Nu är vi tillbaka i Spanien fast på sydkusten. Costa de la Luz. Solen skiner och i dag har vi haft 30 grader varmt i luften och vattentemperaturen har nått 22 grader. Bra tycker vi.
I Cascais tog vi tåget till Lissabon, till den fina djurparken. Förutom en väldigt trevlig omgivning för djuren finns också en korg-lift som gick runt ovanför hela djurparken. Vår Carleman är extremt intresserad av liftar så detta var helt fantastiskt - för att använda Carls egna ord - med en djurparkslift. Vi såg också en mycket fin delfinshow. Det är en enastående samverkan mellan delfinerna och deras skötare. Hur får man t.ex 4 delfiner att putta två skötare under vatten med en nos på varje fot
i full fart i kollisionskurs mot varandra för att sedan gå in en perfekt synkad spiral med 4 delfiner och 2 skötare och snurra/flyga högt upp ur vattnet? Efter en heldag med massor av olika djur satt vi på tåget hem och var alla trötta och nöjda. (Det enda lite jobbiga är att Gustav har upptäckt att han har en enorm röstresurs och gärna drar på en serie med extremt höga skrik när man sitter på ett tåg med trötta Cascaisbor på väg hem från jobbet. Vad skall man göra? Man kan ju inte sätta munkavle
på honom?) I Cascais umgicks vi en hel del med Palle på sin fina självbyggda Spray-båt i stål. Han blev en riktig kompis och lite som en standin morfar/ farfar för barnen. Palle seglar nu vidare mot Brasilien och sedan Patagonien om något år. Efter sex nätter i Cascais lättade vi ankarna och seglade söderut till Sines. Där pågick en festival, för att hedra ett fiskehelgon, som drog igång på kvällarna längs strandpromenaden. Efter en hel dags segling tog vi dingen in där festivalen pågick för fullt.
Massor med små stånd med mat och saker till salu och uppträdande med live musik. Till barnens stora förtjusning fanns stora uppblåsbara hus där de kunde hoppa runt i bollhav och åka rutchkana. Väl tillbaka i båten var Gabriela och Carl som vanligt trötta och dessutom mycket svettiga. Vi stannade tre nätter och fick lyssna på Portugisisk folkmusik av olika slag halva nätterna. Ljudet transporterades med lätthet ut till vår båt. Dom sydländska kvällsvanorna blir verkligen tydliga här. Alla har sina
små barn med sig och i full action fast klockan börjar närma sig midnatt. På dagarna var vi så klart på den härliga stranden nedanför strandpromenaden. Tredje och sista natten vi låg i Sines vaknade vi en stund efter midnatt av att båten började rulla. Den nordliga dyningen skulle enligt väderprognosen öka till fyra meter på grund av kraftiga vindar utanför Irland vilket vi alltså kunde känna innanför pirarna fast hela hamnen vetter mot söder. Elinore vaknade sjösjuk vid tretiden på morgonen. Under
seglingen söderut var dyningen "förfärlig" och Elinore kräktes två gånger och Gustav två. (Antagligen fanns det förutom dyningen en släng av lättare magsjuka med i bilden?) Stefan hade tagit ett sjösjukeplåster kvällen innan och klarade sig iallafall fint. Mycket bra eftersom han blev tvungen att sköta hela ruljansen under de 60 sjömilen. Vi seglade ned till det sydvästra hörnet på Portugal, rundade Cabo de São Vicente och ankrade i den andra bukten på sydkusten. Sagres hette det lilla samhället
som ligger där. Vinden var nordlig och 12 m/s. Vi fick fint våglä men inte något lä för vinden. Det kändes ändå ok för vi fick bra fäste med först vårt ena och sedan vårt andra ankare. Precis då kom Gabriela på att hon skulle dra in jollen till båten eftersom vi tänkte åka in till Sagres och handla lite mat. Hon gjorde loss jollen men orkade inte hålla den eftersom vinden drog den bakåt. Hon tappade taget och jollen började snabbt att driva iväg. Hon hojtade och det tog några sekunder innan Elinore
som stod närmst förstod vad som skett. Elinore började också hojta och klä av sig för en snabb simtur till den drivande jollen. Stefan kom upp i sittbrunnen och slände av sig sina kläder och dök ned i vattnet. Jollen hade ett försprång på 25 meter men Stefan gav allt och närmade sig jollen med några meter men han orkade inte hålla tempot till skillnad från jollen som fick ännu mer vind på sig och fullkomligt skenade iväg. Stefan hade precis gett upp när helt mirakulöst en fransk segelbåt dyker upp
"ur intet" med en besättningsman på fördäck, beväpnad med en båtshake, och med sikte på vår jolle. De fångade upp jollen och sedan Stefan som var både frusen och matt (16 grader i vattnet) och lämnade av de båda vid vår båt. Det låg bara en ankrad båt i bukten när vi kom in, men ingen hade synts till där och i övrigt var vi ensamma. Vi hade en underbar tur som fick hjälp. Utan den båten hade vår jolle nog varit förlorad. Det hade tagit en bra stund att få upp båda våra ankare och alldeles säkert
varit svårt att sedan hitta jollen. Lite skärrade tackade vi så mycket för hjälpen och tog en stund senare oss in till stranden för att försöka handla mat. Dyningen som gick norrifrån smög sig runt hörnet och orsakade vågbrott vid stranden. Elinore tog av sig sina långbyxor och gjorde sig heroiskt beredd att först hoppa i vattnet och snabbt springa upp med jollen och övriga familjen på släp innan nästa brott skulle fylla jollen. Elinore hoppade för tidigt och fötterna drogs ut av den utgående vågen.
Elinore välte helt i vattnet med alla kläder på men lyckades ändå dra jollen vidare utan att den kantrade. Det krävs tydligen träning för denna manöver. Stefan delade med sig av sina torra kläder och vi kunde någorlunda klädda ta oss till en mataffär. Vi hade lite bättre teknik på hemresan ut till båten och slapp ytterligare bad. Nästa dag lättade vi åter ankarna och seglade österut till Faros. Kanonsegling med lagom akterlig vind utan vågor. Faros är en stor stad som ligger innanför ett floddelta
med gräsbevuxna sandöar. Inloppet mellan 2 pirar är en relativt smal passage där vattnet gurglade av strömmen som uppkom pga tidvattnet. Väl inne i deltat var det mycket lungt. Vi motorerade tre sjömil in i slingrande vattenfåror tills vi hittade en liten "pool" en halv sjömil från staden där det fanns några bojar där det låg lite blandat med inhemska båtar och långseglare. Ända in i Faros hamn kommer man inte med en segelbåt pga brist på vatten under kölen. Stefan rodde över till en engelskflaggad
båt för att prata lite. -Which year did you arrive in Faros? var den tillsynes självklara inledande frasen för engelsmannen. -Eh, we came today , sa Stefan. Det visade sig att här fastnar många seglare och blir verkliga långliggare. Engelsmannen hade varit här i 3 år nu och det fanns andra som efter flera varv runt jorden i segelbåt nu blivit kvar i Faros i över 10 år. Det vilar ett mycket speciellt lugn över floddeltat utanför Faros. Man ligger avskillt och gratis med båten helt tryggt i alla vindar
samtidigt som staden är mycket trevlig och tillräckligt stor för att alla faciliteter och nöjen skall vara tillgängliga. Om man ligger där vi låg, närmast staden, så får man under dagen en del båttrafik och även tåg och flygtrafik hörs en del men på natten är det förtollande stilla. Lika lugnt som hemma i huset i Sverige. På andra ankarplatser lite längre bort från staden är det helt lugnt dygnet runt men ändå bara 10 min med jolle till centrum. Vi gjorde en liten stadsvandring dagen därpå, åt glass
och stannade vid lekparker i vanlig ordning. Även i Faros var det festival med skön livemusik som hördes lagom ut till båten på kvällen. Dagen därpå rodde vi in till stranden på en liten sandö bredvid oss. Vi hade sett en gammal segelbåt och ett par tält som stod där och lite mystiska personer som rörde sig runt på ön. Väl uppe på stranden välkomnades vi av en äldre man från Rhodesia som ihop med sin ännu äldre portugisiske kusin höll på att ösa vatten ur båtskrovet av trä som vi sett på avstånd
i det mest risiga skick som man kan föreställa sig. Kusinen hade byggt båten för 30 år sedan men nu var det en bedrövlig syn ihoplappad av diverse spillbitar och drivved. Vid varje högvatten så kom vatten upp och båten blev flott och statusen var just nu att det läckte in 2 och en 1/2 spann med vatten varje gång. Hela utsidan var fullkletad med olika lager av plast remsor och halvhärdad topcoat. Deras senaste plan var att fylla botten med cement och täta innifrån för att sedan ge sig på rigg, roder,
och allt annat på det tillsynes hopplösa vraket och sedan segla det till Spanien där dom såg en bättre framtid för sig själva. Stefan frågade hur länge dom hade hållt på att försöka fixa båten här på ön och det chokerande svaret var i 2 och ett halvt år!! Vid närmare titt på ön så syntes det att hela området runt vraket var full av lämningar och skräp från dessa år på ön. På något sätt ville man hjälpa dom ur deras hopplösa situation. Tänk om man hade så mycket pengar att man bara kunde skänka dom
en liten båt! Vi lämnade trots allt männen på ön och beslöt att göra en dingeutflykt i deltat. Vi valde en gren i deltat som de turistbåtar som strök förbi vår båt med jämna mellanrum försvann in i. Efter en stund fick vi soppatorsk på vår utombordare från 1979 (Den drar osannolikt mycket bensin trots att vi försöker köra sakta). Vi tankade men sedan ville inte motorn stara igen. Vi rodde åt sidan till en liten strand där Stefan med hjälp av en schweizerkniv började mecka med motorn. Gabriela och
Carl hittade svart lös lera som de började sticka fötterna i. Elinore gillade inte den svarta färgen men vi blev kvar ett tag så det oundvikliga blev att barnen tog av sig nakna. Snart låg våra sma godingar helt och hållet i det svarta lerhålet och vältrade sig. Vattnet i floddeltat var varmt och de sprang ner och sköljde av sig för att gensast springa upp till lerhålet igen för ännu ett lerbad. De hade verkligen skoj. Till slut fick "Mc Giver" igång utombordaren och vi fortsatte färden i turistbåtarnas
kölvatten. Vi kom till en strand vid floden som var vit och fräsch med små fina beach houses strax ovanför stranden. En vänlig kvinna kom ut ur huset vi dragit upp jollen nedanför. Hon erbjöd oss att låna hennes fasta solparasol och allt annat vi behövde till barnen om vi ville. Vi åt vår medhavda fruktsallad nedanför huset och tog därefter en promenad utmed flodstranden. Vi gick upp mellan villorna och ut mellan några utserveringar som låg längs en betongmur.
-Hm,undrar vad som finns bakom muren? Oj,vi blev helt överraskade. På andra sidan muren kunde vi blicka ut över en milslång sandstrand med full aktivitet och härliga vågor som rullade in. Här fanns massor av kitesurfare som Stefan tittade längtande på. Vi badade i de sköna vågorna och så småningom gick vi tillbaka till andra sidan och tog utan missöden dingen tillbaka till vår båt. Dagen därefter seglade vi vidare österut till El Rompido i Spanien. Seglingen var igen bästa tänkbara med undanvind
utan vågor med vindrodret styrande. El Rompido ligger också en flodmynning med grundbankar utanför. Här gäller det att hitta den farbara leden in. Bojarna ligger på nya ställen varje år och sjökorten stämmer inte alls. Man kan inte gå in på natten utan lokalkännedom och vid lågvatten blir det mindre än 1 meter djupt på sina ställen. Inte många (inga?)andra långseglare ligger här just nu men här är mycket mysigt och lugnt med en gammal by som har börjat upptäckas av turismen. Lite åt det lyxiga hållet
med äldre hus till salu för mellan 5 och 15 miljoner Skr längs stranden och nya lägenheter i elegant form i ledet bakom orginalbebyggelsen. Vi ligger nu för ankar utanför strandserveringarna med det bästa läget och en,ja just det, perfekt lekplats direkt mellan strand och uteservering. Uteserveringarna och lekplatsen är knökfulla med barnfamiljer till långt efter midnatt och vi försöker med viss svårighet att hänga med och ändra vår invanda sovvanor. Igår provade vi att väcka en nattsovande Gustav
vid 2130-tiden och sedan gå och äta på skaldjursrestaurang. Efter ganska stor protest gick det riktigt bra och runt midnatt kunde man se Gustav kryssa runt i hög fart i folkvimmlet med strollern som gå vagn på väg mot ett lämpligt glasscafé att avrunda skaldjursmiddagen på. Idag har Stefan riggat en hängmatta på fördäck som Gabriela och Carl älskar att ligga och gunga i. Det är härligt varmt i vatten och vind och livet är sköönt.
Hälsningar från
Stefan & Elinore & Gabriela & Carl & Gustav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar