Hej igen,
Stefan kom hem efter löpturen men det tog ända till midnatt och jag hann bli orolig över var han hade tagit vägen. Stapplande steg hördes på däck innan Stefan hasade sig ner i cabinen. Benen hade tagit slut efter en timmas löpning och ville inte längre röra sig när han då vände tillbaka mot båten. Jag skrattade åt homnom men slutade att skratta två dagar senare när jag själv svingade mig ut i löpspåret på ben som glömt vad springa innebär. Vi låg kvar i La Coruña i tre nätter. En av dagarna tog vi
oss ut till Herculesfyren. Världens äldsta fortfarande fungerande fyr. Började byggas av romarna! Därifrån promenerade vi på småstigar till en perfekt strand. Inga vågor och i lä mellan klipporna. Vattnet är ungefär 18 grader varmt men det hindrade inte Bella, Carl och Gustav som plaskade runt i flera timmar.
Vi kastade loss från La Coruña i lördags efter att Carl och Elinore varit i mataffären och handlat en massa mat. Grönsakerna och frukten är mycket fräsch. Det blir trevlig matlagning med så fina färskvaror. Billigt är det också Vi tog oss 35 nautiska mil västerut till Corme i 10 m/s halvind. Vi seglade innaför Islas Sisargas som ligger norr om Malpiuca. I Corme lade vi oss för ankar utanför det lilla samhället. Efter en god natts sömn beslöt vi oss för att ta en lite längre promenad eftersom himlen
var mulen och stranden ändå inte skulle bli så skön att vara på. Corme är en fiskeby som inte är stor men ändå är det i huvudsak flervåningshus som placerats mycket tätt. Bara några få meter skiljde de olika huskropparna åt. Till slut kom vi in på en brant stig i utkanden av byn. Vi följde den vidare in på en lite större grusväg och åter in på en annan stig. Planen var att leta stigar ned mot vattnet igen för att så småningom hamna på en asfalterad väg som följde strandlinjen tillbaka till byn.
Stigarna blev smalare men vi knatade på. Efter att ha passerat en flock magra hästar tog stigarna slut. Vegetationen bestod nu främst av någon slags taggbuskar med gula blommor och björnbärssnår. Vi kunde ändå ta oss fram. Bitvis bar jag och Stefan alla barnen för att de inte skulle få stickor i benen. Jag hade jeans så det gick hyggligt för mig, Stefan hade shorts men kunde väl inte gnälla så mycket eftersom stigfinnandet var hans idé. Till slut kunde vi se asfaltsvägen en bit ned men ungefär samtidigt
tätnade taggbuskarna och vi började tveka på om vi skulle kunna forcera buskarna de kvarvarande 2-300 meterna ned. Jo, det går. Jag pressade mig fram med Carl i famnen. Till slut stod jag till midjan med björnbärssnår och kunde inte längre flytta benen fram för alla taggar som fastnade. Stefan hann ifatt. Våra sandalklädda fötter blödde och vi hade många, många taggar i benen. Här gav vi upp. Asfaltsvägen låg gäckande nära men det var faktiskt omöjligt att komma igenom. Barnen hade också tappat
lusten för att fortsätta eftersom vi inte riktigt kunde lyfta dem över alla taggarna. Vi fick en bra promenad hem när vi väl kom hittade tillbaka på de tidigare stigarna. Tillbaka i Corme satte vi oss på ett cafe vid torget, beställde 2 glassar var och pustade ut. Det var en lugn och skön stämmning där, familjer var ute och söndagspromenerade och männen spelade kort och rökte inne på fiket. Väl tillbaka till hamnen mötte vi ett Holländskt seglarpar som frågade om vi var besättningen på Bella. Vår
båt heter ju Bella så visst är vi Bells besättning. Dom berättade att vår båt hade börjat driva bakåt tre timmar tidigare, in i den musselodling som låg bakom ankarplatsen. Vinden hade tidvis varit uppe i 20 m/s i byarna. Musselodlingen bestod av flottar hoppbundna med rep så där hade vår båt blivit hängande. Två franska båtar och den Holländska räddade vår båt genom att bogsera fram den en bit, kasta i ett reservankare åt oss och förtöja i en av de franska båtarna. Vi skyndade oss ut med jollen,
tog loss båten från förtöjningen och ankrade om med vårt huvudankare. Väl i stabilt läge tog Stefan, Carl och Gabriela jollen och åkte runt till de båtar som hjälpt oss och tackade. De blev borta i många timmar. De besättningar som hjäpt till var alla mycket pratsamma och bjöd in den lilla trion. Stefan bjöd in två av besättningarna till vår båt dagen efter. Vi bjöd på tomat och löksoppa. Den ena franska besättningen kunde bara ytterst lite engelska så jag fick damma av mina franskakunskaper och
konversera mig igenom en hel kväll på franska. Kul! Holländarna på båten Bodyguard kom lite senare när fransmännen åkt så då kunde vi i stället prata engelska. Ank, den holländska kvinnan var så gullig mot barnen och mannen, Dennis var en hejare på amatörradio så Stefan fick många tips i ämnet.
Nästa dag sken solen igen och vi hade åter en skön dag på stranden. Ank kom över i sin gummibåt och tog med Bella och Carl på mathandlingstur. Frampå eftermiddagen kastade vi loss och seglade iväg till Camariñas. Det var fin fin segling halva vägen. Slör och inte några vågor att tala om, bara lite gammal dyning. Rätt som det var dog vinden ut och vi fick köra andra halva sträckan med motor. Vi ankrade upp framför en strand och hade en stilla kvall. Det blåste upp på natten. Stefan och jag turades
om att ha koll på att ankaret satt. Det gjorde det och vi åt så småningom en sen frukost i sittbrunnen. Men då började vi åter dragga. Denna gången var vi på plats, drog upp ankaret och åkte in i hamnen. Vi ska byta tillbaka till vårt gamla CQR-bogankare som vi har bättre erfarenhet av och märka upp kättingen så vi vet exakt hur många meter kätting vi lägger ut. Vi ska också börja lägga ut dubbla ankare om det finns risk för lite starkare vindar. Det fungerar ju inte att dragga runt när man ankrar.
Vi gick en promenad i Camariñas i går efter att ha installerat oss i hamnen. Detta var en lite större fiskeby jämfört med Corme men andå ganska litet. Vi åt glass och hade det bra. I dag är det kallt, mulet, regnigt och motvind för att förflytta sig söderut. Vi ligger kvar här en natt till så får vi se vad som händer.
Hälsningar från
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar