Marathon 090518

Nu fortsätter vårt resbrev från atollen Lighthouse Reef, Belize.

Efter kaffet tog vi dingen och kryssade fram mellan korallhuvudena ut till fartygsvraket på revkanten. Här var det spännande att gå runt och upptäcka. Vraket hade på bilder vi sett varit ganska intakt men den senaste orkanen i november hade brutit isär skrovet och nu var fören loss och man kunde se rakt in i maskinrummet med motorn ute i det fria. Man kunde se var kättingboxen funnits för där låg en kompakt massa av ihoprostade kättingöglor. En del ställen undvek vi. Bland annat lövtunn genomrostad plåt med risk att falla ner igenom som i en isvak. Vid vraket hittade vi också fina levande snäckor som Gabriela lät krypa på händerna. Krabbor och sjöborrar fanns också i massor. Efter en god stund vid vraket tog vi dingen in till Halfmoon Cay för att springa runt lite på stranden.

På väg tillbaka till vår båt såg vi en katamaran, White Admiral, med norsk flagg. Vi körde dit med vår dinge för att säga hej. De bjöd oss genast in till sin båt och vi blev kvar under ett par timmar hos det norska paret som hette Stein och Diana. De hade många intressanta och spännande historier att berätta.

De berättade för oss att de med en annan båt, Red Admiral, på sjuttiotalet, seglat jorden runt med sina tre barn under en period av fem år. De har också liftat med tankbåtar till den avlägsna ön Pitcairn i Stilla Havet med hela familjen och sedan arbetade föräldrarna där i ett år.

Stein hade rott ensam över Atlanten två gånger och är sugen på en tredje gång. Deras dotter som satsade på att bli den första kvinna som rodde ensam över Atlanten blev räddad efter skeppsbrott någon vecka ut på Atlanten. Vad gör en typisk mamma då? Ja, för mamma Diana var det naturliga att ta och ro ensam över Atlanten året efter. Det tog tre månader! Rodbåtarna de använde var specialbyggda, utrustade med handdrivna watermakers och de kostar en bra bit över 100 000 Skr att bygga.

Paret Stein och Diana är våra absoluta ”heroes” när det gäller familjeäventyr.

En av sönerna, nu vuxen, med sina två barn och sin flickvän var med på katamaranen när vi kom förbi. Barnen var ungefär i Gabriela och Carls ålder och dagen därpå kom Stein förbi och frågade om våra barn ville följa med till stranden och leka med deras barnbarn. Gabriela och Carl hängde med i Steins dinge och de puttrade iväg i den gropiga sjön in mot land. Efter ett par timmar kom Stefan, Elinore och Gustav också till stranden.

Efter en strandlunch så gick vi iväg till den östra udden på Halfmoon Cay. Där fanns en strand där barnen kunde leka och ett rev vilket vi turades om att ge oss ut till för att snorkla. Gabriela har kommit igång riktigt bra med snorklingen. Ibland simmade hon själv och ibland låg hon som en pilotfisk ovanför Elinore eller Stefan och med armarna runt halsen för att ta igen sig. När Elinore var ute själv kom hon in i ett stort fiskstim. Fiskarna fanns överallt runt henne. Rätt som det var simmade en sköldpadda förbi. Den var ungefär 30 cm lång och simmade blixtsnabbt.

Stefan simmade långt ut till ett fantastiskt undervattenslandskap med djupa raviner mellan höga korallberg. I botten på ravinerna var sanden bländande vit och sikten var kristallklar. Undervattenslivet var överväldigande här ute och det kändes som att flyga över detta underbara landskap. Plötsligt dök en riktigt stor spoted eagle ray upp. Den var runt 2 meter mellan vingspetsarna och flög graciöst fram genom dalgångarna. Underbart vacker men också lite skräckinjagande med sin storlek. Ett oförglömligt möte för Stefan.

Vi fick en waypoint av Stein och Diana till en ankarplats längst norrut på Lighthouse Reef där det skulle finnas en liten ö med en nedlagd ”turist resort” . Dagen efter fick vi en fin segling norrut i hård vind men utan vågor i lä av revet. White Admiral seglade också dit, men innanför revet. Katamaranen har bara 1,2 meters djupgående och Stein och Diana passade på att besöka det välkända ”Blue Hole” på vägen. Vi hade haft problem på den rutten pga vår båts 1,5 meter djupa köl.

Vid den norra revön fann vi en öde turistanläggning. Tydligen hade anläggningen sålts för fyra år sedan men köparen och säljaren hade blivit oense om något vilket gjorde att anläggningen varit obrukad under de fyra år som tvisten pågått. Vi hade därmed en fin lång palmskuggad strand för oss själva. På ön fanns även en start- och landningsbana för flygplan. Den var blockerad med några bensinfat men det hindrade inte oss från att ta en promenad utmed den fina asfalterade banan. Solen stekte ned på oss och det var mycket varmt men havet låg ju nära. Barnen var ute och paddlade med Stein i deras fina upplåsbara kajak och vi hade en skön dag på stranden.

På kvällen var vi bjudna hem till Stein och Diana på middag. Diana bjöd på delikat gratäng på nyfångad barracuda. Vi hade med oss två kakmixkakor och en 3 liters burk med konserverade persikor och vi fick en mycket trevlig kväll tillsammans. Stein och Diana var nu på väg ner mot Rio Dulce, Guatemala, för att lämna båten där över orkansäsongen och sedan återvända i november för nya äventyr. När kvällen var över och respektive besättningar gått och lagt sig så stannade Stefan och Stein uppe i flera timmar och Stefan fick tillslut navigationsprogram, Com-ports-omvandlare, mm på Steins dator att fungera. Alltid trevligt att kunna hjälpa sina medseglare.

Efter två nätter för ankar så seglade vi vidare med sikte på San Pedro i norra Belize för att där klarera ut ur landet. San Pedro skyddas av ett rev med en liten öppning som man kan passera igenom och med ett rev precis innanför öppningen som man måste undvika med en tvär 90 graders sväng precis när man kommit genom revöppningen. Om vågorna är höga är passagen mycket farlig med brytande vågor rätt över inloppet och risken att surfa rätt upp på revet innanför är stor.

När vi seglat några timmar i den ostliga hårda vinden och passerat nordspetsen på Turneffe Island , som är den tredje stora atollen i Belize arkipelagen, kände vi att sjön var så grov att vi inte vågade chansa på att ta oss igenom den smala revöppningen utanför San Pedro. Vi valde i stället att tappa höjd och segla vidare i sydvästlig rikting. Här finns en bredare öppning i revet och vågorna var dessutom betydligt mindre här i och med våglä av Turneffe Island. Vi kom igenom revet säkert. Innanför var det två till tre meter djupt och vi fick en lugn passage norrut längs revet.

Vi ankrade framemot kvällen upp i Cay Caulker där vi landsteg och tog en vända i samhället. Gatorna var av sand och de enda bilar som kördes här var några golfbilar. Detta var slutet på påskhelgen, vilket gjorde att den charmiga lilla staden var full med Belizebor som firade semester. Det fanns många restauranger och små hotell. Hela atmosfären var trevlig och mysig. Vi kände att detta verkligen var en plats att trivas på. På vägen in mot ankarplatsen i Cay Caulker hade vi blivit omkörda i 20 knop av en liten trimaran med en man och en kvinna och ett litet barn ombord. Vi träffade dem senare på en skön strandrestaurang och hade en trevlig stund ihop. De hade seglat från Belize City över dagen. Mannen var från Hong Kong och kvinnan från Skottland men de bodde nu i Belize. Barnen sprang runt och busade på restaurangen medan hög musik spelade och vi fick höra lite om hur det var att driva en musselodling i Belize.

Trots trevnaden i Cay Caulker så drog vi upp ankaret redan nästa morgon för att ta oss några sjömil norrut till San Pedro. Dagen efter tågade vi in till immigration och tull för att klarera ut ur landet. Den mesta delen av den halvdag utklareringen tog bestod i att köa utanför de olika myndigheternas dörrar. Det var lite tröttsamt i värmen men det var bra också eftersom vi fick massor med bra information av de andra ”yachtisarna” i kön. Vårt nästa land att besöka var Mexico och vi hade läst i vår guidebok och fått tips från seglare vi mött att man lämpligen klarerar in i gränsstaden Xclac. I utklareringskön fick vi reda på att inklareringen i Xclac helt nyligen bommat igen. Xclac skyddas av ett liknande rev som San Pedro, med mycket liten öppning men med ännu värre brytande sjöar och här ligger flera vrak av båtar som inte klarat infarten genom revet. Risken fanns också att man möjligen kunde ta sig in med stort besvär men att vi sedan skulle bli liggande tills vädret skulle lugna sig. Det skulle vara väldigt frustrerande att ligga innanför revet och vänta på att komma ut och allt utan att ens lyckas klarera in där. Vi beslöt alltså att i stället ta oss längre norrut i Mexico, kanske en tvådygnssegling till Puerto Morelos på fastlandet innanför Isla Cozumel?

San Pedro visade sig också vara en fantastiskt skön stad. Många trevliga människor och mysiga platser. Lugnt och nästan inga bilar. Absolut ett ställe att besöka i Belize. Vi handlade lite mat i en butik. Vi visste att det skulle finnas bra proviantering i Mexico så vi fyllde inte på förråden trots att de börjat bli lite tomma. Undantaget var frukostflingor som vi köpt på oss ett enormt förråd av i Honduras. I skrivande stund (6 veckor senare) har vi fortfarande 8 kg Corn Flakes från Honduras kvar!

Medan vi låg ankrade i San Pedro hade vi lite oroligt kollat med kikare ut mot öppningen i revet för att se om det skulle kunna gå att ta sig ut den vägen vi hade valt att inte gå in igenom några dagar innan. Den första dagen såg det inte trevligt ut, hela öppningen var ett enda stort brytande inferno. Gubbarna på stranden sa att när det ser ut så därute så är det inte möjligt att ta sig igenom och vi var glada att vi inte försökt gå in den vägen.

Under dagen vi klarerade ut i San Pedro mojnade vinden något och fram på eftermiddagen kunde man i kikaren se att vågbrotten i revöppningen inte bildade en enda obruten vit vägg som tidigare varit fallet. Vi beslöt att göra ett försök och hade som plan att gå ut och titta så långt vi vågade och sedan vända om det var för läskigt.

Det blev en mycket spännande passage. Stefan vid rokulten och Elinore stod på peket för att spana. För att ge stabilitet och extra driv hade vi satt storseglet med ett rev. Barnen var fastkopplade med livlinor i sittbrunnen. Grundområdet där man skulle göra 90-graderssvängen precis innanför huvudöppningen i revet gick bra att identifiera och det blev tydligt hur vi skulle ta oss ut när vi väl kom nära. De brytande vågorna i öppningen började rulla in och Elinore åkte hiss framme på peket. Vi beslöt att satsa på att komma ut, Stefan gav full gas och vi pressade oss rakt ut genom vågbrotten. Efter en kort stund i berg och dalbana var vi igenom och vi kunde svänga norrut. Puh, det gick ju bra!

Efter några timmar kom bra vind och vi kunde sätta mer segel och stänga av motorn. Vi märkte att vinden vridit fördelaktigt för oss vilket gjorde att vi nu kunde hålla en nordostlig kurs. Vi hade också en nordgående ström som puttade oss fram lite snabbare. På natten, vid ett vaktbyte, fattade vi beslutet att inte segla till Mexico utan att hålla direkt mot Cuba. Segling direkt till Cuba skulle ta 2 ½ dygn.

CUBA

Vi fick en härlig segling och höll god hastighet i medströmmen. Efter tre nätter till havs siktade vi på morgonen Cabo de San Antonio, Cubas västligaste spets. De sista timmarna fick vi starta motorn för vinden dog ut och vi fick motström precis söder om udden. Trötta men nöjda angjorde vi Cuba.

Eftersom vi egentligen planerat för att segla till Mexico fick vi förbereda inklareringen till Cuba istället under seglingen. Vi läste vår guidebok och förstod att det skulle bli administrativt tungt att klarera in. Vi skrev ut olika listor om båt och besättning på spanska och gjorde ett flertal kopior att ha redo.

På insidan av Cabo de San Antonio har man byggt en liten ”marina” vid Los Morros, mitt ute i ödemarken. Ingen by och inga hus finns här. Förtöjningsplatserna i marinan bestod av en enda ganska kort betongpir som samtidigt utgjorde den enda vågbrytaren för den förhärskande ostliga passadvinden. Mot de kraftiga nordliga vindarna som följer med kallfrontspassagerna från Mexikanska Golfen fanns inget skydd. Det fanns förtöjningspollare på båda sidor om vågbrytaren och vi blev hänvisade till en plats på utsidan men den sidan var naturligtvis helt obrukbar så fort det blåste lite. Vågorna tryckte på i sidan och vi insåg snabbt att vi inte kunde ligga där även om vädret just då på morgonen var ganska stilla. Båten slog mot kajkanten och vi hade problem att komma av för att båten hävde och gungade så.

Det låg en motorbåt med fiskeutrustning och tre segelbåtar långsides på insidan av kajen. Segelbåtarna var obebodda och ägarna var hemma på besök i Europa. Efter det så tog piren slut. Fler båtar kunde inte ligga långsides där. Motorbåten gav sig iväg efter en liten stund och vi tog dess plats på insidan efter att ha frågat marinapersonal om det var ok. Nu blåste det ordentligt som det ofta gör på eftermiddagarna på denna kust och utsidan av piren var ett totalt omöjligt alternativ med ordentliga vågor som slog emot och stänkte upp på piren. Motorbåten återkom efter en halv dag ute till havs och båtägaren visade sig vara en tjeckisk man med ilsket humör. Han var mycket förargad över att vi tagit ”hans” plats. Han vrålade, för att överrösta sina båtmotorer, och han viftade med en stor kniv för att tydliggöra hur han skulle skära loss våra förtöjningar om vi inte genast flyttade oss. Efter en del diskussioner kastade vi loss igen. Marinapersonalen pekade åter på utsidan av piren men vi la oss trots deras protester på läsidan utanför en av de andra segelbåtarna. Men detta var enligt marinapersonalen helt otillåtet. Det var utsidan som gällde. Man fick nämligen absolut inte gå på någon annans båts däck. Man kunde störa de andra båtägarna då. Vi var naturligtvis tvungna att kliva på den inre båten så situationen blev därmed knepig. Vi låg först utanför en bländvit katamaran men flyttade oss sedan en båt in, utanför en ”mindre bländvit” franskflaggad aluminiumbåt. Vi tänkte att en fransk båtägare säkert accepterar att en mindre båt ligger förtöjd utanför. Marinapersonalen var mycket orolig och flera olika personer och hela delegationer kom och sa att vi måste flytta på oss snarast. Vilken dag som helst skulle den franska kaptenen komma tillbaka och då skulle det bli ”mucho problemas”. Vi vägrade dock att flytta på oss från denna plats och cubanerna gav tillslut upp. När fransmannen väl dök upp var det naturligtvis inget problem. Han var en trevlig ensamseglare som berättade sjöhistorier för oss. En historia, som var sann, var att ett av bladen på hans KISS vindgenerator hade lossnat och klippt att rejält hack i hans stortå. Vi kunde beskåda både hans tå och det avbrutna bladet.

Det verkar som om KISS vindgeneratorer på Trinidad har haft en svacka i produktionskvaliteten på bladen vid något tillfälle för vi har nu träffat flera seglare som kan berätta om blad som har brutits av och flugit iväg. Bladen på vår generator verkar något lite grövre om man jämför och de har som tur är hållit i de sju år vi haft vår generator.

Inklareringen gick bra. Ett flertal personer kom ombord och de var alla mycket vänliga. En man från jordbruksdepartementet inspekterade båten med hänsyn till medhavd mat. Vi fick redogöra för var vi köpt våra olika konserver, mat som fanns i kylskåpet och i alla andra förråd. Sedan fick vi ett intyg att inspektionen skett och att allt varit i sin ordning. En kvinnlig läkare kollade att vi var friska. En man kollade passen. En annan skrev in oss i landet. Ett tag var det riktigt trångt i båten. Efter några timmar var vi inklarerade i Cuba och kunde slappna av.

Redan första dagen i Cuba blev vi på ett mycket obehagligt sätt bekanta med cubanska starkströmsinstallationer. Mitt på piren stod ett elskåp för att försörja de fyra båtarna med nätström. Ur skåpet kom det diverse sladdar men vi tittade inte så noga på detta förrän Gustav plötsligt gav till ett skrik och sedan grät hejdlöst i flera minuter. Stefan gick fram för att titta vad som hänt och fick se att på kajen ligger en starkströmssladd med två helt bara han-stift rakt ut i det fria! På något sätt hade man kopplat om så att detta var möjligt och Gustav hade tagit med handen på ett av de fria strömförande stiften och fått 110 Volt växelström i sig. Det som troligen räddade Gustav från att få kraftiga skador eller att avlida var att han hade sina Hondurasinköpta Crocskopior på sig och naturligtvis att han bara tog i att av stiften. Det visade sig att det var tjecken i motorbåten som hade tjuvkopplat i strömskåpet och Stefan skällde ut honom ordentligt. Marinapersonalen tillkallades och den häpnadsväckande åtgärden från personalen blev att lägga upp sladden, fortvarande med sina strömförande stift , på båten bredvid bara så att Gustav inte skulle komma åt den! Stefan var inte nöjd med detta utan drog ur sladden och han kollade sedan över installationen i strömskåpet med sin voltmeter och hittade ett tiotal ställen i lagom Gustavshöjd där man kunde komma åt 110 volt med bara händerna. Ingen lucka fanns över installationerna. Kabelisoleringen var avskavd på flera ställen och ihoptvinnade kablar var lite sporadiskt övertejpade med fullt synlig kopparkabel under. Marinapersonalen tillkallades igen men reaktionen blev inte särskilt stor. Vi lärde oss efterhand att alla starkströmsinstallationer på Cuba ser ut så här. I hemmen sticker strömförande sladdar ut ur ljusströmbrytare utan lock och i stort sett alla kopplingar sker genom att tvinna ihop kablarna. Har man lite tape sätter man på det men oftast låter man det vara bart. Ingen tape fanns att tillgå på marinan så Stefan gav bort en rulle eltape som tejpades på hjälpligt på de strömförande kablarna i elskåpet. Marinamannen fick själv en rejäl stöt under jobbet och gav till ett kvävt skrik. Sedan sattes en stor sop påse över skåpet och den tejpades fast ordentligt i nederkant. Nu kunde vi släppa ut Gustav på piren igen.

I marinan fick vi möjlighet att tvätta. Elinore tvättade i hinkar i badrummet med vatten som fiskades upp med spann ur en vattencistern. Den följande dagen fanns det rinnande vatten och vi kunde tvätta upp resten i sköljbadkar på baksidan av dykklubbens stuga. Det var kul för karen var så stora att all tvätt och alla våra tre barn fick plats samtidigt. Elinore stod i ena karet och tvättade medan barnen simmade runt bland den tvättade tvätten i sköljvatten. Varje gång vi tappade upp nytt sköljvatten så flyttade barnen över till det nya vattnet. Vi tyckte alla att det var kul fast till slut fick barnen avbryta badandet. Vattnet var rättså kallt (inget varmvatten) och deras läppar började anta en blåaktig ton. Rena och nöjda följde de motvilligt med pappa Stefan till båten medan Elinore avslutade tvättningen ensam.

Efter tre dagar i marinan började vi så vår segling österut utmed Cubas nordkust. Färden från Cabo de San Antonio till Havanna visade sig bli den kämpigaste seglingsperioden under vår resa. Vi hade ständig motvind, motsjö och motström nära land. Ett kraftigt högtryck låg öster om Florida vilket skapade extra starka ostliga vindar. Vi gjorde i huvudsak dagseglingar och vilade ut mellan etapperna. Flera stopp var bakom obebodda rev- och mangroveöar som gav gott skydd för båten. Vi mötte inte någon annan segelbåt på havet under vår resa längs Cubas nordkust.

Vi kom till fiskesamhället Los Arroyos där vi ankrade upp och lät Guarda Frontiera göra sitt jobb. I varje bemannad hamn så måste man åter klarera in och ut. Alla är dock väldigt vänliga så det känns inte speciellt betungande. Vi tog sedan en eftermiddagspromenad in till byn. Det var många människor i rörelse. Efter ett litet stycke kom vi in på huvudgatan som var lång och spikrak. På båda sidor om vägen låg små hus. Varje hus hade utomhusstolar där det satt människor. Vanligt i Cuba är att tre generationer bor i samma hus. Alla ville prata och vi bjöds på mango vid ett flertal hus . Det var säsong för mango och det stod stora mangoträd i stort sett i varenda trädgård. Vi hade till slut tre stora kassar med fina mangofrukter med oss till båten. Hur ofta kan man äta hur många ljuvliga mangos som helst? Begreppet ”mangofrossa” blev i alla fall här en realitet för oss.

Vi passerade en fest och Stefan blev bjuden på en mugg rom, lite kyckling och en stark salsa därtill. Sedan blev vi inbjudna av en man till hans hus. Han bodde där med sin gamla mamma och de ville prata lite. Längre ner längs en sidogata stod en man med en liten söt hund i famnen. Han gav den i Gabrielas famn och sedan blev vi inbjudna till hans familj. Mannen hette Chico och bodde i ett nybyggt hus tillsammans med sin fru, deras dotter, fruns son och Chicos föräldrar. De var oerhört vänliga och glada. De gav oss mango, en stor nyfångad fisk, tomater, kondenserad mjölk till våra barn, soyayoughurt, mm. . Gabriela blev tillfrågad om hon tyckte den lilla hunden var söt. -Jo, hunden är jättesöt, tyckte Gabriela. -Jamen då kan du få hunden av oss, blev svaret ,men den gåvan kunde vi ju inte ta emot!

Vi fick lära oss att hus, el, sjukvård och skola är i stort sett gratis för cubanska medborgare. Men mat och kläder måste de själva ordna med. En normal månadslön ligger på motsvarande 70-200 svenska kronor. Detta innebär att människorna inte har råd med mycket. När maten är betald kan de i stort sett inte köpa något mer, för pengarna är då slut. De insisterade på att vi skulle komma dit igen den följande dagen för att äta och dansa tillsammans med dem. Vi gick hem den kvällen, helt överväldigade av den visade gästfriheten. Vi letade också presenter i vår båt. Vi samlade ihop lite av varje. Kaffe, lite barnkläder, pennor, skrivböcker, ett par jeans, en damtop, godis (vi skrapade ihop det sista från den godisladdning vi köpt när vi löpte amok i Guanaha i Honduras) och Elinore gjorde en laddning hembakat bröd. Allt bröd vi sett i Cuba var vitt så vi tänkte att de kanske skulle tycka det var kul att få prova grovt bröd.

Vi återvände den följande dagen med våra presenter och med en känsla av nyfikenhet och förväntan. Skulle det bli någon slags frukostdans eller vad? Vi hade blivit ombedda att komma redan på morgonen. Först fick vi alla mjölkchoklad och bröd. Sedan försvann Carl och Gabriela med Chicos dotter och några kamrater till henne. De var borta på en lång runda i byn och besökte andra familjer och lekplatser. Trafik var inget att bekymra sig för här för vi såg inte en enda bil som körde. Endast ett par lastbilar och inga personbilar hade passerat huvudvägen under dagen innan.

Stefan, Elinore och Gustav stannade kvar i huset. Chico och hans fru var där och sedan dök det upp flera andra personer. Bl a den man som vi köpt bröd av dagen innan i ett bageri. Han hade på sig stora svarta gummistövlar och ett par trekvartslånga jeans, men bar överkropp. Chico satte på regeton musik på en dvd spelare som han lånat in från en granne. Regeton är grymt bra musik som cubaner kan dansa fantastiskt rytmiskt och sensuellt till. Alla dansade. De drogs i Stefan och Elinore för att vi också skulle vara med. Efter ett tag var det bara Stefan och bagaren som orkade dansa. De dansade så svetten rann. Bagaren ville aldrig sluta och Stefan hade kraftig träningsvärk i alla möjliga muskler dagen efter. Efter ett tag bjöds det på god lunch. En man med mula och kärra körde förbi och tog barnen som nu var tillbaka, på en åktur runt kvarteret. De flesta lokaltransporter här sker med häst och vagn eller oxkärra.

Till slut hade klockan blivit sen eftermiddag och vi och barnen började känna oss trötta. Chico med familj och de andra gästerna tyckte att festen bara börjat och ville bjuda på middag och mer dans men vi kände oss tvungna att börja krama hejdå. Vid dörren fick Chico syn på att Stefans shorts hade en reva i ett av byxbenen. Som avskedsgest böjde sig Chico ned, rev av det trasiga byxbenet och när han ändå var nere vid markplanet passade han på att bita Stefan i pektån så att blodvite uppstod. Allt med mycket vänligt uppsåt. Efter detta samlade vi ihop våra barn och promenerade tillbaka till hamnen. Väl i båten fick Stefan, som hade ganska ont i sin tå, tvätta såret med sårsprit och lägga om med bandage.

Den följande dagen skulle vi segla vidare och vi hade lovat att komma förbi våra nyfunna vänners hus och ta farväl. När vi kom så ville Chico ge avskedspresenter. Han ville ge Stefan en flaska rom men Stefan protesterade för vi planerade ju att segla vidare till USA och i USA hotas man med fängelse om man för in något som man köpt på Cuba. Chico missuppfattade de hela och istället sprang han iväg och köpte en aftershave parfym till Stefan och en flaska med dessertvin till Elinore. Det kostade honom alldeles för mycket och vi kunde ju inte heller ta in dessa saker till USA. Men vi tog överväldigade emot presenterna och tog sedan farväl. Aldrig har vi mött sådan gästfrihet, spontan glädje och generositet. Hoppas att vi kan ge tillbaka något av detta till någon, någon gång.

Vi klarerade sedan ut och seglade en liten bit ut till en ankringsplats bakom Cayo Rapado Grande. Här tog vi dingen på en utflykt bland vindlande kanaler bland mangroveträden. Vi kom ut i en öde lagun mitt på ön och tog oss sedan på andra kanaler tillbaks till vår båt. Två fiskare bodde i en liten hydda på en brygga en bit bort från vår båt. Före solnedgången la de ut ett enkelt nät och i solluppgången såg vi att de var ute och samlade ihop fångsten.

Vi kryssade den följande dagen en längre sträcka med start i gryningen. Vinden var lite lugnare på natten och tidig morgon för att bli tröttsamt hård framåt elvatiden. Det blåste runt 15 m/s rakt i nosen, sjön var krabb och brant och hade en vågfrekvens som effektivt bromsade vår framfart. Vi motorkryssade med stormfock och två rev i storen mot vinden hela dagen. I vår guidebok hade vi hittat en liten ankarplats som skulle kunna fungera i rådande vindriktning. Den låg inne i en mangroveö i den större viken Ensenada de Cochino. När vi kom fram kunde vi inte hitta öppningen men när vi kom helt nära mangroveön såg vi ett litet hål in till en liten lagun. Där inne rådde stiltje och vattnet var helt slätt. Vilken oas efter en lång dag i vågor och vind!

Elinore tog fram pannkaksmixen från Honduras och gräddade pannkakor till vår lilla besättnings stora förtjusning. Även här såg vi två fiskare lägga nät i lagunen. De hade en liten roddbåt med två årplatser. Efter att de lagt ut näten från sin lilla båt så rodde de till den lugnaste delen av lagunen och väntade. De satt där i sin båt hela natten för att vid tidig morgon ta upp sina nät och ro iväg. Vi fick senare höra av en annan fiskare att det är ett vanligt sätt att fiska i Cuba.

Fiskeflottan på Cuba består mestadels dels av dessa mycket små roddbåtar och dels av lite större ferrocementbåtar av rysk härkomst, armerade med armeringsjärn som är så korroderade att båtarna inte ser ut att flyta länge till. Ingen av de mindre båtarna har utombordsmotorer. Man ror eller eventuellt seglar med en trasa till segel till fiskeplatserna. Man kunde ofta se de små roddbåtarna långt ute på fjärdarna med en eller två man som frenetiskt rodde mot den kraftiga vinden.

Vårt nästa stopp blev en stad som heter La Esperanza. Den var lite större än Los Arroyos och här såg vi också några andra turister. Återigen blev vi mycket vänligt bemötta av människor vi mötte. Barnen blev igen bjudna på en tur med häst och vagn längs gatorna och Gabriela fick till sin förtjusning styra själv på vägen tillbaka. En kvinna gav oss en bunt av sina fina gula lökar. Hela familjen kom ut och hälsade och när vi stod i hennes lilla trädgård kom grannkvinnan över för att hälsa på. Hon hade en liten söt flicka i Gustavs ålder. Gustav gillade tydligen denna lilla tjej för han greppade henne om axlarna och gav henne en ordentlig puss på munnen. Tjejen pussade sedan tillbaka flera gånger. De var mycket söta tillsammans.

Vi blev också inbjudna till en kvinna som heter Dora. Om henne hade vi läst i guideboken. Hon drev rumsuthyrning, en liten hemmarestaurang och bistod med allehanda saker som båtfolk och andra turister kan tänkas behöva. Av henne kunde vi få lite potatis och tomater, en bit bröd och lite matolja. När vi skulle betala var det inte så noga med det. Vi fick ge något om vi ville och det ville vi såklart. Dora satte på TV för våra barn att titta på och det var förutom barnprogram även cubansk musik på TV’n. Dora visade Gabriela hur man ska dansa i Cuba. Hon visste precis hur höfterna skulle röra sig och Gabriela försökte hänga med på bästa vis.

I Cuba finns två sorters valutor. En för de inhemska människorna och en för turisterna. Priserna för turister är högre än i svenska affärer. Till exempel kunde en burk sylt kosta motsvarande 80 svenska kronor! Dessutom var det svårt att hitta några affärer här på ”landet”. Det fanns en ”turistaffär” men utbudet där var högst begränsat. Där fanns sådant som en turist kunde tänkas behöva. Alltså godis, glass, rom, deodorant, cigarrer och lite frukostflingor. Det är ju inget som håller i längden och frukostflingor hade vi ju. Vi ville ha ost, grönsaker, kött, bröd och annat matnyttigt men det var svårare för oss att få tag på. Doras potatis och tomater kändes därför extra uppskattade.

Vi klarerade ut från La Esperanza den följande dagen och tog oss, fortvarande hårt kryssande mot 15 m/s, vidare österut till Cayo Levisa. Här ankrade vi upp på sydsidan och blev kvar i fyra dagar. På dagarna kom båtar med lite blandade turister till ön. Egentligen är Cayo Levisa bara för utländska turister och inga cubaner fick enligt guarda costa besöka denna ö men det var inte så noga med kontrollen så en del cubaner fanns med bland turisterna.

Det fanns en lång träbro genom mangroveträden till norra sidan av ön. Där fanns en restaurang, några cabanas och en lång vit strand. Vädret var fortfarande mycket blåsigt så den som vågade sig förbi restaurangen ut mot stranden fick vara beredd på att bli rejält sandblästrad av sidvinden längs strandlinjen. Vi vågade oss ut och barrikaderade oss bakom en mur av dubbla solstolar på högkant. Nere vid vattnet gick det bättre att vara och vi byggde ett jättestort slott av sanden som var perfekt att bygga i. Efter en dag på denna strand hade man massor av sand med sig hem till båten.

Vi försökte köpa lite något läskande i strandbaren men det var inte lätt eftersom de inte hade någon växel i kassan. Det var jämna pengar som gällde! Samma problem hade vi stött på i marinan på Cabo de San Antonio. Efter mycket strulande lyckades vi få växlat och kunde njuta av varsin Pina Colada till de stora och varsin Cola till de små.

Vi hade ankrat på relativt grunt vatten. En dag när vi var på stranden kom en man och ropade att vår båt hade draggat och var på väg upp på land. Vi trodde inte riktigt på detta och när vi kom ner till bryggan såg vi att vinden vridit något och båten hade svängt in över ännu grundare vatten närmare land. När tidvattnet sjönk så blev båten stående på botten med viss slagsida. Ankaret satt dock fast på samma ställe där vi lagt ner det. Vi gick tillbaka till stranden och fortsatte bygga sandslott. När vi kom tillbaka till båten framemot kvällen hade tidvattnet sjunkit än mer och båten lutade riktigt ordentligt. Stefan kunde stå på botten bredvid båten med vatten knappt ovan navelhöjd och vi fick sätta upp sjökojerna för att inte rulla ur bäddarna på natten. Enligt tidvattentabellen skulle högvatten inträffa på morgonen klockan 10.20. Vid niotiden lossnade båten från botten och vi passade på att ankra om lite längre ut från land.

Ungefär vid den här tiden hade det gått upp för oss att vi skulle behöva visum för att komma in med vår båt i USA som var nästa land efter Cuba. Om man som svensk kommer till USA med flyg så behövs ju inget visum nuförtiden men Stefan läste i en guidebok att visum krävs när man anländer till USA med egen farkost. Vi hade missat skillnaden och hade inga visum i våra pass. Vi kontaktade USA’s ambassad i Stockholm och fick beskedet att USA inte har någon ambassad i Havanna och att de inte kunde hjälpa oss varken på Cuba eller från Stockholm. Det var inte så goda nyheter för oss. Vi kontaktade USA’s ambassad på Bahamas och de kunde visst hjälpa oss. Haken var bara att det var tre månaders väntetid för att få ansöka om ett visum! Vårt enda alternativ då var att inte besöka USA alls med båten, segla till Bahamas, ligga i dyr marina där och sedan låta Elinore och barnen flyga därifrån till Miami där deras flyg hem skulle gå från. Inte så kul eftersom vi sett fram emot Burger King, Florida Keys och att få besöka Disney World med barnen.

Vid bryggan på Cayo Levisa låg en segelbåt som ägdes av en italiensk man, Alex. Han bodde numera i Havanna och var cubansk medborgare. Han berättade för oss att en amerikansk intresseorganisation fanns i Havanna och att man där kunde ansöka om visum och få det den följande dagen. Detta gav oss visst hopp och vi blev angelägna om att komma iväg till Havanna ifall det skulle ta lite längre tid än vad Alex förutspådde att få visumen godkända.

Vi hade inte tänkt stanna så länge som vi gjorde i Cayo Levisa men den kraftiga ostliga vinden höll oss kvar. Det rev som vi dittills kört inom slutar strax öster om Cayo Levisa så för att segla vidare till Havanna måste man segla utan skydd av något rev. Vindstyrkan ökade på förmiddagarna fortvarande till 15 m/s och höll sig så ända till solnedgången då det mojnade något. Vi beställde varje dag nya väderfiler på vår kortvågsradio och konstaterade att vinden skulle hålla i sig ytterligare fyra dagar till. Det där kraftiga högtrycket utanför Florida verkade aldrig vilja ge med sig.

Vi beslöt att sticka iväg ändå. Verkade det för tufft så hade vi en reträtt kvar i österled innanför revet. Vi gjorde vårt försök men gav upp efter cirka fem timmar på öppet hav. Vi kom ingen vart. Både vågor och vind stoppade oss bestämt. Vi höll en låg hastighet, höll hopplöst dåliga kryssvinklar och det var oerhört obekvämt . Vi hittade in till Cayo Morillo som var vår reträttankring och fick här gott skydd. Det verkade nästan omöjligt att komma till Havanna.

Vi beslöt att göra ett nytt försök den följande dagen. Nu var taktiken att åka precis så sent att vi kunde se revet för en säker passage ut och sedan dra nytta av nattens vindminskning. Vi beslöt också att göra riktigt stora kryss slag för att dra nytta av Golfströmmen som ger ostgående ström en bit ut i sundet mellan Cuba och USA. Vår strategi fungerade. Vinden var mer måttliga 8-10 m/s på natten och vågorna inte fullt så branta och varje gång vi kom riktigt långt ut från land så böjde kursen av mot öster när Golfströmmen tog tag i oss. Vi tog oss till Havanna och lade till vid inklareringskajen i Marina Hemingway vid tiotiden den följande dagen.

Ungefär en halvtimma efter att vi lagt till kom den vanliga vinden på 15+ m/s tillbaka igen, men då behövde vi inte bry oss; vi var redan framme.

Inklareringen i Havanna blev mycket omfattande. Återigen var alla mycket vänliga och glada men båten blev bl. a undersökt av tre olika hundar. En hund letade efter vapen och två letade efter droger. Dessutom ville de försegla och förvara alla våra nödraketer på ett kontor i land. De förseglade all bärbar elektronisk utrustning såsom gps:er, bärbar vhf och så ville de försegla vår satellittelefon. Då protesterade vi. Vi frågade varför vi inte fick lov att använda den. -För er egen säkerhet, blev svaret. Men vi gav oss inte, telefonen ville vi behålla, för vår egen säkerhet. Vi sade att vi behövde ha möjlighet att ringa till vår familj hemma i Sverige. Då fick vi lov att behålla telefonen men bara på båten. Telefonen fick på inga villkor bäras iland.

Naturligtvis ville de veta vilka länder vi besökt men när vi nämnde Honduras och Belize som senaste besökta länder var det inga problem. Vi fick senare höra att hade vi besökt Mexico innan Cuba så skulle vi inte ha blivit insläppta på Cuba. Svininfluensan som härjade i Mexico var inget som Cubanerna ville ha in. Senare såg vi också båtar som blev avvisade och inte fick komma in i marinan. De fick vackert hissa segel igen och fortsätt någon annanstans.

Inklareringen fortsatte och man försökte reda ut varför utklareraren i Cayo Levisa inte stämplat sitt utklareringspapper på rätt sätt och varför vi inte hade fått ett annat viktigt papper i marinan på Cabo de San Antonio. Det blev snurrigt efter ett tag med alla människorna och hundarna ombord så när alla gav sig av så glömde de att ta med våra nödraketer. Lika bra det tyckte vi och packade ned dem igen i den vattentäta tunna där vi normalt förvarar dem.

Vi fick sedan puttra in till anvisad kajplats i marinan. Marinan bestod av utgrävda kanaler i marken. Alla båtar låg förtöjda långsides. Stora ytor med gräsmattor och träd fanns mellan kanalerna. Ett ganska skönt ställe. Man kunde få el och vatten vid sin bryggplats. Vattnet fungerade för det mesta. En oerhörd lyx efter nästan fem månader utan sådana faciliteter. Elinstallationerna var som vanligt gjorda genom att tvinna ihop sladdarna med varandra men här hade man haft tillgång till tape så det såg inte lika livsfarligt ut som vi nu vant oss vid

Efter lite trixande med att få fram användbara Cuba Pesos så tog vi sikte på Havanna. Vi ville in till den amerikanska intresseorganisationen innan de stängde för helgen. Marinan låg några mil från Havanna och vi hade hört att cubanerna gärna kör svarttaxi så vi ställde oss vi vägkanten. Vi blev omedelbart upplockade i en enorm femtiotals amerikanare i vilken man monterat en bulgarisk diselmotor, egentligen avsedd för en traktor. Vi åkte längs breda boulevarder med mycket grönska och fina hus längs sidorna. Trafiken var inte speciellt kraftig och många cyklade. Vi gillade redan Havanna! Den gängse betalningen för denna resa motsvarade $10US. Inte mycket för oss men en hel månadslön för en cuban.

Så kom vi fram till USA’s intresseorganisation. Den höll till i en sten- och betongbyggnad, omgärdad med mycket högt staket och tjugotalet beväpnade vakter som inte ens lät människor gå på samma sida gatan som byggnaden låg på. De hade stängt för helgen en halvtimma innan vi kom dit vilket kändes förargligt. Egentligen var vi alldeles för trötta att sticka in till Havanna efter nattens tröttsamma segling och efter all inklarering men vi ville så gärna få besked om visumen. Det var inget att göra åt. Vi skulle få återkomma på måndagen igen, tre dagar senare i stället. Vi gick till en snabbmatsrestaurang och fick lite mat. Mycket trötta begav vi oss så hem igen till marinan i en taxi.

Under helgen som följde gjorde vi ytterligare ett besök i Havanna för att se oss om i staden. Vi fick se en stad som hade många vackra men också nedgångna hus i den gamla stadsdelen. Vi möttes av vänliga ansikten och kände oss väl till mods. I Havanna fanns det vakter överallt. På marinan fanns ständigt tiotalet vakter som var i tjänst, varenda fontän i staden hade en vakt, torgen hade vakter och universitetet hade säkert tio vakter vid trapporna till huvudentrén. De var alla mycket vänliga. Fontänvakterna var bekymrade över våra barns intresse för att ta i vattnet med händerna. De sade att vattnet var klorerat fast vi såg när en vakt själv tvättade sig i ansiktet med fontänvatten så det kanske inte var så farligt ändå.

Det blev så småningom måndag och vi tog oss åter in till intresseorganisationen. Vi kom in snabbt och fick oss en tjock bunt med ansökningshandlingar. Vi skulle även ordna med passfoto och 131 US$ per pass fast i cubanska pesos sedlar. Om vi ville få passen den följande dagen skulle vi återkomma med ifyllda handlingar, foto och pengar innan klockan ett samma dag. Vi hade då ungefär 2,5 timmar på oss att ordna med detta. Det blev en utmaning för oss. Vi lyckades hitta ett slags köpcentra i närheten där vi kunde bli fotograferade. Vi besökte ett växlingskontor men de tog skamligt mycket i växlingsavgift vilket gjorde att pengarna inte längre räckte. Stefan gick då till en bank. Köerna till allt detta var mycket långa och tidskrävande. Elinore började fylla i de tröttsamma frågeformulären. En av frågorna var att vi skulle redogöra för alla länder vi besökt under de senaste tio åren med datum för besöket! Gustav somnade som väl var i bärselen och Gabriela och Carl förstod att de behövde låta oss jobba med vårt och höll sig lugna. Klockan var ungefär tio över ett när vi kom tillbaka till intresseorganisationen. Vi hade tur och kunde då lämna in ansökan och bli intervjuade. Därefter var ansökningen klar och vi skulle komma tillbaka den följande dagen. Vi kände oss trötta efter vår stressiga förmiddag och gick till en mysig restaurang för att äta lunch. Vi fick våra pass med visum den följande dagen och kände oss nöjda och glada. Visumen kostade oss totalt 5x131 USD plus växlingsavgiften på 20%=786 USD=dyrt. En svensk man vi senare träffade i Florida Keys berättade att han anlänt till USA i egen båt utan visum och fått betala en straffavgift på 500 USD. Om vi anlänt till USA utan visum hade det alltså kostat 2500 USD=dyrare.

Sista dagen vi var inne i Havanna gick vi förbi en restaurang som hade levande musik. En kvinna sjöng klassisk cubansk musik och hon dansade otroligt bra därtill. Fyra män spelade basfiol och andra accompagnerande instrument. Det var fantastiskt att lyssna till. Vi blev stående länge och njöt. I en paus gick kvinnan, som var mycket attraktiv, ut till oss och bad om att få en puss på kinden av Carl. Han hade tittat mycket på henne och de andra i bandet med stort intresse när de spelat men han blev generad och vägrade kvinnan en puss. Stefan ville gärna få en puss men kunde inte med att fråga!

USA

Mellan Havanna och Key West är det cirka 90 sjömil vilket vi tyckte gjorde det lämpligt att segla över natten. Vi ville avgå och anlända i ljus eftersom det finns rev på båda sidor. Vi klarerade ut. Fortfarande omständigt men bara två hundar och tre utklarerade denna gång. Vi fick en fin segling upp till Key West. Vinden var nordostlig och först kunde vi inte hålla höjden men väl ute i golfströmmen som är ostgående cirka 2 knop så gick det bra. Vi njöt av att kunna segla med bara segel och slippa stötta med motorn.

I Key West ankrade vi upp på förmiddagen den följande dagen. Vi tog oss in med dingen och promenerade till inklareringskontoret. Vi var lite oroliga för att vi skulle bli tråkigt bemötta eftersom vi kom direkt från Cuba. Så blev inte fallet. De vi mötte på det amerikanska inklareringskontoret var mycket vänliga. Det hela gick snabbt och lätt. Eftersom USA bestraffar den som tar in varor från Cuba till USA med fängelse, förväntade vi oss en noggrann undersökning av båten. Vi förde inte in något speciellt från Cuba men var ändå oroliga. Mjölkpulver som vi kommit över i Havanna hade vi t ex packat om i anonyma plastpåsar. Men det blev inget myndighetsbesök i båten. Det enda tröttsamma var ett telefonsamtal som vi var tvungna att ringa, innan vi landsteg, där en nitisk tjänsteman ville veta exakt i vilka länder burkskinorna och den corned beef vi hade med oss i konservförrådet var tillverkade. Det blev ett dyrt samtal från vår satellittelefon.

Key West var en gullig stad men helt turistinriktad. Vi njöt förstås av att åter kunna handla mat och speciellt då färskvaror som frukt och grönsaker. Vattnet vid ankarplatsen var turkost och ljummet. Vi fick se en fantastisk solnedgång med ett stort orangebrinnande klot som sjönk ned i väst. Efter ett par dagar i Key West beslöt vi oss i alla fall att fortsätta vår segling österut utmed ökedjan.

Vi kom till Bahia Honda. Det går ju en bilväg från fastlandet ända ut till Key West. Det har också gått en järnväg ut men den används inte längre. I Bahia Honda var en sektion borttagen i järnvägsbron så att segelbåtar skulle kunna passera in. Mellan broarna fanns ett litet paradis där vi ankrade upp. Där fanns en fin liten strand och bredvid den en öppning till en marina för motorbåtar med begränsat djupgående. Vi blev kvar här under några dagar. Stefan påbörjade båtens förberedelser inför den stundande Atlantöverfarten. Elinore och barnen ”offrade sig” och gav Stefan svängrum genom att sticka in till stranden. Man kunde promenera runt lite och komma upp på den gamla järnvägsbron och få lite överblick. Det fanns en liten camping för husbilar och en stor parkeringsplats så de fanns lagom med andra människor vid stranden. Vi mötte bl. a en annan familj som var ute och reste. De kom från Nya Zeeland och hade två döttrar, en som var en dag äldre än vår Gustav och en dotter som var tre år gammal. Denna lilla familj skulle under en femveckorsperiod ta sig med en liten hyrbil över den Amerikanska kontinenten till västsidan och bo på motell under tiden. De hade varit ute i fem dagar när vi träffade dem. De led av jetlag och av att barnen hela tiden somnade i bilen och var uppe på nätterna. Föräldrarna fick alltså inte sova. De tyckte efter dessa fem dagar att semestern kändes slitig. Vi tyckte då att våra små besvär under resan bleknade mot deras urjobbiga semesterupplägg. Vi önskade varandra lycka till efter några trevliga timmar tillsammans på stranden.

Vårt nästa stopp blev Boot Key Harbor i staden Marathon ungefär mitt på Florida Keys. Där hade vi tagit reda på att man kunde ligga för boj till en rimlig penning. Vi tänkte överraska barnen med en bilresa upp till Disney World och ville då ha en säker plats att lämna båten på. Vi fick tag i en hyrbil och gav oss med bil av norrut till Orlando där Disney World finns och tog in på ett hotell. Vi var i två av Disneyworlds nöjesparker och fick där två fina dagar. Speciellt minns vi andra dagens besök i en djurpark där djuren fick ströva i ett stort område och där vi turister fick åka runt i jeepliknande bussar bland djuren. Vi kom helt nära noshörningar, strutsar, giraffer och andra djur. Även flodhästar fick vi se under vattnet. De ser riktigt elaka ut när man kommer nära.

Vi tog sedan ytterligare en dag på oss att bila söderut igen. Vi stannade till i en marinbutik i Fort Lauderdale för att köpa nytt däcksband till båten. Vi var alla nöjda med vår bilresa och var samtidigt glada över att vara hemma vid båten igen.

Vi har sedan funderat på om vi skulle segla vidare upp längs kusten innan det kommande besättningsbytet och har nu beslutat att inte göra det. Här finns tillgång till allt vi behöver och vi har hittat en fin strand så vi stannar här.

Häromdagen gav vi oss av till den stora mataffären för att inhandla alla torrvaror som Stefan och John kommer att behöva under den 2900 dm långa seglingen till Azorerna. Vi fyllde som vanligt hela dingen till bredden och lade oss själva och barnen ovanpå. Vi började sedan arbeta med att stuva ned allt i båten.

Elinore hade försökt övertyga Stefan om att vi skulle behålla den stora resväska som Elinore och barnen kom med vid resan ner till Cartagena i Colombia i januari, för den skulle ju vara bra att ha nu när Elinore och barnen ska resa hem från Miami.
–Vi kan inte ha en stor resväska liggandes i båten den kommer bara vara i vägen, släng den, tyckte Stefan. Men motvilligt hade Stefan accepterat att resväskan låg kvar i förpiken och efterhand så blev resväskan allt fullare och fullare med diverse mat.

Stefan bad nu Elinore att ta alla frukostflingorna för Atlantöverfarten och stuva ned i den stora resväskan. Så blev han tyst och konstaterade att Elinore tar ju väskan till Sverige.
-Tänk vilken nytta man kan ha av rejäla resväskor i en segelbåt, tänkte Stefan som var lite besviken över att den nu försvinner!

Flera dagar har vi tagit dingen till en fin strand på utsidan mot havet. Alla har badat och barnen har lekt på stranden och på en riktigt fin lekplats som ligger i parken innanför stranden. Häromdagen när vi var vid lekplatsen så kom en spansktalande barnfamilj och dukade upp massor med mat på ett av picknickborden vid lekplatsen. Grillen tändes och det såg riktigt trevligt ut. Efter en stund kom mannen fram till våra barn och gav dem varsin påse med chips. Vi började prata lite med Victor som mannen hette och han berättade att han var mexikan och jobbade på hummerfiskebåt här i Marathon. Han jobbade alla veckor året runt men varje fredagskväll kom familjen hit och lagade sin fredagsmiddag vid stranden. Vi pratade en stund medan barnen åkte rutschkana och sedan satte vår familj sig vid ett tomt picknickbord och plockade fram ljummet vatten och var sitt äpple och vi funderade på om det inte snart var dags att åka hem och laga lite mat i båten. Just då kommer Viktor över med massor med nygrillade korvar i bröd och mumsiga köttbitar i grillsås. Sedan kom frun över med nygrillade majskolvar och sedan Victor igen med iskall juice och varsin pappmugg till oss. Ännu en gång på denna resa blev vi överväldigade av vilken generositet som människor visat oss. Vi tackade så jättemycket och när vi tog farväl av Viktors familj så sa vi till dem att vi aldrig kom till Mexico på vår resa men vi har ändå lärt känna äkta Mexikansk gästfrihet.
-Yea, you will remember the Mexican, sa Victor och log ett brett leende.

Nu återstår endast några få dagar på vår gemensamma resa. Den 27 maj flyger Elinore och barnen hem till Sverige igen och samma dag kommer John ut till Miami för att tillsammans med Stefan segla båten till Azorerna och vidare hem till Sverige. Stefan har en lång lista som sakta krymper över saker som behöver åtgärdas inför hemseglingen. Elinore packar undan kläder och annat som ska lämna båten.

Vi har träffat en svensk båt här i Boot Key Harbor. Det är Janne från Kalmar som varit ute i nio år på sin 36 foot ”Bold Venture”. Han skall starta sin seglats mot Azorerna dagen innan Stefan och John planerar att ge sig av. Janne planerar en direkt rutt så rakt på som möjligt härifrån till Azorerna medan Stefan just nu tror på en rutt där man följer Golfströmmen norrut längs USA’s kust hela vägen till Cape Hatteras och sedan böjer av österut mot 40:nde breddgraden. Statistiskt sett är fördelen med den direkta routen att den är kortare, vädret är lugnt och varmt men risk för stiltje ibland. Den norra rutten är längre men bör ge mer vind och hjälp av Golfströmmen. Nackdelen är att risken för alltför hårda vindar är större och att man kommer passera längsmed gränsen för var isberg är möjliga.

Just nu lyser åskan upp himlen och vi hör regnet smattra mot däcket. Det är mysigt. Barnen rullar in sig i fleecefiltarna så de blir tjocka som små koldolmar.

Hälsningar från Bellabåten

Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav