bitna på Grahams Cay då de inte höll sig i skuggan där vi stod och tvättade.
En dag gick vi på promenad från "vår vik" upp längs en grusväg mot mitten av Roatán. Det var mycket vackert med härlig utsikt över grönskande skog och blommor och ovanför svävade stora imponerande gamar i väntan på något lämpligt att äta. När vi kommit upp till toppen och kunde se ner på nordsidan av ön så hittade vi också vägen som löper i ost-västlig riktning längs Roatán. Vid en mack längs vägen tog vi en glasspaus och ställde oss sedan vid en busshållplats och hoppade på en lokalbuss in till Coxen Hole som är största staden på Roatán. Huvudvägen längs ön är krokig med massor av stora potthål i asfalten och bussen tvingas tvärbromsa flera gånger och kryssa mellan hindren. Utsikten var hänförande med turkosblått vatten och vita rev längs nordsidan på ön. På nordsidan ligger också ett antal mer eller mindre lyxiga dyk-resorts.
I Coxen Hole promenerade vi runt på de ruffiga smala gatorna och tittade på det brokiga folklivet. En lätt, ganska mysig vilda västern känsla råder här. Här fanns heller inte mycket turister förutom de som kom direkt från ett stort kryssningsfartyg som just lagt till i hamnen. De såg alla extremt bleka och "turistiga" ut när de gick på rad efter varandra med gula igenkänningsband runt handlederna.
Efter några timmar i Coxen Hole tog vi bussen tillbaka och efter en timmes promenad kom vi tillslut tillbaks till Jonesville efter totalt nio timmar på utflykt.
En dag hade vi allmän uppsnyggning bland penntrollen på Bellabåten. Elinore klippte håret på Carl, Stefan och Gustav och de blev alla mycket fina och prydliga efteråt.
Den näst sista dagen i Jonesville följde Stefan med Don i hans pick-up truck till Coxen Hole för att lösa ut vindgeneratorn som nu anlänt och för att bunkra inför kommande segling i Belize. Det är mycket billigare med mat i Honduras. Ännu en jättelast med mat transporterades ut med dingens hjälp. Denna gång blev vi bogserade ut till vår båt av en annan gummibåt eftersom Elinore fått soppatorsk på vägen in.
Nästa dag klarerade vi ut och dagen därpå seglade vi ut vid niotiden på morgonen för att ta oss cirka 100 sjömil västerut till Belize.
Tidigare hade vi planerat för att vara cirka 10 dagar i Rio Dulce i Guatemala men eftersom vi fått vänta så länge på vår vindgenerator så seglade vi direkt till Belize i stället.
Seglingen till Belize bjöd på omväxlande vindar. Till en början hade vi skön medvind, vinden minskade i styrka och frampå natten startade vi motorn. Båten gungade kraftigt från sida till sida i sjögången så det var svårt att sova för den som hade frivakt.
Mellan 10 - 20 sjömil utanför hela Belizes kust löper ett korallrev som är världens näst längsta efter barriärrevet i Australien. Endast ett fåtal öppningar från öppna havet finns i revet och segling innanför revet blir i stort sett utan vågor.
Vi valde att med hjälp av morgonsolen i ryggen ta oss genom revet i en smal passage som heter Ranguana Pass. Här ligger ön vid Ranguana Cay och det var skönt att stanna upp här. Vi brukar alltid känna oss lite trötta efter nattseglingar och det hade inte blivit så mycket sömn i allt gungande.
Ranguana Cay var en fin liten ö. Vit korallsand och lagom med skugga under palmerna. Barnen lekte i sanden och vi vuxna satt bredvid och slöade. Några bad blev det också.
Den följande dagen seglade vi in de sista 18 sjömilen till Placencia, där vi skulle klarera in. Ingen idé att försöka klarera in en söndag så vi tog det lugnt. Stefan plockade fram den nya vindgeneratorn medan Elinore och barnen tog dingen in till Placencia. I bukten där vi ankrat upp, låg massor av båtar. Ett 30-tal var katamaraner som ägdes av charterföretaget Moorings. Katamaranerna är för uthyrning men de låg där outhyrda så ankarplatsen var ganska tom på människor trots att där var så många båtar.
Placencia var en mysig by men som de senaste åren anpassat sig för att ta emot turister. Det gick små gångstigar av betong mellan husen. Överallt fanns tshirtar, smycken och hängmattor till salu. Det fanns många små restauranger och små hotell. Marken bredvid gångstigarna bestod av fin vit korallsand som var välkrattad och slät. Det fanns blommande bougavilla och allt var mycket vackert. Lite trist kanske med alla nyuppsprungna turistaffärer men annars helt perfekt. På söndagseftermiddagen när Elinore och barnen var inne så var det tryckande hett inne i byn så efter en stund tog de av mot stranden. Där kom vinden åt och barnen gick i vattnet för att bada. Stranden var lång och vågorna rullade in försiktigt. Helt perfekt för små barn.
Efter några timmar vid stranden så tog vi oss tillbaka till båten där Stefan slet sitt hår. Han fick inte igång vindgeneratorn. Den snurrade fint men den gav ingen ström. Dessutom hade något hänt med vårt navigationsprogram som slutat att fungera trots ominstallationer och andra tricks. Det kändes tungt.
Dagen därpå drog vi upp ankaret och gick för motor några sjömil söderut och in i floden Big Creek till en liten hamn där Fyffes bananer lastas i stora kylcontainerfartyg.
Vi beställde en taxi därifrån till en annan by där immigrationspolisen hade sitt kontor. Taxin kom och vi hoppade in. Efter 15 meter stoppade vi taxin och Stefan rusade in på ett annat kontor vid sidan av vägen då någon ropat till oss att imigrationstjänstemannen som skulle stämpla våra pass precis då var på besök i kontoret intill oss. Stefan fick där tag i rätt man så vi hoppade alla ur taxin. Vi fick våra stämplar, lämnade vår zarpe från Honduras och fick tillstånd att segla i Belize. Allt gick snabbt och smidigt så efter bara en liten stund var vi tillbaka i vår båt igen och motorerade tillbaka till ankarplatsen utanför Placencia. Vi hoppade i vattnet och njöt av att simma runt.
Vårt nästa stopp i Belize blev North Long Coco Cay, en ö cirka 15 sjömil nordväst om Placencia. Där var vattnet klart och vi badade och snorklade. Snorklingen här var underbar. Färgsprakande koraller, fiskar och vattenväxter. Vattnet var genomskinligt och ljuset bästa tänkbara. När solen gassade på mitt på dagen blev sanden några meter ned under vattnet bländande vit och alla färger kom fram. Elinore simmade här bredvid en stor "Spotted Eagle Ray". Den var 1,5 meter mellan vingspetsarna och svepte mäktigt med sina vingar när den lugnt kryssade fram.
Gabriela har stor behållning av snorklandet. Carl badar gärna men han gillar inte att ha på sig snorkel och mask. Vattnet är så klart så han har ändå kunnat se en del bara genom att sitta i dingen och titta ned. Gustav förstår sig ännu inte på att snorkla men han älskar att bada. Det svalkar så skönt i vattnet. Vattentemperaturen ligger på 29 grader och det känns svalt, nästan kallt om man jämför med lufttemperaturen så stilla dagar ligger vi nästan i vattnet hela tiden.
Här fick Stefan också rätt på vindgeneratorn och lyckades installera en gammal version av sjökortsprogrammet Max Sea som vår dator nu nådigt accepterade.
Belizes kust är i stora områden undermåligt sjökarterade. Sjökorten beskriver bara hur korallreven ligger i grova drag. Inte heller guideboken ger tillräcklig information och way-points för att man ska kunna navigera säkert. Under förflyttning har därför Elinore ofta stått på bommen med keps och polaroidsolglasögon och spejat och pekat till Stefan som har stått vid rokulten och styrt.
Ett tiotal sjömil utanför Belizes barriärrev ligger tre stora atoller (ringrev). Atollerna har bildats genom att korall har växt upp längs kanterna på stora undervattensflak av kalksten. Kanterna på kalkstensflaken stupar brant ned i havet runt om. Det blir snabbt väldigt djupt utanför ringrevet och man har ofta svårt att se kanten på revet förrän man är helt framme. Ett flertal skeppsvrak ligger längs kanterna på dessa rev. Innanför revet är det översållat med korallhuvuden och man får snirkla sig fram i kanaler och ibland labyrinter av korall. Trots total koncentration är det ofta svårt att avgöra djup och framkomlighet.
I atollerna skulle vattnet enligt guideboken vara ännu mycket klarare än innanför barriärrevet och dykning vara i absolut världsklass så vi beslöt att ta oss till atollen Glovers Reef som ligger runt 15 nautiska mil utanför själva barriärrevet. På väg ut igenom en öppning i barriärrevet tjöt det plötsligt till i den vinsch där vi virat fiskelinan några varv. Vi hade fått napp!!! Vi vevade sakta in reven och fick till slut syn på något stort och silverglänsande. Det visade sig vara en 8 kg tung "Yellow Jack". Med visst besvär kunde vi landa fisken i båten och hänga upp den i en krok på akterdäck. Stefan filéade fisken och fick fram stora röda köttbitar. Det var så mycket mat att det räckte till fyra middagar. Vi kom fram till att det smakligaste var att dela köttet i mindre "grytbitar", marinera bitarna i grillolja och sedan steka dem knapriga i stekpannan.
Vid Glovers Reef fick vi fenomenal snorkling. Vi kom till ett rev där vi kunde stå på sandbotten medan korallhuvuden stack upp som svampar runtom. Vattnet var kristallklart och vi kunde simma i korallkanalerna över kritvit sandbotten med alla sorters färgglada koraller, fiskar och vattenväxter runt om. Gabriela snorklade runt för fullt med sina armpuffar som flythjälp och var väldigt entusiastisk över den nya spännande världen som öppnat sig. En gång när hon snabbt skulle ner i vattnet för en ny tur bland fiskarna så kom hon på att något var annorlunda. -Oj, vad djupt jag ligger i vattnet, sa hon. -Men, du har ju inga armpuffar på dig! -Jaha, men jag flyter ju ändå! Så gick det till när Gabriela lärde sig simma utan flythjälp.
Efter två nätter tog vi oss norrut inom atollen till North East Cay. Där ankrade vi på en stor sandyta på knappt 2 m djup. Där fick vi se många stora "Southern Stingrays" svepa omkring. Vi såg elaka barracudor och många andra fiskar. Det är svårt att beskriva hur vacker det var. På nätterna har vi haft starkt månsken så sandbottnen har reflekterat ljuset och man har kunnat se botten även på natten och månskuggan under vår dinge. Det var obeskrivligt exotiskt och vackert.
Transporterna inuti revet har minst sagt varit en utmaning. Guideboken stämmer dåligt och det är svårt att hitta kanalerna mellan korallhuvudena. Det kan bli ganska stressigt när ekolodets grundvarning ständigt tjuter och man är fast i en återvändsgränd av koraller. Kommer dessutom Gustav på att det är dags att illtjuta en stund samtidigt som vi touchar bottnen så är det full kalabalik.
När vi varit på Glovers reef ett par dagar såg vi på väderfilerna att en ny Northerly var på väg uppifrån Mexicanska golfen. Den skulle vara ett par dagar och det fanns inga bra skydd för hård nordlig vind på Glovers reef. Dessutom behövde vi flytta oss norrut för att hålla tidsschemat så vi beslutade oss för att dagen innan Northerlyn skulle slå till, segla norrut cirka 30 nm till nästa atoll, Light House Reef.
Vi lättade ankar på morgonen. Med hjälp av lodning från dingen hade Stefan och barnen hittat en framkomlig väg ut ifrån vår ankarplats och vi tyckte att vi kom igång bra med vår segling till Light House Reef. Men under tiden som dagen led visade det sig att vi kommit iväg lite för sent på morgonen. Det var också lite längre dit än beräknat och vi kunde inte hålla riktigt den snitthastighet som vi trott. Tillsammans gjorde detta att vi istället för att vara framme i god tid anlände till revkanten på Light House bara en timme innan solnedgången. Utan solljus är det totalt omöjligt att navigera här och som vanligt stämmer varken sjökort eller guidebok. Vi hade dock sett till att infarten skulle ske med den nedåtgående solen i ryggen så att det sista ljuset skulle gå att använda för sökande av en väg in.
Vi valde först en kanal in genom revet som visade sig vara en återvändsgränd och nu blev det problem för det var mycket svårt att ta sig ut igen med solen mot sig. Elinore såg inte bottnen i motljuset men med gemensamma ansträngningar, vis tur och någon liten bottenkänning kom vi ut på öppet vatten igen. Nu var det bråttom att hitta in i det falnande ljuset men med hjälp av en man som plötsligt dök upp i en gummibåt och pekade ut en liten boj som markerade öppningen till en farbar kanal in så kom vi till sist innanför revet och fram till vår ankarplats vid Half Moon Cay. Precis innan mörkret föll hade vi lagt ut våra två ankare på två meters djup och dykt ner och fäst dem ordentligt i den hårda korallsandbotten. Phuu, nu var vi redo för Northerlyn.
Inte heller Light House Reef bjuder på något riktigt bra skydd mot hård nordvästlig vind men man får ju ta vad som bjuds. Avståndet till andra änden av ringrevet i NV-riktning är 10-15 nm så det hinner bygga upp en del vågor på vägen även om några stora "swell" inte kommer över revkanten.
Nästa morgon, precis vid Gustavs vällingkok i gryningen, kom kallfronten som förväntat över oss med regn, temperaturfall, vindskifte mot nordväst och ökning till liten kuling. Hela dagen låg vi och gungade som en gunghäst i meterhöga toppiga vågor som hade en vågfrekvens som passade perfekt med en OE 32'as nickfrekvens. Däcksluckorna fick stängas som under segling på hårdkryss, någon gång fick vi spray över sprayhooden ned i sittbrunnen och jollen som hängde akterut var på väg att slå runt i vågorna flera gånger.
Stämningen var dock mycket god ombord. Vi lågt tryggt och säkert med våra två ankare och den lite svalare luften gjorde alla pigga och glada. Gabriela gjorde massor av skolarbeten, vi läste böcker för barnen och vi kunde skriva på detta resebrev utan att svettas ihjäl i kajutan. Stefan, Carl och Gustav satt fram på peket och barnen tjöt av glädje när vi doppade hela peket under vågorna och vi alla blev genomblöta.
Frampå eftermiddagen när vinden mojnat något tog vi oss in till land med jollen och gick för att titta på den stora (4000 st) kolonin med red-footed boobies som Half Moon Cay är känd för. Efter en fin promenad i lövskogen kom vi fram till en stege upp till en plattform. Uppe på plattformen befann vi oss precis ovan trädkronorna och här var vi plötsligt mitt inne i en enorm samling av boobies med ungar som hade sina bon ibland ziricote trädens orange blommor. Här bodde också massor av stora fregattfåglar, en mycket märklig värld.
På vägen tillbaka så lekte barnen med stora landkrabbor som kröp omkring i sina "gamla" snäckskal.
Vid Half Moon Cay ligger inga andra seglare men ett antal större motorbåtar som verkar vara parkerade här under lång tid och som tjänar som bostäder åt dykare som kommer hit från hela världen ligger ankrade i bukten.
Vädret är fortvarande svalt ett dygn efter att kallfronten passerat men vinden har bedarrat till normala 6-8 m/s. Svalt i Belize betyder runt 25-27 grader och i vinden som råder innebär det att frukosten intas i t-shirt med förstärkning av fleece-tröja istället för den vanliga dressen, naken eller nästan naken.
Nu har vi ätit lunch och ska iväg och titta på ett stort skeppsvrak som ligger uppspolat på revet här bredvid. Men först en kopp kaffe och en chokladbit.
Många hälsningar från Bellabåten.
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav
1 kommentar:
Alltid lika roligt att få följa er!
Massor av hälsningar från Björn o Lena Runmalm
Skicka en kommentar